När kriget i Ukraina bröt ut för en dryg månad sedan, kunde jag inte drömma om att jag skulle få anledning att skriva ett inlägg av ungefär samma anledning, ett krig, men nu förlagt till mitt eget land Sverige.
Jag tänker på de senaste dagarnas våldsamma upplopp i bl.a. Skäggetorp i Linköping, Navestad i Norrköping, Vivalla i Örebro och (som vanligt) Rosengård i Malmö som har skett som en reaktion på den danske politikern Rasmus Paludans valturné i Sverige där han (helt korrekt) utnyttjar vår grundlagsstadgade demonstrations- och yttrandefrihet som bl.a. ger en människa rätt att bränna sitt eget ex av en bok som heter ’Koranen’.
De styrande politikerna har sagt två saker i flera år, att angrepp på blåljuspersonal är ett angrepp på själva vår demokrati och rättsstat, och att det är inte majoritetsmuslimerna som deltar i eller stödjer dessa angrepp, utan det är i vanlig ordning ”vilsna ungdomar” alt. ”kriminella element” som kan ha kopplingar till den organiserade brottsligheten och som tar tillfället i akt och uppviglar oskyldiga människor i en svår situation till att göra saker de egentligen inte vill göra.*
Det låter fint och jag vill gärna tro på det, men de där fina orden och ursäkterna hjälper ju inte. Det blir bara värre för varje år som går, vilket de senaste dagarnas våldsamma upplopp visar. Och även om media (åtminstone svt.se) brukar vara pigga på att skaka fram en lokal imam som fördömer upploppet och visa bilder på (andra) ungdomar som städar upp dagen efter och ger blommor till poliser, har jag fortfarande inte sett någon större demonstration av (vanliga) muslimer som tydligt tar avstånd mot det våldsamma angrepp mot demokratin och yttrandefriheten som vi ser i dessa upplopp.
Och vi kommer nog heller aldrig att få se vanliga muslimer demonstrera i någon större mängd MOT de senaste dagarnas våldsamma upplopp – FÖR respekt för blåljuspersonal, för det demokratiska samtalet, för den moderna rättsstaten, för yttrandefrihetens rätt att t.ex. ”häda” en religion, bl.a. islam. Jag tror inte att det finns någon som helst risk att en sådan demonstration skulle försvinna i mediabruset, utan att det helt enkelt är så att den vanliga muslimen stänger dörren om sig och ger sitt tysta medgivande till vad som sker.
Det är stor skillnad mellan en vanlig, halvsekulariserad kristen och en vanlig, halvsekulariserad muslim (om de överhuvudtaget finns). Det är skillnad på kristendom och islam. Det är skillnad på moderna, demokratiskt skolade och sekulariserade västerlänningar och muslimska araber. Och vi är nog inte kompatibla med varandra.
Jag tror att det vi ser i de senaste dagarnas upplopp är INTE en rad olyckliga missförstånd, ett ogrundat hat mot polisen, en uppdämd frustration över att bo i ett ”utsatt område” eller en snedvriden rapportering från media, utan:
Det är islamiseringen. Och den är här nu.
Definitionen av islamisering är “den process där ett samhälle övergår till religionen islam och till stor del blir muslimskt”.
Sverige gick från nästan inga muslimer alls till närmare en miljon muslimer på 30 år. Om det inte är islamisering, vad i hela friden är islamisering?
Islamisering är inte bara att ”det finns muslimer” i ett land. Islamiseringen är exakt det som vi ser på svenska gator just nu, där hundratals islamister sätter majoritetsbefolkningen på plats.
Luai Ahmed, Bulletin (https://bulletin.nu)
Jag har varit rödgrön i hela mitt vuxna liv och röstat på Miljöpartiet, Vänsterpartiet och t.o.m. en gång på Enhetspartiet. Jag har trott på den propaganda som de styrande (rödgröna) politikerna har matat oss med under de senaste decennierna om asylrätt, invandrare, integration och svårigheterna att bo i ”utsatta områden”. Jag har trott att i ett land präglat av strukturell snällhet och välvilja – i ett land med fred, stabilitet, frihet, demokrati, yttrandefrihet, allmän offentlig handling, föräldraledighet, socialbidrag, allmännyttiga bostäder, sjukvård, skola, gratis universitetsutbildning och 100 000-tals lediga jobb – ett land där du har alla möjligheter att göra något bra av ditt liv – så har invandrares svårigheter att integrera sig berott på mina förmodade fördomar mot desamma.
