Bomkapellet är klart för en ny säsong. Jag har sytt 2-3 meter i det för hand. Enkelsöm den här gången, med vanlig synål. Jag hoppas det håller, men det är stark kapelltråd, så det borde bli bra. Jag syr i de befintliga hålen i tyget där den gamla sömmen satt, då behöver jag (oftast) inte använda fingerborg. Utöver det behövs bara tillräckligt bra ljus och tålamod.

Och bra musik. Den här gången skedde syslöjdandet till tonerna av Joseph Haydns ’The Seven Last Words’ med Berliner Philharmoniker och ’Cello Concertos Nos. 1 & 2’ med Mstislav Rostropovich. Jag fortsätter att låna klassisk musik på närmsta bibliotek, ett bra alternativ om man inte vill strömma musik.

Det var inga stora fel på bomkapellet, bara en flärp som satt lite löst i fästet och en söm som hade släppt och börjat lossna. Inget av felen hade någon inverkan på funktionen, men det känns inget bra med ett halvdant bomkapell. Jag har inte den största eller dyraste båten i hamnen, men jag vill att den ska vara hel och ren. Ibland är den snyggaste båten inte den dyraste, utan den som är mest omhändertagen.

Det har varit grått och fuktigt de senaste dagarna och alltför länge sedan vi såg himlen och fick lite solljus i ögonen. I dag har det gråa legat som en riktig London-dimma och gjort det svårt att se var saker och ting börjar och slutar, allt flyter ihop i en palett av gråtoner. I dag blir jag inne och ägnar mig åt lite syslöjd av bomkapellet. Några sömmar har gått upp lite här och där, inga stora fel som påverkar funktionen, men jag vill inte vänta tills det går upp ännu mer – och det ser illa ut. Fram med nål, kapelltråd, en stol vid fönstret och Georg Friedrich Händel, ’Concerti grossi, op. 6’.

På sistone har jag börjat upptäcka den klassiska musiken och lånar travar av cedeskivor på biblioteket med de stora mästarna: Bruckner, Dvorak, Vivaldi, Grieg, Mendelssohn, Händel, Puccini, Schubert, Verdi, Brahms, Sibelius, Haydn, Beethoven, Wagner, Schumann, Mozart, Stenhammar, m.fl. Jag älskar pop och kommer aldrig sluta digga Michael Jackson ’Off The Wall’ men den senaste tiden lyssnar jag uteslutande på klassisk musik. Den är så vacker. Vilken musikskatt vi har i Europa! Klassisk musik är ju europeisk musik – musik som har skapats, utvecklats och förfinats i Europa. Som européer är det vårt kulturella arv.

Det var ett tag sedan jag var ute vid båten senast, dags att köra upp en sväng och kolla till henne. Båten stod stadigt och såg ut att må bra men täckställningen stod lite på trekvart och såg ganska medtagen ut.

Jag gick runt båten och kände på stöttorna, men de var redan åtdragna, och ordnade med täckställningen så att den stod bättre till. Presenningen har gått sönder lite i ena änden. Jag gör inget åt det nu, men till nästa höst behöver jag en ny.

När man täcker över båten en fin dag i september kan man inte riktigt föreställa sig vilka krafter som sliter, drar och nöter oupphörligt på täckställning och presenning under vintern. Det är lite fascinerande, faktiskt. Det mesta av täckställningen ser bra ut, men de tre rören som bildar ”taknocken” börjar se mer än lovligt krokiga ut. I första hand får jag försöka böja tillbaka dem, annars hoppas jag att man kan köpa nya (som delar, jag vill inte behöva köpa en helt ny täckställning).

Rep i båten brukar bli ganska smutsiga efter en säsong i salt eller bräckt vatten med alger, smådjur och sjögräs.

Jag hade aldrig tänkt på att man kan tvätta rep, eller ens att de blir ganska skitiga egentligen, förrän en kollega på dåvarande jobbet som seglar berättade att han brukade göra det.

