För kallt

Nej, ingen segling i dag.

Det var kallt i natt. Jag kände det ibland på ansiktet när buffen gled av och jag började drömma att någon hällde isvatten på pannan. Annars var jag helt varm. Jag sov med sovpåse i sovsäcken, det fungerade bättre än underställ. När jag vaknade var det kallt och grått. Jag kände kylan från vattnet strömma upp ur hålen i luckorna till kölsvinet. Snart började det knäppa på rufftaket och det regnade någon timma. Okej, ingen segling i dag. Det klarnade förvisso upp framåt 10-tiden sedan, men det var bara 12 grader varmt och vinden från norr kändes isande kall. På land. Det är knappast varmare ute på sjön såhär års. Nej, säsongens första seglats får vänta tills det blir lite varmare.

Sjösättning 2022

Sjösättning av J17 2022

Grått, småkallt och lite regnigt. Men solen sken igenom ibland och sjösättningen gick bra i år också. Vi var sju båtar som skulle i och hjälptes åt med båtar och påmastning. Det var trevligt och god stämning som vanligt. Det var skönt att ha lite rutin på saker och ting. Inte för att jag är väldigt van vid sjösättning, det här blir min tredje säsong, men det är skönt att inte behöva göra allting för första gången.

Regnet gjorde att jag hade kunnat vänta med rengöringen, åtminstone av allt annat än skrovet, tills båten var sjösatt och mastad. Den var skinande ren i går kväll, i dag efter sjösättning och påmastning såg den rätt bedrövlig ut med leriga skoavtryck lite överallt. Det är ofrånkomligt och ganska snabbt åtgärdat, men jag hade kunnat spara några timmars jobb i torsdags.

Motorn startade efter några ryck och verkar fungera som den ska. Den andra motorn, SELVA:n, står fortfarande i garaget och väntar på vad huvudkontoret i Italien ska säga om mitt ärende: om jag får häva köpet och pengarna tillbaka eller inte. Till dess hoppas jag att den gamla 2-taktaren jag har i stället fortsätter att snurra på.

Allt är klart och riggat för en ny båtsäsong. Båten flyter, motorn verkar funka, seglen är på, vanten är hyfsat sträckta, allt annat verkar vara på plats. Det känns härligt. Jag bryggseglar i natt men om det inte är för kallt i morgon kanske jag seglar ut en sväng på närmsta fjärd innan det är dags för hemfärd.

Vårrustning, dag 2

Vårrustad J17 – 2022

Bottenmåla, slipa och olja lite trädetaljer, gelcoat:a och fixa ett vant. Det var drygt att måla botten men det blev fint. Som förra året räckte en burk 750 ml precis, men nästa år tar jag med mig ett par dl förtunning i alla fall. Eftersom jag skipade polishen fick jag tid över till att slipa och olja in rorkult och pollare. Och jag gelcoat:ade utsidan av kanten; sargen hela vägen runt om, så båten ser lite snyggare ut.

En båtgranne sade angående det där med polish att jag behöver nog gnugga med ’rubber’ först för att få bort det som ser ut som gammal polish. Förresten, om det man polerar med heter polish borde väl det där som heter ’rubber’-någonting heta rubbish?

Sjösättning i morgon – start kl. 7.

Vatten

Vatten. Man vill ha båten i vatten men absolut inte vatten i båten. Förutom dricksvatten, förstås, det måste man ha, annars kommer man inte långt. Och det är ganska tunna gränser som upprätthåller den ordningen: skrovet och vattendunkarna. Det blir nästan lite paradoxalt när man seglar i saltvatten: jag är omgiven av vatten, det är en förutsättning för att alls kunna segla, men jag vill inte ha något av det i båten, där har jag i stället dunkar med färskvatten, som bestämmer hur många dagar jag kan vara ute, för jag kan inte dricka vattnet jag seglar i.

Det finns en underlig kultur, en ful ovana, bland båtfolket att när man kommer tillbaka in i hamn efter att ha varit ute på sjön ett tag, så häller man ut det färskvatten man har kvar. Jag antar att det finns en föreställning om att vattnet är lite ”unket” eller ”avslaget” i dunkar och tankar efter några dagar eller några veckor och man vill fylla på med färskt, fint vatten till nästa gång man ska ut.