Jag trodde så för att jag alltid bodde i välstädade och lugna Svenne Banan-områden. Där blir invandrare något närmast teoretiskt. Och eftersom jag är svensk är jag välvillig – jag vill alltid (gruppens) väl och är alltid redo att kritiskt granska mig själv för att se om jag kan ändra något för att göra saker och ting bättre. Därför valde jag att tro att det kanske var mitt fel: de stackars invandrarna har flytt från krig, så om jag i allting (tanke, tal och handling) bemöter dem med all min välvilja och öppenhet och absolut INTE! är det minsta fördomsfull eller rasistisk, kanske de lär sig svenska, omfamnar våra grundläggande värderingar och skaffar sig ett jobb.
De ukrainska flyktingarna verkar omintetgöra den teorin. De visar vilken skillnad det är mellan europeiska kristna och arabiska muslimer. Det verkar vara mest kvinnor och barn som flyr, för att männen stannar kvar och försvarar sitt land Ukraina, och när de som flytt ringer hem verkar de fråga ”När kan vi komma hem igen” (inte: ”Är ni på väg, när kommer ni hit?”), eftersom tusentals ukrainska flyktingar verkar återvända så fort det överhuvudtaget är möjligt.
Men för mig var det ett par år i Landskrona och fem år i Malmö Persborg (vägg i vägg med Rosengård) som fick mig att släppa taget om de styrande politikernas multikulti-propaganda. Under de åren ersattes teori med mina egna verklighetsbaserade erfarenheter. Jag ska inte måla saker i svart och vitt – verkligheten är komplex och full av gråtoner – men så mycket kunde jag konstatera att det är lätt att ha teorier om mångkultur när man bara är på besök; när det är just bara teori.
Det här landet Sverige har människor dött för; i krig och hårt arbete i skogar, gruvor, på fält och fartyg. Fortfarande i modern tid har massor av människor – arbetare – knegat i fabriker, bruk, skolor, sjukhus. Vi har gått i skolan, vaccinerat oss mot dödliga sjukdomar (nej, jag tänker INTE på Covid-19), gjort lumpen, ordnat ett jobb, skaffat ett boende, betalat skatt och bidragit. Till den här gemenskapen av språk, historia, kultur, seder och bruk, värderingar och geografisk hemvist som vi kallar för Sverige.
Jag önskar att jag hade modet att utnyttja min grundlagsstadgade yttrandefrihet och ställa mig på ett torg med ett stort plakat som det står ”Återvandring nu” på. För det Sverige jag ser omkring mig är inte riktigt det Sverige jag föddes i för femtio år sedan, och det är faktiskt inte det Sverige jag vill dö i. Men skam till sägande, det vågar jag inte, åtminstone inte utan sällskap av några hundra kompisar med ungefär samma åsikt och budskap. Det våld jag har sett riktat mot polisen med anledning av Rasmus Paludans valturné de senaste dagarna har tyvärr avsedd effekt och tystar mig. Och det är oerhört farligt.
Men rättigheten att rösta finns fortfarande kvar, så det blir en blågul röst i höstens val på det enda parti som med trovärdighet håller Sveriges fana högt.
- Teorin om att korankravallerna skulle vara orkestrerade av kriminella element ger jag inget för. Om det tjänar kriminellas syften att starta ett upplopp, varför skulle de sitta och vänta på en koranbränning? Upploppen må vara delvis uppviglade, men att låtas sig uppviglas friar ingen från skuld, och i grund och botten tror jag att upploppen är en genuin reaktion på yttrandefrihetens möjlighet att bränna ett ex av boken ’Koranen’. Vilket tydliggör en oerhört viktig skillnad mellan sekulariserade européer och muslimer. En ortodox imam som tänker bränna ett ex av boken ’Bibeln’ i ett område dominerat av svenskar, för att han anser att kristendom borde förbjudas, skulle nog inte orsaka särskilt mycket mer än: ”Jaha? Jag är på landet den helgen och har egentligen inte tid… Men bara han håller sig till den plats han har fått anvisad till sig och vidtar lämpliga säkerhetsföreskrifter så att elden inte sprider sig.”