Vatten. Man vill ha båten i vatten men absolut inte vatten i båten. Förutom dricksvatten, förstås, det måste man ha, annars kommer man inte långt. Och det är ganska tunna gränser som upprätthåller den ordningen: skrovet och vattendunkarna. Det blir nästan lite paradoxalt när man seglar i saltvatten: jag är omgiven av vatten, det är en förutsättning för att alls kunna segla, men jag vill inte ha något av det i båten, där har jag i stället dunkar med färskvatten, som bestämmer hur många dagar jag kan vara ute, för jag kan inte dricka vattnet jag seglar i.

Det finns en underlig kultur, en ful ovana, bland båtfolket att när man kommer tillbaka in i hamn efter att ha varit ute på sjön ett tag, så häller man ut det färskvatten man har kvar. Jag antar att det finns en föreställning om att vattnet är lite ”unket” eller ”avslaget” i dunkar och tankar efter några dagar eller några veckor och man vill fylla på med färskt, fint vatten till nästa gång man ska ut.

Det finns knappast något mer färskt än vatten direkt ur kran, särskilt om man tar det ur egen brunn men även i en lägenhet, och det håller sig färskt och fint bra mycket längre än några veckor eller t.o.m. några månader. Jag har hört att folk som preppar byter ut sitt vatten – som mest – 1 gång i halvåret (och, nej, utan klortabletter eller sån’t i tankarna). Och eftersom båtsäsongen är fem månader finns det egentligen ingen anledning att hälla ut en droppe färskt, drickbart sötvatten ur båten, utom vid upptagningen.