Det finns knappast något mer färskt än vatten direkt ur kran, särskilt om man tar det ur egen brunn men även i en lägenhet, och det håller sig färskt och fint bra mycket längre än några veckor eller t.o.m. några månader. Jag har hört att folk som preppar byter ut sitt vatten – som mest – 1 gång i halvåret (och, nej, utan klortabletter eller sån’t i tankarna). Och eftersom båtsäsongen är fem månader finns det egentligen ingen anledning att hälla ut en droppe färskt, drickbart sötvatten ur båten, utom vid upptagningen.

Vårrustning, dag 1

Jag har tvättat hela båten och bottenslipat. Jag testade lite båtpolish också men det blev inget bra, trots att jag hade skruvdragare med poler-tillsats och testade olika hastigheter och olika länge mellan applicering av polish och polerande. Det blev bara flammigt och såg konstigt ut. Jag tror jag gör något fel. Jaja, en sak mindre att göra i morgon. Men båten blev mycket fin av tvätten.

Polerat bord

Före sjösättning

Redo för vårrustning och sjösättning

I helgen körde jag upp de stora, tunga sakerna till båten inför sjösättningen nu i helgen. Jag kom fram vid nio i lördags kväll och fick lasta ur, packa upp och göra det mesta i fallande mörker, men allt hittade sin vanliga plats ganska snabbt. Övernattning i båten. Det var kallt, men jag hade extra sovpåse i sovsäcken och buff i merinoull om huvudet. Det hade nog gått bra om jag inte vore förkyld med rethosta som hackade sönder natten till tre, fyra timmars ”sömn”. Men det fick gå det också.

Tidigare i år hjälpte jag en bekant att flytta och körde flyttbilen fram och tillbaka, så jag passade på att ha vägarna förbi båten och titta till. Jag bor (för) långt ifrån för att göra det i vanliga fall, båten får lov att klara sig själv under vintermånaderna tills vi ses igen inför sjösättningen. Första vintern gick det bra, men den här vintern tog en av stormarna i början av året tag i täckställning och båt och välte allt över ända.

Jag hade inte fått något meddelande om det, utan hamnkapten hade bara ställt upp båten igen och stöttat den med några extra stöttor. Täckställningen var borta och låg som ett plockepinn under båten. Jag hade inte nyckeln med mig och kunde inte komma in i båten, för jag skulle ju bara ha vägarna förbi och konstatera att allt var bra där under täckställningen, men jag såg inga uppenbara skador på utsidan.

Havererad båtstötta (till höger)

Jag stannade inte länge. Jag gick några varv runt båten utan att ha en aning om vad jag skulle eller kunde göra, sedan satte jag mig i bilen igen och körde därifrån och försökte att inte tänka så mycket mer på det. Jag var chockad. Min fina lilla båt som stod stadigt, ordentlig stöttad, skyddad under en tjock presenning och i lä mellan större båtar hade blåst omkull! Tur i alla fall att jag har för vana att masta av vid upptagning.

Det var med blandade känslor och en något skenande fantasi som jag körde upp till båten nu i helgen. Jag såg framför mig hur verktygslådan inne i båten låg öppen med innehållet utspritt överallt, hur bommen hade gått igenom innerskrovet och glaset i fotogenlampan låg i tusen små vassa skärvor överallt. Men när jag låste upp och klev ned i båten såg allt bra ut. Stilla och orört.

Fotogenlampan hade förvisso vält och all lampolja läckt ut, men annars såg allt ut som när jag låste båten i höstas. Jag gjorde ingen utförlig besiktning av båten men jag kunde inte se, höra eller känna några bristningar, sprickor, hål eller andra avvikelser när jag hängde på utombordaren, lade tillbaka dynor, segel och vattendunkar, och monterade batteriet. Allt verkade helt och bra.

När jag pratade med hamnkapten fick jag intrycket av att båten hade kanske inte vält helt och hållet över ända sådär som man kan tänka sig. Det var nog min fantasi som stod för den dramatiken. NV-vinden, som blåste i drygt 20 sm en natt i vintras, hade tagit tag i täckställningen – och troligtvis båten i sig också – och den främre, lilla båtstöttan på babords sida hade kanske börjat röra på sig och till slut vikt sig av tyngden från båten som mer liksom bara hade lagt sig ned snett framåt på fören. Det var ju tur att det var stöttan som gav vika och inte skrovet.

