
Det var ett tag sedan jag var ute vid båten senast och med tanke på den hårda blåsten för ett par veckor sedan kände jag behovet av att titta till henne och kolla att hon fortfarande står upp och är ordentligt täckt.
Kvart i elva körde jag in på den mörka och tysta båtplanen och… jodå, där står hon, som vanligt, och även om den hade flyttat sig lite låg presenningen kvar på täckställningen och allt såg ut att ha klarat sig förvånansvärt bra. Jag drog lite i presenningen, rätade upp täckställningen i ändarna, kände på stöttorna och knöt tillbaka några av tyngderna utmed sidorna. Jag har vattenfyllda 1-litersflaskor för det ändamålet, det verkar fungera bra, och presenningen är ju tung i sig också.
Det var snö på marken, någon grad under nollan och en svag, råkall vind. Det kändes kallare än vad det var och jag skulle ha tagit handskar med mig. Men man sätter igång med det som behöver göras och efter ett tag blir man varm och undrar varför inte alla har en liten båt på land som ger en anledning att stå på en båtplan och dra i en presenning med kalla händer sent en fredagskväll? Det kan tyckas obekvämt, rent onödigt, men är bekvämlighet din primära drivkraft blir det inte mycket gjort. Natthimlen var makalös. När man ser stjärnorna blicka ned på en från sin kolsvarta rund fryser man inte. Tre av stjärnbilderna heter ’Akterskeppet’, ’Seglet’ och ’Kölen’. Men de finns på södra himlavalvet, så jag såg nog inte dem. Jag känner bara igen ’Karlavagnen’, men det är visst ingen stjärnbild. Vansinnigt vackert var det hursom. Tack för att jag har en båt som behöver lite uppmärksamhet en mörk novemberkväll <3



