Jag anlände hemmahamnen strax efter 22 i går kväll. Det var varmt, stilla och nästan beckmörkt. Sista natten i båten i vatten för den här säsongen. Fem i morse ringde mobilen. Frukost, kaffe och förbereda: ta bort storsegel, montera bort bommen, lossa vant och stag, gå bort till bryggan där vi mastar av och lyfter upp båtarna.

Det gick smidigt och snabbt i år också, inga incidenter. Jag passade på att ta bort den där tvärslån i sittbrunnen, det har jag velat göra sedan första säsongen, för att gelcoat:a några små skador som man inte kommer åt på annat sätt, och för att det har läckt in vatten via skruvarna och jag tror det är bra om plasten kring skruvhålen får torka upp under vintern.

Jag hade en tanke om att skruva bort den där gamla distansen i trä till motorfästet på akterspegeln och ersätta den med en annan konstruktion i aluminium. Men jag orkar inte. Jag är helt slut i kroppen efter en hel dags lyftande, bärande och upp och ned i båten. Jag behöver de sista krafterna för att lyfta över batteriet till bilen. Jajustdetja, jag måste montera ihop täckställningen också. Presenningen drar jag på i morgon efter frukost. Sedan är det bara tyngder utmed sidorna, sedan är det klart – igen.

Det är fint väder och vattnet känns fortfarande badbart. Jag skulle inte tacka nej till två veckors semester nu och segling en vecka in i oktober. Men det känns ändå passande att ha upptagning omkring höstdagjämningen. Nu står hon på land igen. Om sådär en sju månader är det dags för sjösättning igen.

Årets upptagning av båtarna gick bra med fint väder, bra tempo och god stämning. Jag kände en viss känsla av vemodighet som vanligt. Det är en speciell känsla att ställa upp båtarna på land efter ytterligare en säsong – en slags ceremoni för att markera årstidernas växlingar och tidens gång – som är så olik den energi som vibrerar i luften vid sjösättningen.

Det är långt kvar till nästa upptagning, men jag ska försöka komma ihåg att bidra till tempot nästa år, inte bara genom att lossa lite på vant och stag i förväg, utan även genom att låsa sprintarna med stora gem i stället för de vanliga ringarna. Det blev inget långt avbräck pga av att jag hade glömt gem:en i år, men jag fick en gliring när det var dags att masta av min båt: ”Ju mindre båt desto mer tid!” 🙂

En av mina stöttor vek sig i vintras när båten lade sig över den under stormen i slutet av februari. Senast jag var ute och seglade, frågade jag hamnkapten om jag kunde hyra en stötta under vintern, men han skulle ta min deformerade stötta till smeden ist och låta hen böja ut benen på den igen. Det var gjort till upptagningen. En hamnkapten värd sin vikt i guld.

Det där med stöttorna. Jag har aldrig förstått var på båten man ska placera stöttorna. Två stöttor (om det är en liten båt) på vardera långsida en bit in från fören och aktern, det har jag fattat, men var någonstans på borden ska plattorna på stöttorna vara? ”Mitt på vattenlinjen”, sade någon förra året. Okej, men varför?

En av mina båtgrannar, som har jobbat länge som ingenjör, förklarade att man ska ställa stöttorna så långt in under båten att tyngden från båten går nedåt i marken, inte utåt mot sidorna. Om båten rör på sig och stöttorna står fel, leds kraften ut mot sidorna och stöter bort stöttorna istf att tynga ned dem i marken.

Om man tänker sig en rät linje från undersidan av plattan som ligger an mot båtens skrov, ska den linjen inte luta mer än 20 grader i förhållande till en rät, vertikal linje. Man kan titta på en kant på undersidan av plattan (markerad i bild). Jag antar att man kan titta på själva plattan i sig också och kolla att den inte lutar mer än 20 grader i förhållande till en rät, horisontell linje.

Och om man tittar på hur en båtstötta är konstruerad att fördela kraften ned i marken den står på, ter det sig självklart, egentligen. Att jag inte har sett det tidigare. Tack! Jag gillar ingenjörer som kan förklara saker så att man förstår, inte bara att, utan också hur och varför.

Täckställningen var för hög och brant förra året. När det stormade den där natten i februari blev täckställningen som ett segel, och eftersom presenningen var knuten under båten välte allting till slut. I år står täckställningen minst en halvmeter lägre. Och presenningen tyngs ned av dels sin egen tyngd dels av PET-flaskor med vatten knutna längs sidorna. Om det blåser lika mycket i vinter hoppas jag att pressen blåser bort istf att välta båten. Jag kör mycket hellre ut till båten mitt i vintern och lägger tillbaka en bortblåst presenning, än ser en båt ligga på marken.

En hittad krona är en turkrona, har jag lärt mig. När allt var på plats och båten tömd lade jag en hittad € i botten av kölsvinet för ”en kall, lugn och snöfattig vinter”. Och det blev kallt redan samma natt, nästan nattfrost. Morgonen efter var kall och mycket vacker.

Det gick inte fortare att plocka ihop alla grejer och tömma båten i år jämfört med förra året, men det kändes mer… rutinerat. Jag hade koll på läget och visste på ett ungefär hur dagen skulle komma att gestalta sig, till skillnad mot förra året då jag inte hade en aning.

