Oavsett trä eller plast, det finns en närmast oändlig mängd saker att reparera, underhålla och fixa på en segelbåt: saker att byta ut, förstärka, lägga till, ta bort eller bara ändra på. Och det fortlöpande underhållet med att hålla rent, byta ut, spackla igen, olja in, etc. Det är ett kärt arbete.
Flunsan smög sig på i veckan. Natten mot fredag var det dags för fulla ställ med feber, frossa, ledvärk, hosta så jag tappade andan och tinnitus så att grannarna klagade. Män upplever smärta starkare än kvinnor, har jag hört. Det finns tydligen forskning på det. Jag kan tro det. Jag vill tro det. En man med influensa bereder sig för att dö. Varje gång.
Men efter ett par dagar känns det bättre och en man med båt bereder sina vantskruvar inför sjösättning. Det kanske inte behövs, de är ganska rena som de är och det skulle säkert gå bra att bara skruva dit dem igen inför sjösättningen, men jag gillar att sitta en stund i köket och gå igenom skruvarna och kolla att de är hela och ordentliga: skruva isär dem, rengöra, sätta några droppar 5-56 på rätt ställe, skruva ihop dem igen och markera vilken ände jag vill ha ned mot skrovet. Om jag skruvar medsols blir skruven kortare och spänner vantet, och tvärtom. Jag tycker det känns logiskt på något sätt.
Jag rengjorde de vita fendrarna också. De blir snabbt skitiga igen sedan, men det är fint att börja säsongen med att de är så rena och vita de kan bli. Och de blir lite renare för varje år jag rengör dem – who would’ve thought?
Rengöring av vattendunkarna igen. Jag häller i någon dl klorin och några dl vatten i varje dunk, sedan låter jag dem stå ca. 15-20 minuter på varje sida: botten, toppen och vardera sida runt om. Så att hela insidan blir behandlad av klorinblandningen.
Jag brukar börja med att ställa dunkarna på toppen, sedan som vanligt på botten, sedan på en sida i taget medsols. Till sist sköljer jag väl. Sedan ska dunkarna vara rena och fina för ytterligare en säsong.
De små håller tätt men Donje läcker några droppar klorinblandat vatten vid locket när den står på toppen och det luktar simhall i hela köket, det är bara ljudet av plaskande Addidas-tofflor, klappande hälsningar och främmande språk som saknas.
51 dagar till sjösättning. Min inre båt rister och rycker i förtöjningarna och vill ut på fjärden.
Jag var och kollade till båten i helgen. Den stod kvar där jag lämnade den senast och verkar ha klarat av vintern bra hittills. Och täckställningen stod kvar, den också. En del vatten och is låg i presenningen som en skål ned i sittbrunnen och jag var tvungen att krångla mig ombord och sätta ryggen mot underifrån och trycka allt jag orkade för att baxa vattnet över relingen, annars såg allt bra ut. Skönt.
På vägen ut till båten körde jag förbi Hjertmans i Norrköping och köpte en ny ankarlina till blyplätten, och en burk primer till kölen. Det här året ska jag försöka hinna med att slipa bort lite rost på kölen och grunda med primer, inte bara sandpappra och stryka över med ny bottenfärg.
Visst, en utanpåliggande järnköl rostar, det är oundvikligt och kanske inte så mycket att bry sig om egentligen, men jag vill ändå börja göra något åt det. Jag kommer inte att hinna slipa bort all rost, men tar jag bort några fläckar och kommer igång med att det är något jag gör under vårrustningen, är jag nöjd.
Jag har frågat många hur man går till väga för att få bort rost på en järnköl men får få svar. Har alla inplastade kölar eller målar man generellt bara över rosten? Försäljaren på Hjertmans tyckte i alla fall att jag skulle pröva med en stålborste till skruvdragaren, slipa bort rosten och grunda med primer. Det låter som en bra idé. Jag lärde mig lite om det där med offeranoder också. Det var spännande! Jag kan alltså ta en bit zink och låta den hänga efter kölen i en bit kabel, så länge den har elektrisk kontakt med kölen, angriper rosten zink:en istf järnet, för att zink står lägre i rang än järn i den elektrokemiska spänningsseriens hierarki. Rost är en jävla mobbare mao. Intressant är det hursomhelst och värt att pröva.