Starkt snöre

Jag vet att man inte ska fästa presenningen till täckställningen i båtstöttorna, och något säger mig att man kanske inte heller ska fästa presenningen med snören som går från ena långsidan till den andra – under båten. Men när jag gjorde det i höstas och hörde den där lilla invändningen någonstans i mitt huvud ”Men tänk om det blir storm”, tänkte jag att presenningen eller ställningen eller snörena ger väl med sig innan båten flyttar sig. Men 10-12 tunna snören utmed presenningens långsidor som var för sig kanske inte bär så mycket, och som inte ens var ihoptvinnande till ett tjockt rep, välte en hel liten båt som väger ca. ett ton. Det är tankeväckande.

Täckställningen som är av aluminiumrör såg ut att ha klarat sig bra med undantag för ett rör som behöver böjas till så det är lite mer rakt. Däremot behöver jag en ny båtstötta, den går nog inte att böja till. Och jag behöver ett gäng tomflaskor till upptagningen. I höst tänker jag dels lägga täckställningen lägre och närmare båten dels hålla presenningen på plats med sin egen tyngd och vattenfyllda flaskor utmed sidorna. Ingen fästning på något sätt i varken båt eller stöttor. Och jag tror jag ska be någon som bor lite närmare att köra förbi åtminstone en gång under vintern och skruva åt stöttorna runt båten, så de inte glappar. Då borde den står landsatt för storm.

Kriget på våra gator

När jag skrev inlägget om kriget i Ukraina för en dryg månad sedan, kunde jag inte drömma om att jag skulle få anledning att skriva ytterligare ett av ungefär samma anledning, ett krig, men nu förlagt till mitt eget land Sverige.

Jag tänker på de senaste dagarnas våldsamma upplopp i bl.a. Skäggetorp i Linköping, Navestad i Norrköping, Vivalla i Örebro och (som vanligt) Rosengård i Malmö som har skett som en reaktion på den danske politikern Rasmus Paludans valturné i Sverige där han (helt korrekt) utnyttjar vår grundlagsstadgade demonstrations- och yttrandefrihet som bl.a. ger en människa rätt att bränna sitt eget ex av en bok som heter ’Koranen’.

De styrande politikerna har sagt två saker i flera år, att angrepp på blåljuspersonal är ett angrepp på själva vår demokrati och rättsstat, och att det är inte majoritetsmuslimerna som deltar i eller stödjer dessa angrepp, utan det är i vanlig ordning ”vilsna ungdomar” alt. ”kriminella element” som kan ha kopplingar till den organiserade brottsligheten och som tar tillfället i akt och uppviglar oskyldiga människor i en svår situation till att göra saker de egentligen inte vill göra.*

Det låter fint och jag vill gärna tro på det, men de där fina orden och ursäkterna hjälper ju inte. Det blir bara värre för varje år som går, vilket de senaste dagarnas våldsamma upplopp visar. Och även om media (åtminstone svt.se) brukar vara pigga på att skaka fram en lokal imam som fördömer upploppet och visa bilder på (andra) ungdomar som städar upp dagen efter och ger blommor till poliser, har jag fortfarande inte sett någon större demonstration av (vanliga) muslimer som tydligt tar avstånd mot det våldsamma angrepp mot demokratin och yttrandefriheten som vi ser i dessa upplopp.

Och vi kommer nog heller aldrig att få se vanliga muslimer demonstrera i någon större mängd MOT de senaste dagarnas våldsamma upplopp – FÖR respekt för blåljuspersonal, för det demokratiska samtalet, för den moderna rättsstaten, för yttrandefrihetens rätt att t.ex. ”häda” en religion, bl.a. islam. Jag tror inte att det finns någon som helst risk att en sådan demonstration skulle försvinna i mediabruset, utan att det helt enkelt är så att den vanliga muslimen stänger dörren om sig och ger sitt tysta medgivande till vad som sker.

Det är stor skillnad mellan en vanlig, halvsekulariserad kristen och en vanlig, halvsekulariserad muslim (om de överhuvudtaget finns). Det är skillnad på kristendom och islam. Det är skillnad på moderna, demokratiskt skolade och sekulariserade västerlänningar och muslimska araber. Och vi är nog inte kompatibla med varandra.

