Akterskeppet

Det var ett tag sedan jag var ute vid båten senast och med tanke på den hårda blåsten för ett par veckor sedan kände jag behovet av att titta till henne och kolla att hon fortfarande står upp och är ordentligt täckt.

Kvart i elva körde jag in på den mörka och tysta båtplanen och… jodå, där står hon, som vanligt, och även om den hade flyttat sig lite låg presenningen kvar på täckställningen och allt såg ut att ha klarat sig förvånansvärt bra. Jag drog lite i presenningen, rätade upp täckställningen i ändarna, kände på stöttorna och knöt tillbaka några av tyngderna utmed sidorna. Jag har vattenfyllda 1-litersflaskor för det ändamålet, det verkar fungera bra, och presenningen är ju tung i sig också.

Det var snö på marken, någon grad under nollan och en svag, råkall vind. Det kändes kallare än vad det var och jag skulle ha tagit handskar med mig. Men man sätter igång med det som behöver göras och efter ett tag blir man varm och undrar varför inte alla har en liten båt på land som ger en anledning att stå på en båtplan och dra i en presenning med kalla händer sent en fredagskväll? Det kan tyckas obekvämt, rent onödigt, men är bekvämlighet din primära drivkraft blir det inte mycket gjort. Natthimlen var makalös. När man ser stjärnorna blicka ned på en från sin kolsvarta rund fryser man inte. Tre av stjärnbilderna heter ’Akterskeppet’, ’Seglet’ och ’Kölen’. Men de finns på södra himlavalvet, så jag såg nog inte dem. Jag känner bara igen ’Karlavagnen’, men det är visst ingen stjärnbild. Vansinnigt vackert var det hursom. Tack för att jag har en båt som behöver lite uppmärksamhet en mörk novemberkväll <3

Upptagning 2026

Jag slutar aldrig att fascineras över hur stor båten känns när jag är ute och seglar och den bär mig och allt jag behöver, och hur liten den ser ut när den ligger längst ute på bryggan, utan rigg, redo för upptagning.

Årets upptagning gick bra; ingen vidare påväxt på skrovet, inget vatten som rann ut när jag skruvade bort dyvikan och rostfläckarna på kölen jag slipade bort i våras ser ut att ha hållit sig borta. Härligt! Jag tar några till nästa vår.

Den här säsongen blåste snabbt förbi, det känns som det var sjösättning för bara några veckor sedan. Men så är båtlivet här i norr, båten står på land och väntar i sju och en halv månad för fyra och en halv intensiva månader då vi seglar – igen. Det är cykliskt att ha båt. Upptagningen är en fin ceremoni som markerar sommarens slut och höstens intåg. Jag skulle inte vilja vara utan den.

En känsla av höst

Det är märkligt tyst, stilla och glest med båtar såhär års. Vädret är grått och stilla med en svag bris på S. En passande fond för den lite melankoliska känslan som infinner sig i slutet av säsongen, några veckor före upptagning. Jag seglar österut med storsegel och genua. Det faller några droppar på vägen men enligt prognosen blir det inte mycket av regnet i morgon, bara några droppar några timmar tidigt på morgonen, annars grått och stilla som i dag. Det ligger en båt i den lilla viken jag trodde bara jag brukade ligga i – där ser man. Jag lägger mig i nästa vik i stället. Här ligger jag bra i natt. Det är inte kallt men det känns i luften att sommaren är förbi och hösten väntar.

Tidö

Jag håller med om att masspolitiken är mest ett skådespel, och det räcker inte med att gå till valurnorna vart 4:e år och tro att det gör någon avgörande skillnad. Är det någon som tycker att det gör det? Nej, det är alla de där små, vardagliga besluten man gör mellan valen som till slut gör skillnad. Vad är det man säger, politiken är nedströms kulturen: politiken skapar egentligen inga djupgående förändringar eller går helt nya vägar, den återspeglar de (kulturella) förändringar som redan har skett – underifrån – och agerar inom det som redan är accepterat. Men jag håller valdagen som en högtidsdag i alla fall och röstar såklart. Vilka som styr gör skillnad i vardagen och man ska inte bara skolka och kasta bort sin röst och sin möjlighet att påverka. Men just den söndagen kanske jag vill vara ute och segla, så jag förtidsröstade i dag, så kan jag sitta lugnt i båten den 13:e. Jag tycker Tidö har gjort ett bra och viktigt arbete de här fyra åren och jag vill se ytterligare fyra år, så jag röstar Tidö 2.0.

Slaka segel

Jag kom iväg vid 10-tiden och seglade hemåt med storsegel och genua. Jag trodde prognosen skulle stämma och väntade mig en SV-bris på 4-6 sm som skulle vrida över på S efter ett par timmar. Men den tveksamma bris som överhuvudtaget blåste, mellan stunderna av bleke, verkade inte kunna bestämma sig om den skulle komma från SV, V eller ibland NV. Bitvis gick det riktigt bra att segla, men ibland fick jag falla av från vinden tills jag nästan seglade tillbaka till dit jag kom ifrån. Och med jämna mellanrum dog vinden helt och hållet och rörde sig inte alls. Jag drog igång motorn och då kom det lite vind, det brukar det göra, men den räckte inte länge och efter ytterligare någon timma gav jag upp och tog ned seglen och satte på bomkapellet. Då kom vinden, en stadig bris på S, så klart. Jag hade sett fram emot en fin dag av genuasegling i lagom vind, men det blev inte riktigt den styva avslutning av den här seglatsen jag hade tänkt mig.

När jag kom in i hemmahamn och lade till vid min plats såg jag att min båtgranne hade motorn på plats igen; den där Selva-motorn som jag sålde till honom förra året. Jag har varit orolig för att det var något ytterligare strukturellt fel på den, än dem jag råkade ut för och lät reparera, och att min båtgranne skulle tycka att det var ett riktigt måndagsexemplar jag sålde till honom. Men det var tydligen bara skit i förgasar’n av gammal bensin, och det kan ju hända vem som helst.

Jag har haft fina dagar i skärgården de senaste par veckorna; seglat till helt nya ställen och legat vid gamla favoriter. Och jag har haft sällskap en helg också, det var mycket trevligt. På måndag börjar rutinerna igen, men jag hoppas få till åtminstone ett par helgseglingar före upptagningen i slutet av september. Den går fort, båtsäsongen.