Vi pratade om den där teorin om att beroende på vilken blodgrupp man har, äter man olika och har olika matallergier. Den skulle kunna förklara varför vissa är allergiska mot gluten och mjölk medan andra inte; för att man härstammar från bönder eller jägare. ”Men de har visat att den teorin inte stämmer.” Min spontana reaktion blev: ”Nej, jag som så gärna ville tro på den! Vad ska jag nu tro på?”

Det är väl så vi människor är: vi tror gärna på det vi vill tro på än vad fakta faktiskt pekar på. Upplysningen och hela den revolutionen med ett helt annat fokus än tidigare på mät-, väg- och räknebar kunskap, innebär en ständig utmaning för oss. Vi tenderar att först välja på emotionell basis vad vi ska tro på, sedan gå ut och mäta, väga och räkna för att bekräfta det vi vill tro på. Och den som har flest referenser vinner, liksom.

Men det är inte så vetenskap fungerar, har jag lärt mig. Man börjar med ett antagande om något i verkligheten, och så försöker man motbevisa det antagandet (inte bevisa det), och hittar man ett (1) undantag från antagandet, måste man landa i slutsatsen att antagandet är fel. Och så fortsätter man med ett justerat antagande och gör om samma sak tills man hittar ett som man inte kan falsifiera.

Vetenskap på det sättet fungerar bra inom naturvetenskaperna, men kanske inte lika bra inom t.ex. humaniora, samhällsvetenskap och psykologi. Vi människor är ju inte som naturlagar och det finns alltid något undantag från regeln, vilket inte behöver falsifiera riktigheten i ett antagande om människan och hennes beteende, vilket gör ’flest referenser vinner’ lite relevant ändå. Problemet blir när man tillmäter de humanistiska, samhälleliga och sociala vetenskaperna samma exakthet som de naturvetenskapliga.

Ett bra exempel på vad människor vill tro på men som det kanske inte finns särskilt mycket fakta för, är myten om den strukturella rasismen i Sverige. Vi har alla hört det där, särskilt de senaste åren; decennierna, och kanske reagerat på samma sätt: ”Mja, fördomsfull kanske jag är, som folk är mest, men strukturellt rasistisk? Nej.”

Om man med ’strukturell’ menar ’inbyggd i strukturen; systemet via beslut, regleringar och fastställda rutiner’, är strukturell snällhet och välvillighet det som mest präglar detta fina land. Se på vår asylrätt, invandringspolitik, fri sjukvård, fri utbildning och reglerna för A-kassa, sjukstöd och socialbidrag. De är konkreta – strukturella – uttryck för en genuin välvillighet och godvillig tro på att alla andra människor är lika bra, strävsamma, snälla och schyssta som vi själva är. En snällhet vi tyvärr inte längre har råd med.

Och tittar man på ännu fler fakta, visar t.ex. en undersökning på ’World Population Review’ att Sverige är världens 2:a minst rasistiska land: https://worldpopulationreview.com/country-rankings/least-racist-countries

Så, om du möter någon som talar mycket om den ”strukturella rasismen i Sverige” är det nog läge att fråga varför vill han/hon tro på det? För, som jag ser det, finns det inte mycket fakta som talar för det.