Jag har alltid haft en önskan att kunna fota människor, inte porträtt, utan de där uttrycksfulla svartvita bilderna av närvarande människor i samklang med livet och nuet som förmedlar det där genuina som vi alla söker och längtar efter. De där bilderna. Men lika obekväm som jag själv blir framför en kamera, blir jag bakom en och framför en annan människa: ”Är det okej om jag…?” Och så är ögonblicket borta.

Jag är bättre på vy-bilder. Vykort från skärgården. Och skärgården är en av de där miljöerna där man ibland bara behöver ta upp kameran, rikta den åt vilket håll som helst och knäppa – så blir det en bra bild. Det blir mycket hav, himmel och klippor. Olika nyanser av blått. Den evigt undflyende horisonten. Molnen som far fram på låg höjd och vinden som river och sliter ute på fjärden. Stillheten och tystnaden (när de där jävla motorbåtarna har slutat) syns nästan i vissa bilder.

Under dagen är jag oftast upptagen med att segla och kan ta bruksbilder för bloggen, det är oftast på morgonen eller i kvällningen de där bilderna dyker upp. Jag har varken diplom från kurs i fotografering eller en proffskamera. Jag tar egentligen inte bilder, de kommer till mig: jag är själv med naturen, får en känsla, stannar upp, tar in vyn – och tar en bild. En del av dem blir riktigt bra.

Den första bilden är tagen 2006 från en segling med en kollega på jobbet (när han hade en Missil II), de två följande bilderna är tagna med en liten Samsung digitalkamera ’Digimax A402’ (4 Mp), när jag hade träfolkan sommaren 2007, övriga med standard-kamera-appen i Sailfish OS på Sony Xperia X och 10 III. Jag har förminskat bilderna något, ibland beskär jag dem lite eller vrider på bilden för att få horisonten rak, i övrigt använder jag inga filter eller efterbehandling på något sätt.