När jag ligger tryggt förtöjd vid en brygga eller en klippa eller bara vid tangentbordet. Och skriver något som har med båtar, segel, vind och vatten att göra. Eller bara funderingar.
Ikväll ligger fjärden blank som en spegel. Det är stilla och tyst, inte ett ljud hörs, mer än vingslagen från en skarv som flyger förbi mot sydost. Att så stora fjärdar, där vågorna ibland går meterhöga och den rasande vinden trasar sönder varje vågtopp, kan vara så fullständigt stilla. Jag sitter på den varma klippan, röker sakta en pipa och ser solen gå ned i nordväst. Molnen rör sig sakta över himlen och ändrar form som lätta penseldrag av akvarell på ett fuktigt papper. Jag ser ett sträck gå mot söder högt, högt uppe i himlen. Det syns knappt, som ett tunt hårstrå svävar det högt i luften. Värmen följer med solen och jag tar på mig en extra tröja när det börjar bli mörkt. Sådana här kvällar vill man stanna där man är och bara fortsätta segla från ö till ö. Jag tittar ut över viken och påminns om att närvaro är, förutom att vara här och nu, den där känslan av att det är samma förmåga för att förnimma som för att skapa det jag förnimmer. När de första myggen kommer kratsar jag ur pipan och går ned i båten.
Jag kom i väg strax före 10 i förmiddags och gick norrut i den svaga SO-brisen: genom de små öarna mellan Laxvarp och Gubbön, förbi Reskär och Sandskären och vidare upp till Lökskären som såg fint ut. Jag funderade ett tag på om jag skulle tillbringa natten där. Jag har aldrig varit där, men det finns en vik som verkar ge skydd mot SO-vinden. Men den kanske inte skyddar mot så så mycket mer, och jag hade för mig att vinden skulle vrida över på S under dagen. Jag väntar med Lökskären till en annan gång, när vinden ligger kvar på SO över natten.
Jag fortsatte norrut mellan Krutklabben och Lortbåden och gick mot Birkskär utanför Harstena. Efter lite om och men förtöjde jag på en klippig holme vid Strupskär, söder om Birkskär. Där låg jag skyddad mot S-vinden och ankaret verkade ha satt sig mellan ett par stenar, så det kommer inte att släppa i första taget. Jag kollade prognosen och såg att vinden förväntas vrida från S till V och vidare till NV under natten och morgonen. Då får jag vinden nästan rakt in i aktern i natt. Det ska inte blåsa mycket, men båten är något av en resonanslåda och 2 sm räcker för att totalt sabba min nattsömn med det där högljudda kluckandet. Jag gjorde loss för att gå över till Birkskär i stället.
Ankaret satt mycket riktigt fast, kanske mellan två stenar. Jag slet och drog i det från alla möjliga håll, men det ville inte lossna. ”Fan, jag ser ju ankaret där nere!”, sade jag när blicken följde repet ned i djupet och precis urskiljde början av ankarkättingen någon meter ovanför botten. Jag ryckte rakt upp i repet, ungefär som jag pimplade, och kunde höra hur kättingen rasslade där nere på botten, men ankaret satt där det satt. Jag tog fram kniven och skulle just kapa av repet när jag ryckte en sista gång – och ankaret lossnade och jag kunde ta upp det.
Det ytterskärgårdsliknande landskapet med kala klippor, himmel och hav utgör en ständig lockelse, och det är inte omöjligt att hitta en förtöjning på en sådan plats, men det kan mycket väl ske till priset av en plätt.
Nu ligger jag förtöjd vid Birkskär. Här har jag varit några gånger tidigare. S-brisen ligger på rakt in i aktern: kluck, kluck, kluck, kluck, kluck! Men framåt 21-tiden ska det lägga sig och bli närmast vindstilla, för att under natten vrida över till NV, och då ligger jag förhoppningsvis i lä här och störs inte.
PRIVAT! Det här är ett jävla oskick som jag tyvärr ser alltmer av: att man spärrar av en hel vik med ”förtöjningslinor” från aktern ut mot sidorna. Jag sätter citattecken där, för ingen kan inbilla mig att de där extra linorna faktiskt behövs i en så stilla vik, de är enbart där för att få ha viken för sig själva. (De extra linorna är markerade med rött.)
Efter en natts bryggsegling i hemmahamn gick jag österut i morse i den byiga V-vinden. I helgen blev det en del seglande med enbart försegel, och det är bekvämt, men i dag blev det fullt ställ som vanligt. Det var lugnt bort till Håskö, sedan byade det en del. Jag gick mot vinden en del och försökte laborera lite med hur jag ska ställa seglen i förhållande till vinden och varandra för att få en så bra kryssvinkel som möjligt, men seglens tell-tale:s sade inte så mycket och jag blev inte mycket klokare.
Jag fortsatte bort till Innerö men där vred sig vinden bara runt udden och det blåste nästan lika mycket inne i viken som strax utanför den. Jag tog ned seglen, satte på bomkapell och stuvade undan förseglet och gick ned till Gubbön för motor. En stor segelbåt gick in några hundra meter före mig och tog platsen jag hade lite sikte på. Men där har jag nog inte helt bra skydd mot NV-vinden i alla fall, så det gör inget. Jag gick bort till en annan vik där det låg en motorbåt, men de hade effektivt spärrat av den del av viken man kan lägga till i och satt i varsin solstol på klippan och bara tittade på mig, så jag fortsatte längre in i stället.
Längst in i viken låg en stor, fin segelbåt med två vuxna, fyra barn och en hund som inte verkade alltför entusiastisk över det kringflackande livet på en segelbåt. De hade inte spärrat av viken, utan hälsade och gav mig hjälp att ta emot i fören när jag lade till. Efter en stund gick de vidare, så nu är jag ensam igen. Det är lite trist, de verkade trevliga och hade gärna fått ligga kvar här bredvid, men det kanske kommer en annan båt och lägger till, då är det jag som släpper det jag har för händerna och hoppar ut på klippan och tar emot.
Hursomhelst, jag verkar ha bra skydd mot V-vinden här på östra sidan av Gubbön, även om det blåser igenom en del och byvindarna drar lite i båten, och jag tror jag ligger bra till mot NV-vindarna också.
Tändstiftet ser okej ut och jag ersätter några metallklämmor runt bensinslangen med buntband. Den läcker lite ändå, men inte lika mycket som förut, och på det stora hela sköter den sig; Mercury 4-hästars 2-taktare från -94.
Det blev inte så mycket regn och blåst i går kväll som SMHI:s prognos förledde mig till att tro. Någon åska blev det inte heller. Jag hade kanske kunnat ligga kvar där ute, på läsidan av någon ö med höga berg och mycket växtlighet. Men i dag stämmer prognosen och det brallar på i uppåt 10-12 sm i byarna i NV-vinden (ute vid Harstena har det byat i 12-13 sm nu under morgonen). Om jag skulle hamna i sådana vindar hanterar jag det, genom att ta ned seglen och gå för motor i stället, men jag går inte ut i 12 sm för att segla. Jag ligger kvar vid bryggan och ägnar dagen åt lite fix i stället; sådant där som man inte riktigt hinner med annars: skruva lite på motorn, slipa lite på några gamla gelcoat-lagningar, kanske skrubba av däck. Det är vad sådana här dagar är till för. Eller att ligga i ruffen, tända fotogenlyktan och läsa en bra bok medan man blir som vaggad av båten när den rör sig fram och tillbaka mellan Y-bommarna och drar i förtöjningarna allteftersom byvinden kommer och går och river i trädtoppar och viner genom vant.