Jag tror att det vi ser i de senaste dagarnas upplopp är INTE en rad olyckliga missförstånd, ett ogrundat hat mot polisen, en uppdämd frustration över att bo i ett ”utsatt område” eller en snedvriden rapportering från media, utan:

Det är islamiseringen. Och den är här nu.

Definitionen av islamisering är “den process där ett samhälle övergår till religionen islam och till stor del blir muslimskt”.

Sverige gick från nästan inga muslimer alls till närmare en miljon muslimer på 30 år. Om det inte är islamisering, vad i hela friden är islamisering?

Islamisering är inte bara att ”det finns muslimer” i ett land. Islamiseringen är exakt det som vi ser på svenska gator just nu, där hundratals islamister sätter majoritetsbefolkningen på plats.

Luai Ahmed, Bulletin (https://bulletin.nu)

Jag har varit rödgrön i hela mitt vuxna liv och röstat på Miljöpartiet, Vänsterpartiet och t.o.m. en gång på Enhetspartiet. Jag har trott på den propaganda som de styrande (rödgröna) politikerna har matat oss med under de senaste decennierna om asylrätt, invandrare, integration och svårigheterna att bo i ”utsatta områden”. Jag har trott att i ett land präglat av strukturell snällhet och välvilja – i ett land med fred, stabilitet, frihet, demokrati, yttrandefrihet, allmän offentlig handling, föräldraledighet, socialbidrag, allmännyttiga bostäder, sjukvård, skola, gratis universitetsutbildning och 100 000-tals lediga jobb – ett land där du har alla möjligheter att göra något bra av ditt liv – så har invandrares svårigheter att integrera sig berott på mina förmodade fördomar mot demsamma.

Jag trodde så för att jag alltid bodde i välstädade och lugna Svenne Banan-områden. Där blir invandrare något närmast teoretiskt. Och eftersom jag är svensk är jag välvillig – jag vill alltid (gruppens) väl och är alltid redo att kritiskt granska mig själv för att se om jag kan ändra något för att göra saker och ting bättre. Därför valde jag att tro att det kanske var mitt fel: de stackars invandrarna har flytt från krig, så om jag i allting (tanke, tal och handling) bemöter dem med all min välvilja och öppenhet och absolut INTE! är det minsta fördomsfull eller rasistisk, kanske de lär sig svenska, omfamnar våra grundläggande värderingar och skaffar sig ett jobb.

De ukrainska flyktingarna verkar omintetgöra den teorin. De visar vilken skillnad det är mellan europeiska kristna och arabiska muslimer. Det verkar vara mest kvinnor och barn som flyr, för att männen stannar kvar och försvarar sitt land Ukraina, och när de som flytt ringer hem verkar de fråga ”När kan vi komma hem igen” (inte ”Är ni på väg, när kommer ni hit?”), eftersom tusentals ukrainska flyktingar verkar återvända så fort det överhuvudtaget är möjligt.

Men för mig var det ett par år i Landskrona och fem år i Malmö Persborg (vägg i vägg med Rosengård) som fick mig att släppa taget om de styrande politikernas multikulti-propaganda. Under de åren ersattes teori med mina egna verklighetsbaserade erfarenheter. Jag ska inte måla saker i svart och vitt – verkligheten är komplex och full av gråtoner – men så mycket kunde jag konstatera att det är lätt att ha teorier om mångkultur när man bara är på besök; när det är just bara teori.

Det här landet Sverige har människor dött för; i krig och hårt arbete i skogar, gruvor, på fält och fartyg. Fortfarande i modern tid har massor av människor – arbetare – knegat i fabriker, bruk, skolor, sjukhus. Vi har gått i skolan, vaccinerat oss mot dödliga sjukdomar (nej, jag tänker INTE på Covid-19), gjort lumpen, ordnat ett jobb, skaffat ett boende, betalat skatt och bidragit. Till den här gemenskapen av språk, historia, kultur, seder och bruk, värderingar och geografisk hemvist som vi kallar för Sverige.

