Vattnet känns varmare än blåsten. Vågorna går höga, mäktiga och stora och innan jag har bestämt mig har jag sköljts bort från den flacka klippan och ut i det mörkblåa, fräsande och skummande vattnet. Jag tar ett djupt andetag och dyker ned under vattnet och för ett ögonblick vet jag inte vad som är upp och ned. Var är ljuset och luften? Var är botten på havet? En kort, knapp förnimbar känsla av skrämsel följs av lugn. Havet tar vad havet vill ha.