Jag sitter på Waxholmsbåten på väg hem igen. Pappret jag skriver på är fuktigt. Allt i båten blev fuktigt efter några dagar, eller var det efter det där regn-dygnet? Jag måste undersöka hur ventilationen i en träfolka är tänkt att fungera och om min ansluter sig till specifikationerna eller om någon tidigare ägare har byggt om någonstans och hindrar luftflödet. Okej att det är blött och fuktigt i en liten båt på sjön men det har varit extremt i min. Något måste vara fel.

Jag nådde hemmahamnen i går kväll efter drygt åtta timmars oavbruten segling från Björkskär. Jag var helt slut fysiskt och psykiskt när jag kom fram. Och jag hann inte med sista båten hem. Det kändes inte kul att behöva bryggsegla en natt, men för en gångs skull hade jag inte en enda mygga inne i båten när jag skulle sova. Det är något jag inte kommer att sakna ett ögonblick: horderna av stora, aggressiva och fullkomligt galna myggor. Jag kan inte påminna mig när jag senast upplevde så mycket, så stora och så hungriga myggor.

Men hur blir en slags slutsummering då? Säljer jag båtjäveln för halva priset i höst och håller mig till Ålandsfärjor och Waxholmsbåtar i fortsättningen eller känner jag en trött glädje och stolthet över att jag gav mig iväg som jag gjorde och klarade mig helt okej och har jag huvudet fullt av idéer om vad jag vill göra med båten och längtar jag nästan till att ta upp henne och själv få slipa och måla henne?

Det senare så klart.

Det är alltid jobbigt att ställas inför något helt nytt som man inte kan: sin egen okunskap och oförmåga. Det kräver energi, kreativitet och ett visst mod att överkomma sin okunskap och lära sig något man inte kan och som man kanske trodde att man aldrig skulle komma att kunna heller. Kunskap är inte gratis. Det kostar att lära sig. Men det är alltid mödan värt. Och det förtar inte det totala intrycket och känslan att de här elva dagarna till sjöss i Skärgården har varit fantastiska, sköna och framför allt oerhört lärorika. Jag har lärt mig mycket om segling, båtliv och om mig själv.

Att köpa en träfolka och ta sig an och segla en båt i trä, med allt vad det innebär, känns helt rätt. Båten är inte i toppskick och det finns en hel del som behöver åtgärdas och som kan göras. Men hon är renskrapad, fin i träet, tät, flytande och segelbar. Det är en stor fördel. Jag kan segla och ta allt det där andra en sak i taget; en sak om året.

Jag ser fram emot att segla henne igen. Jag hoppas det blir tillfälle till det under hösten före torrsättningen. Men jag ser också fram emot att få upp henne på land och börja lägga min egen hand på henne. Det kommer säkert att bli som de här elva dagarna: påfrestande, ibland frustrerande, oerhört lärorikt och väldigt kul. Men det måste vara en härlig känsla att segla en välhållen båt i trä som man slipat och fernissat för egen hand.

Om en stund lägger vi till vid Waxholm. Om drygt en timma är jag tillbaka i stan. Jag tänker på att när jag gick förbi Österviken på Lökaö i går var viken tom sånär som på en båt.

Och jag gick inte på grund 🙂