Båten står på land igen, tömd men inte täckt. Jag behöver köpa en ny presenning och kör upp med den om ett par veckor, då kan jag passa på att skruva åt stöttorna också.

Årets upptagning bjöd som vanligt på god stämning och alla hjälptes åt med avmastning, köra bort master, lotsa båtar fram till kranbilen, föra in stöttor under båten när den ställs på plats, etc. En av de viktigaste sakerna man kan göra är att hålla i mastfoten när kranföraren lyfter upp masten från båten och bort till mastvagnen. Slingan i kranen sitter om spridarna och det är oftast inte där tyngdpunkten ligger, utan högre upp. Om man inte håller ned mastfoten faller masten ned till marken med toppen före. Med ett jävla brak. Och en mast är tung. Får man en masttopp i huvudet är det väl tveksamt om man överlever.

Den första upptagningen var jag mer av åskådare än deltagare. Det är självklart, man vet inte riktigt vad man kan hjälpa till med och de andra vet inte om man duger något till. Men för varje upptagning har jag haft lättare att se var och när jag kan göra något och hjälpa till och blivit mer av deltagare. Och det här året var det dags för mig att hålla i en mastfot. Det bara blev så att jag stod på rätt ställe och tog emot masten från båten och höll i och ned mastfoten när den seglade genom luften den korta biten till mastvagnen. Allt gick bra och det var ingenting märkvärdigt egentligen, men jag kände mig som en elvaåring som fick bära pappas gevär till älgjakten – och jag växte av det på samma sätt.

Vädret var lite mulet till att börja med, men ovanligt varmt, och på eftermiddagen gassade solen som om det var sommar. Jag tog ett dopp senare på kvällen i det svala och sköna vattnet. Luften var varm och jag satt och tittade på den mojnande kvällsbrisen medan jag torkade.

Nu är båten är tömd och täckt igen. Jag skulle ha gjort det veckan efter upptagning men en maginfluensa kom i vägen.

Jag anlände hemmahamnen vid 23-tiden i fredags och körde försiktigt mellan de uppställda båtarna på båtplan och parkerade intill min. De flesta båtar var ännu inte täckta. Temperaturen var nere på 5 grader och föll ytterligare ett par under natten. När jag kom upp i båten märkte jag att golvet i sittbrunnen var fullt av vatten och öskaret var fyllt. Det har regnat mycket. Jag brukar ha öskaret stående i sittbrunnen, så jag ser ungefär hur mycket det har regnat när jag kommer tillbaka till båten, men det har aldrig varit fyllt upp till kanten tidigare. Jag fick ösa och torka upp innan jag kunde krypa ned i båten och komma i sovsäcken.

Det var kallt men jag sov ganska bra. Lördagen blev stilla och fin. Kaffe och medhavd macka till frukost. Jag stod nere på den tomma bryggan en stund och såg solen sakta stiga upp bakom trädtopparna på andra sidan vattnet. Solen värmer fortfarande, men eftersom min båt står i lä mellan ett par större båtar står den också i skugga hela morgonen.

Det är femte året i rad jag gör det här: tömmer och täcker båten. Man kan tycka att jag borde ha en plan för det, men den har inte vuxit fram ännu. Jag hade en idé om att jag skulle gå tillbaka till att fästa presenningen under båten, som jag gjorde de två första åren, men upptäckte snabbt att då kan jag inte krångla mig upp i båten om jag skulle behöva, för presenningen sitter för tajt, så jag gick tillbaka till tyngder utmed sidorna i stället. Det har fungerat bra hittills. Efter ungefär 5h var jag klar och redo att köra hem igen.

Med lite kreativ packning lyckades jag få in alla båtgrejer (utombordare, dynor, fendrar, segel, rep, vattendunkar, bensindunkar, överblivna konserver och allt annat som inte riktigt tål kylan och fukten i en uppställd båt under vintern) i en Citroën C4 med fällt baksäte och det där extragolvet i lastutrymmet borttaget. Den undre halvan av sikten bakåt i backspegeln skymdes av förpiksdynan, annars gick det bra.

Jag monterade täckställningen så lågt jag kunde, ytterligare någon dm lägre jämfört med förra året. Nackdelen är att det kan hamna mycket snö på presenningen som inte faller av, men nackdelen med att montera täckställningen för högt (vilket jag gjorde andra året) är att presenningen blir som ett segel och kan välta hela båten om det blåser för mycket en natt. Då åker jag hellre ut till båten en extra gång i vinter och drar bort ev. snö från presenningen.

Det är den tiden på året igen, då vi tar upp båtarna ur vattnet och ställer dem på land. Det är varmt som sommar, men när solen går ned blir det snabbt kallt och det känns att hösten är här – igen.

Väckarklockan i mobilen ringde halv sju i morse, smörgås och kaffe till frukost. Sedan förberedelse: tag bort storsegel, montera bort bommen, lossa undervanten, slacka toppvanten, byt ut låsringar mot gem, dra igång motorn och kolla att den fungerar, lossa förtöjningarna och gå bort till bryggan för upptagning.

Efter avmastning slås jag alltid av hur liten båten ser ut utan rigg. Den ser ut som en större roddbåt med sprayhood. Har jag seglat ut till Harstena, ned till Västervik och över Bråviken (via Penningskärsbåden) med den där?

När jag tog ut lattorna ur storseglet kom jag att tänka på den där filmen ’Så seglar du snabbare’ som jag såg tidigare i somras. Den tar upp bukighet i seglet och att man vill ha bukigheten så nära masten som möjligt och därför är lattan som sitter högst upp i seglet utformad så att den böjs mer i ena änden. Och den gör faktiskt det. Den tunna änden som böjer sig bör vara in mot masten. Det har jag inte haft en aning om. Men förhoppningsvis har den hamnat rätt någon gång under de fem första säsongerna.

Efter att båten har ställts på plats och stöttorna skruvats åt tar jag hand om masten och surrar vant, stag och fall. Jag plockar ned motorn och försöker ta bort den där träbiten på akterspegeln som motorfästet sitter i och som kompenserar för att aktern lutar, för jag vill byta ut den mot en annan konstruktion, men den sitter som berget och det slutar med att jag får skruva på motorfästet igen. Jag glömde: ”If it’s not broken, don’t fucking touch it.” Efter en dag av upp i båten och ned från båten känner jag mig trött, mätt och lite ledbruten. Det ska bli skönt att sova, Men det känns konstigt att vara i båten när den står stilla på land.

Det är upptagning om knappt två veckor. Jag hade hoppats på att det skulle bli den 28e, då hade jag hunnit bli tillräckligt frisk i fingret för att segla en sista helg den 21a (nu i helgen är jag upptagen med annat), men nu blev 24 juli sista seglatsen den här säsongen. Trist, men ett skadat finger jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag får ta igen det nästa säsong.