På en del ställen inne i ruffen liksom blöder oljan igenom och ligger fläckvis på ytan, jag antar att det betyder att träet börjar bli mättat med olja. På utsidan var det torrt överallt, men när jag lade handen på ytan kändes den fet och fingrarna fick lite olja på sig. Är det tillräckligt eller ska jag mata på med mer olja tills det ser likadant ut som inne i ruffen? Det är kruxet när man inte kan, man vet inte var gränsen går och kan inte stanna vid den, man måste hela tiden passera den. Man lär sig det mesta negativt: aha, okej, sådär ska man inte göra. Jag oljar på tills det blöder.

Det kan kännas motigt att behöva cykla ut till båten efter jobbet och sitta under en kall presenning och försöka olja snyggt i skenet av en pannlampa och knappt se vad man gör eftersom andedräkten står som en kvast ur munnen. Men när man är färdig och cyklar hemåt genom natten, det finns ingen gatbelysning sista vägen ut till varvet, och det är alldeles stilla och månen kastar trädens skuggor på vägen och ett rådjur prasslar någonstans en bit in i skogen, då stannar jag en stund och tittar upp på de tysta stjärnorna och känner värme och glädje.