På vägen hem från båten slog det mig att det bara är tio (10) veckor kvar till sjösättning, sedan ligger båtarna i sjön igen. Och vi seglar igen.
40 mm hörde jag någon säga att det regnade i natt. Ja, minst. Jag vaknade strax efter 4 i morse och det knäppte fortfarande envist på rufftaket. Det var kallt och fuktigt och svårt att somna om. Det är fascinerande hur allting i en liten båt suger åt sig fukt när det regnar mycket. Något som inte var lika fascinerande senare på morgonen var upptäckten att dynan under fönstret på babords sida var plaskvåt efter nattens regnande. Jag trodde fönstren var täta. De brukar vara det. Men det kan vara så att de tål 4, 14 och kanske t.o.m. 24 mm regn, men inte 40 mm.
Plaskvåt dyna under läckande fönster.
Jag torkade upp den värsta vätan med papper och tände fotogenlampan för att försöka torka resten av dynan. Jag åt frukost, fikade och tog en varm dusch innan jag gjorde loss och gick ut från gästhamnen Femöre Marina i Oxelösund. Den är lite havd och skavd men mestadels hel och ren och på det stora hela var det en trevlig upplevelse och jag kommer gärna tillbaka.
Jag gick vidare norrut men efter ett några distans tog vinden slut igen och jag låg återigen och guppade på en stor fjärd som såg ut som smält bly. Jag passade på att torka dynor i solen, men det är tröttsamt och frustrerande med bleke, särskilt med alla stora, motordrivna plastbaljor som nödvändigtvis måste gå förbi alldeles för nära och för fort och dra upp meterhöga svallvågor. Det är fascinerande hur folk med så stora båtar har så liten förmåga att tänka bortom sig själva. Ska det vara så svårt att hålla avstånd och i vissa lägen, t.ex. i ett smalt sund där farleden går genom två prickar med 50 meter emellan, sänka farten?
Segelbåt J17 vid Kittelö i Nyköpings skärgård.
Jag hade sikte på Äspskär i dag men valde att stanna tidigare och gå in vid Kittelö i stället. Guppandet på den spegelblanka Ålöfjärden tog säkert en timma innan jag fick lite vind i seglen, och jag ville ha tid att torka ur båten ordentligt och framför allt täta fönstren.
Jag kryssade mellan de många grunden och grynnorna, tog ned seglen och höll på att segla rakt på ett par andra grund (är Nyköpings skärgård ovanligt grund?) och smög försiktigt in mellan Kittelö och Fårkl för att hitta någonstans att lägga till utan att stöta på grund. Det ena stället efter det andra visade sig vara alltför grunt och det slutade med att jag fick lägga till vid den där stenen som jag såg först men gick förbi för att jag ville ha något bättre. Så kan det bli ibland. Men här är bra. Jag har gott ankarfäste och morgonsol.
Efter middag var det dags för att täta fönstren. Jag ruggade upp ytan runt dem med ett fint sandpapper och rengjorde med lite aceton innan jag fördelade en liten tub med sikaflex runt båda fönstren. Jag tog ovansidan och sidorna men lämnade undersidan, jag har svårt att se att det läcker underifrån (och det är svårt att ens komma åt där). Det blev inte mitt snyggaste fix men det får duga och det enda kriteriet i det här fallet är att fönstren är täta för regn – ingenting annat.
Jag körde upp till båten i går för att ta ned täckställningen, reparera den Nimis-inspirerade konstruktionen som batteriet står på i fören och skruva lite på masten. Jag lyckades inte få dit brickorna jag hade med mig till skruvarna där akter- och förstag sitter i masttoppen, men det fungerar bra utan brickorna ändå, de har ingen avgörande inverkan på funktionen, så jag lät det vara och passade ist på att mäta masten: 7,6 meter från masttopp till mastfot, det bör bli ungefär 9 meter från vattenlinjen upp till masttoppen. Jag hade med mig batteriet och kopplade in det mot regulatorn och solpanelen som genast började ladda. Under den korta tid jag var där gick batteriets laddning från 4/5 till fulladdat. Skönt att se.
