Jag gick bort till Vatingarna i dag. Det är två små, flacka kobbar långt ut med massor av fåglar på. Det borde vara fågelskyddsområde, men det är det inte. Jag gick in mot en liten vik, revade och slängde i blyplätten. Jag åt lite mellanmål och konstaterade att jag verkade ha fäste. Bra, då blir det Vatingarna i natt.

Jag behövde ta upp ankaret och kolla lite mer precis var jag skulle förtöja. Botten kändes stenig. Rätt som det var, var det som att ankaret släppte, eller kanske föll, sedan satt det stenhårt. Bergfast! Man känner det i ankarlinan, den är helt stum. Hur jag än slet och drog, framåt och bakåt, satt ankaret som berget där nere, 7-8 meter under vattenytan. Jag vet, för det var bara 23 meter kvar av ankarlinan som var 30 meter från början som jag var tvungen att kapa.

Det blåste mycket och jag fick bara upp focken när jag seglade vidare. Jag gick för motor sista biten in mot Lilla Svensö. Nu ligger jag i en annan vik med mitt andra ankare i stället. Ett ankare är inget ankare, två är åtminstone ett. Jag hoppas det är en bättre botten här, så jag får upp det när jag ska hem i morgon.