Efter nattens pyjamassegling sov jag några timmar på svaj i västra viken på Gubbön, sedan gick jag för motor över till en liten vik på östra Fångö. Den såg fin ut och verkade ha gott skydd mot S-vinden, men de flesta platser var upptagna och jag såg få eller inga sprickor för klippjärn i de släta klipporna. Jag fick erbjudande om en plats mellan två båtar och det var snällt och omtänksamt – jag uppskattar det – men jag gick vidare till en vik på norra Fångö i stället, söder om Jutholmen.

Två stora segelbåtar låg redan i viken och låtsades som att jag inte fanns. Jag hörde att det var folk i båtarna men såg inte till någon, trots att klockan var över nio. Ingen dök upp i sittbrunn och hälsade när jag svängde in i viken; hjälp att lägga till var det inte tal om. Kvinnorna i respektive båt hälsade lite avmätt till slut, efter ett par timmar, men männen gav mig inte en blick.

Den graden av asocialitet kändes mycket märklig. Jag brukar alltid hoppa upp ur båten och åtminstone hälsa, oftast hjälpa till med förtöjning också, när någon seglar in i samma vik som jag ligger i och tar sikte på den klippa jag ligger vid. ”Seglar, det gör vi tillsammans” – man behöver inte umgås och byta mobilnummer med varenda en, men man hälsar och erbjuder alltid hjälp. Hursomhelst, de surmulna gav sig iväg efter ett tag, utan ett hejdå eller någonting, då passade jag på att byta plutten mot treudden och lägga mig några meter längre in i viken.

Byarna sliter i träden runtomkring mig och kastar sig ned i viken och får hela båten att luta. Om det är såhär i en relativt skyddad vik, hur är det då ute på fjärden? Jag har treudden fast förankrad i lerbotten och en extra förtöjning på vindsidan som går från ett klippjärn i land till aktern på båten. Det håller, men vi får se hur jag gör inför natten. Om det inte mojnar lägger jag mig på svaj ännu lite längre in i viken, mellan två ankare.

Mycket blåst, ofta runt 12 sm i byarna, taskiga förtöjningar, svårt att hitta lä i skyddade vikar, tidiga uppbrott för att ankarfäste inte har hållit och t.o.m. pyjamassegling har det varit i år. Jag minns inte att det var så de två första säsongerna. Ingen säsong är den andra lik och det kanske är så enkelt att den här sommaren är ovanligt blåsig, men det känns som att jag seglar i motvind och att det i bästa fall är en tröskel i min lärprocess. Jag hoppas inlärningskurvan planar ut och vinden lugnar ned sig snart.

UPDATE 18:28: förtöjningarna höll men jag orkade inte med det ständiga vinandet, slitandet, ryckandet, dragandet och vibrerandet i rigg, förtöjning och båt, så jag gjorde loss och gick ett 50-tal meter längre in i viken och ligger nu på svaj där med treudden i fören och plätten i aktern. Det blåser fortfarande och båten driver lite hit och dit men i övrigt är det som en annan värld: jag kan höra vad jag tänker här.