Det är den tiden på året igen, då vi tar upp båtarna ur vattnet och ställer dem på land. Det är varmt som sommar, men när solen går ned blir det snabbt kallt och det känns att hösten är här – igen.

Väckarklockan i mobilen ringde halv sju i morse, smörgås och kaffe till frukost. Sedan förberedelse: tag bort storsegel, montera bort bommen, lossa undervanten, slacka toppvanten, byt ut låsringar mot gem, dra igång motorn och kolla att den fungerar, lossa förtöjningarna och gå bort till bryggan för upptagning.

Efter avmastning slås jag alltid av hur liten båten ser ut utan rigg. Den ser ut som en större roddbåt med sprayhood. Har jag seglat ut till Harstena, ned till Västervik och över Bråviken (via Penningskärsbåden) med den där?

När jag tog ut lattorna ur storseglet kom jag att tänka på den där filmen ’Så seglar du snabbare’ som jag såg tidigare i somras. Den tar upp bukighet i seglet och att man vill ha bukigheten så nära masten som möjligt och därför är lattan som sitter högst upp i seglet utformad så att den böjs mer i ena änden. Och den gör faktiskt det. Den tunna änden som böjer sig bör vara in mot masten. Det har jag inte haft en aning om. Men förhoppningsvis har den hamnat rätt någon gång under de fem första säsongerna.

Efter att båten har ställts på plats och stöttorna skruvats åt tar jag hand om masten och surrar vant, stag och fall. Jag plockar ned motorn och försöker ta bort den där träbiten på akterspegeln som motorfästet sitter i och som kompenserar för att aktern lutar, för jag vill byta ut den mot en annan konstruktion, men den sitter som berget och det slutar med att jag får skruva på motorfästet igen. Jag glömde: ”If it’s not broken, don’t fucking touch it.” Efter en dag av upp i båten och ned från båten känner jag mig trött, mätt och lite ledbruten. Det ska bli skönt att sova, Men det känns konstigt att vara i båten när den står stilla på land.