Jag tvättar mina rep i maskin och använder samma program som för ylle: 30 grader, mycket vatten och varsamma rörelser. Bara tvättmedel, såklart, inget fånigt mjukmedel. Man kan säkert torka i torkskåp men jag torkar uppe i lägenheten (hänger över dörrar). Det verkar gå bra att tvätta rep, vad jag kan se: inga ovanliga förslitningar eller sådant. Det är fint att börja en ny säsong med fräscha rep i båten.

Jag var in till närmaste tätort för att proviantera i går och passade på att köra vidare till närmaste Hjertmans också och köpa bl.a. handskar (när det är kallt, och som skydd mot solen), flatsäkringar, två förtöjningsfjädringar (Bungy, tror jag de heter) och nya linor till dirken (som håller uppe bommen när inte storseglet gör det) och till linan som spänner storseglet horisontellt. Båda linorna var gamla och slitna. Nya linor är bättre och ser mycket trevligare ut.

Jag drog igenom de nya linorna på samma sätt som med storfallet: först en smal tejpbit för att hålla ihop ändarna, sy ihop dem med kapelltråd, täck tråden med ytterligare en (lite bredare) tejpbit och sedan dra igenom den nya linan. Den första, i bommen, gick hur lätt som helst. Dirken var trögare men till slut gick den nya linan igenom och då löpte den lättare genom masten än vad den gamla gjorde (som var något smalare). Jag drog kanske bort något skräp någonstans, för jag hörde inget som lossnade eller skramlade eller så.

Den nya dirken är en Dyneema. När jag köpte den fick jag förmaningar om att jag inte kunde kapa den med en vanlig sax, utan jag var tvungen att köpa en speciell Dyneema-sax för 725 kr. Wow, det är ju inte ens säkert att jag behöver använda den, tänk om den nya linan är precis så lång som den behöver vara? Men jag kunde också hetta upp en kniv och skära igenom linan, som de gör i butiken. Okej, jag försöker med knivtricket. Fungerar det inte kommer jag tillbaka och köper en sax.

Tillbaka i båten hettade jag upp morakniven i lågan på Trangia-köket (jag använder gas) i någon minut, sedan prövade jag att kapa en bit Dyneema. Det fungerade bra. Kniven kapade och smälte ändarna på samma gång. Men, jag kunde inte låta bli att fundera på det där ’kan inte’ kapa med en vanlig sax. Vaddå ’kan inte’? Som i ’är inte möjligt’ eller ’får inte’? Jag tog vanliga saxen och prövade med den. Och det fungerade lika bra som med vilken annan lina som helst.

Ett av mina livligaste minnen från det jag var liten är från landet på sommaren när pappa ligger under SAAB:en och filar bort rostfläckar med en liten rundfil och sedan målar på med en röd färg som stod i bjärt kontrast till den beiga lacken. Han kanske bara gjorde det några gånger en sommar, men som jag minns det gjorde han det nästan varje sommar under några år.

Jag såg inte vitsen med hans sisyfosarbete, utan tyckte säkert att det vore bättre att bara lacka om hela bilen eller köpa en ny, men intuitivt förstod jag kanske att det var bättre att bilen var fläckig av rostskyddsfärg än av rost.

Jag gör samma sak själv nu men med gelcoat och på en liten segelbåt. Det var många ”skador i lacken” på båten när jag köpte henne. Första säsongen spacklade jag igen de stora hålen, de som var stora som 2-kronor ungefär. Jag tror inte jag ens såg de små skadorna då. Men allteftersom lägger jag märke till mindre och mindre skador. Nu är jag nere på skador som är 2-3 mm stora och som jag ”duttar” lite gelcoat i med en tändsticka för att laga.

Varför inte slipa ned den gamla färgen (eller ’topcoat’ som det kanske heter på däcket på en båt) helt och måla nytt? Jag vet, det är den långsiktiga lösningen. Men det är ett ganska stort projekt – för mig – som jag lägger i 10-årsplanen eller nå’t. Tills vidare duttar jag. Hellre en båt prickig av vit gelcoat än de där mörka fläckarna och prickarna som varenda en är en liten skada i topcoat:en.