Jag önskar att jag hade modet att utnyttja min grundlagsstadgade yttrandefrihet och ställa mig på ett torg med ett stort plakat som det står ”Återvandring nu” på. För det Sverige jag ser omkring mig är inte riktigt det Sverige jag föddes i för femtio år sedan, och det är faktiskt inte det Sverige jag vill dö i. Men skam till sägande, det vågar jag inte, åtminstone inte utan sällskap av några hundra kompisar med ungefär samma åsikt och budskap. Det våld jag har sett riktat mot polisen med anledning av Rasmus Paludans valturné de senaste dagarna har tyvärr avsedd effekt och tystar mig. Och det är oerhört farligt.

Men rättigheten att rösta finns fortfarande kvar, så det blir en blågul röst i höstens val på det enda parti som med trovärdighet håller Sveriges fana högt.

  • Teorin om att upploppen skulle vara orkestrerade av kriminella element ger jag inget för. Om det tjänar kriminellas syften att starta ett upplopp, varför skulle de sitta och vänta på en koranbränning? Upploppen må vara delvis uppviglade, men att låtas sig uppviglas friar ingen från skuld, och i grund och botten tror jag att upploppen är en genuin reaktion på yttrandefrihetens möjlighet att bränna ett ex av boken ’Koranen’. Vilket tydliggör en oerhört viktig skillnad mellan sekulariserade européer och muslimer. En ortodox imam som tänker bränna ett ex av boken ’Bibeln’ i ett område dominerat av svenskar, för att han anser att kristendom borde förbjudas, skulle nog inte orsaka särskilt mycket mer än: ”Jaha? Jag är på landet den helgen och har egentligen inte tid… Men bara han håller sig till den plats han har fått anvisad till sig och vidtar lämpliga säkerhetsföreskrifter så att elden inte sprider sig.”

Kriget i Ukraina

Det här är off-topic men inte ens en båtblogg kan tiga när ett fredligt land i vårt relativa närområde blir attackerat av en stormakt som nu sker. Rysslands anfall på Ukraina är helt igenom förkastligt och förfärligt. I dag är en sorglig och mycket mörk dag i Europas historia. Och i Rysslands. Vad problemet än är, måste det kunna lösas med diplomati med ett land som Ukraina. Rysslands attack är inget annat än erövringskåt kolonialpolitik. Jag lider med Ukraina och hoppas på ett eld upphör och ryskt tillbakadragande så snart som möjligt. 🇺🇦

Gud, vad trött jag är på maktgalna gubbar med lydiga arméer och kärnvapen (Putin, Kim Jong-un, Xi Jinping, Donald Trump).

På djupt (?) vatten

Jag hittade en intressant vlogg häromdagen – Zingoalla IF – och tittade på ’Total nybörjare…’, ’Första seglatsen…’ och ’Vi gick på grund…’. Jag älskar den första videon! Jag tycker mig känna igen mycket i den: den där längtan ”Jag vill segla!”, utan att för den skull vara uppväxt i optimistjolle eller ha vanan från otaliga seglarläger, köper man en båt och kastar loss och stävar ut på okända vatten. Man lär sig. Och jag gillar också hjälpsamheten som kommer till uttryck i den hjälp han får vid sjösättningen när domkraften går sönder.

Videon ’Vi gick på grund…’ avslöjade något om sjökort och vattendjup som jag inte hade en aning om: hur gamla mätningarna är. På Sjöfartsverket finns en karta där man kan aktivera lager ’Djupinformationens kvalitet’ för att se vilka mätningar som är gjorda för hand på 1800-talet (rött), efter 1940 (gult) och moderna mätningar som är pålitliga (grönt):

https://geokatalog.sjofartsverket.se/kartvisarefyren/

Wow! Jag seglar mest omkring där det är rött. Och tror att jag har koll för att jag tittar i sjökortet. I de allra flesta fall stämmer nog korten ändå, och min lilla båt sticker ju bara 95 cm, men det är nog säkrast att hålla utkik också och göra som han säger i videon och segla med goda marginaler.

Lugnt

Jag ringde hamnkapten för en kort lägesrapport och ett datum för sjösättningen. Det är tre minusgrader och lite is där uppe, några täckställningar har tydligen blåst av lite, men min båt – och täckställning – står kvar där den ska. Men så är den mindre och lägre och står skyddad mellan de större båtarna. Det känns skönt att veta när man bor långt borta. Sjösättningen är planerad till lördag 7 maj.