Jag kom iväg halv åtta (på låtsas, halv sju på riktigt; enligt normaltid) i går kväll, när de värsta byarna hade lagt sig. Jag gick med bara storseglet uppe eftersom jag hade medvind, eller plattläns som jag har lärt mig att det heter när vinden kommer in rakt akterifrån. Det mojnade snabbt och jag gick för motor sista biten när det blev vindstilla. Vad märkligt snabbt det slår om, från ett hav av skummande vita gäss till en stilla fjärd, blank som ett nybonat golv. Det var nästan mörkt när jag kom fram efter tre timmar, men jag hittade fäste för klippjärnen. Och inga mygg! I dag har jag bara stannat kvar; badat, solat lite, bytt ankare till treudden när blyplätten inte höll (jag tror jag ska börja kalla den för ”plutten” ist) och börjat läsa Stefan Ahnhems ’Den sista spiken’. Det är ingen värme i luften, det känns när solen går ned eller i moln, men det är mycket vackert och njutbart ändå. Eller kanske just därför.