Hyrbilen är mindre i år, och jag har två (2) utombordare att köra hem, ändå ryms allt. Det är lite skumt och får mig att misstänka att jag har glömt något. men hur jag än tittar kan jag inte se att jag har gjort det. Allt som inte ska vara i båten över vintern är i bilen.

Avmastning och upptagning gick bra, inga konstigheter. Och vi hjälps åt med båtarna. Jag har en bra plats på båtplan där jag kommer att stå i lä mellan två större båtar. Botten är rengjord med högtrycksspolning. När jag skruvade bort dyvikan var det helt torrt, inte en droppe rann ut. Masten ligger bra där den ligger och spridarna är ur sina fästen. Det enda jag inte kan göra i kväll är att täcka båten, för jag glömde en del av täckställningen hemma, så jag får ha vägarna förbi nästa helg och sätta upp den. Annars är hon redo för sju månaders vila på land.

är det dags att ta upp båten. Igen. I morgon vid 8-tiden drar vi i gång, om tio timmar. Det är mörkt i hamnen och vinden ligger på ganska friskt från norr någonstans, rakt in i aktern, och sliter i vant, stag och fall. Båten drar i förtöjningarna, som hon vore orolig inför morgondagen. Jag är också lite nervös, men det brukar gå bra.

En kollega frågade om jag brukade ha någon ceremoni kring upptagning och sjösättning, för att fira att nu står båten på land, nu ligger den i sjön igen. Nej, det är snarare så att själva upptagningen och sjösättningen i sig är en slags ceremoni som firar – uppmärksammar – att nu är det den tiden på året igen. Och då ställer vi upp våra båtar på land. Och sju månader senare är det den tiden på året igen. Och det manifesteras med sjösättningen.

Båtupptagning i helgen. Och avmastning. Jag har faktiskt aldrig mastat av min egen båt tidigare. Jag hade träfolka 2007 men den mastade ju av sig själv i.o.m. masthaveriet i slutet av säsongen och sedan fick jag aldrig ihop masten mer.

Vädret var fantastiskt fint, varmt och stilla. Det var nästan synd att ta upp båtarna, det hade varit fint att segla i helgen. Men hellre båtupptagning när det är vackert och varmt än när det är kallt, blåsigt och regnigt. Det var ett 15-tal båtar som skulle upp på land, kranföraren var på plats vid 6-tiden på morgonen och strax efter lunch var vi klara. Jag gillade att vi jobbade med upptagningarna som det vore allas båtar, det fanns inget ’min båt – din båt’-tänk, utan alla hjälptes åt så gott man kunde, hann och orkade med samtliga båtar. Man bara tog tag i en tamp och högg i där det behövdes. Fantastiskt <3

Resten av dagen ägnades åt att tömma båten och montera ihop täckställningen. Det första jag gjorde var att skruva ut dyvikan, så jag inte skulle glömma den. Det rann ut några deciliter missfärgat vatten, kanske från den där gången jag var tvungen att reva för att det blåste så mycket och en vattendunk välte och tömdes i ruffen och ett par liter vatten bara ”försvann” ned i båten. Jag vet inte, hade det varit mycket vatten ur dyvikan hade jag varit orolig, men några deciliter sådär kanske bara är helt normalt.

På båtklubben i Stockholm mätte de avståndet mellan båtarna vid upptagningen, så att alla skulle få plats. Det finns inte obegränsat med mark och kön till en båtplats i Stockholm är alltid lång. Man kunde få 30 cm extra runt båten på sidorna, men det kostade extra. Där jag ligger nu går ingen omkring med mätsticka, det behövs inte, man ställer bara upp båtarna bredvid varandra med typ ett par meter mellan. Det är skönt. Och jag ligger bra till – i lä bredvid de andra båtarna.

Jag tömde båten på dynor, rep, motor, sjökort, handduk, flytväst, konserver, diskmedel, gas till Trangiaköket, lilla ”kemilådan” med gelcoat och lim och sådant, batteriet samt allt annat som kan dra åt sig fukt eller inte tål vinterkylan. Bensinen som blev över (vanlig 95-oktanig utan olja, eftersom motorn är en 4-taktare) fick båtgrannen till bilen.

När jag började känna att jag hade jobbat hela dagen och lyft och burit tillräckligt – när den där känslan av att ”Jag är trött och orkar inte mer!” började bli högljudd – då var det dags att börja montera ihop täckställningen. Presenningen är 7 m lång och 5 m bred, men det hade inte varit fel med 7*7 m. Jag hoppas det håller ändå.

Strax efter 19 kände jag mig helt färdig, i dubbel bemärkelse. Jag hade kunnat tillbringa natten i båten och köra hemåt nästa morgon, men jag ville komma i väg och längtade efter en riktig säng. Jag gick igenom allt en sista gång: båten står stadigt på fyra stöttor (mot vattenlinjen), förtöjningslinorna i bryggan har jag tagit bort, stöttorna är säkrade med kedja så att de inte kan glida isär, båten är tömd och täckt och låst, ventilationen är öppen (men jag har tyvärr inga avfuktare), allt som inte tål vinterkylan eller drar till sig fukt ligger i bilen. Okej, allt verkar vara klart för den långa vintervilan. Jag hoppas presenningen håller sig på plats tills våren. Tack för en fantastisk sommar, båten <3 Jag ser redan fram mot nästa. Och tack för att jag har hittat en så bra marina att ha båten på.