Gubbön

Det blev Gubbön i dag. Jag kom i väg strax efter åtta i morse och seglade nog hit på knappt två timmar, en och en halv kanske. Det gick bra att segla i SV-vinden men jag fick slå några gånger på slutet efter Reskär.

Det låg två segelbåtar längst in i viken här på Gubbön, så jag lade mig på ett lite grundare ställe en bit bort där en motorbåt hade legat en stund tidigare. Ankarfästet är bra även med plätten, jag ligger inte helt skyddad från vind men tillräckligt bra och kommer att ha morgon- och förmiddagssol. Och jag har en vacker utsikt mot L Reskär och bortom den öppet hav.

Gubbön är fin. Jag låg här några dagar förra sommaren men på andra sidan, mot Fångö. Klipporna är lite mer flacka på den här sidan. Den här gången har jag hittat närmsta baja- och sopmaja också, det gjorde jag aldrig förra året.

Apropå det går dagens taggiga tistel till den som lämnade kvar två blöjor på klipporna och lade några stenar över dem. Trots att det finns två baja- och sopmajor på ön. Det är svagt. Jag har liten båt och ingen plats att frakta andras sopor, men de här tog jag hand om eftersom jag ändå skulle gå och slänga mina egna.

Motorn läcker kopiösa mängder motorolja när den går. Jag har mejlat verksta’n och bett att få ytterligare en tid för att lämna in det där j-a måndagsexemplaret till Selva-motor, den här gången för läckage av motorolja. Jag vet inte var det läcker någonstans, när jag öppnar kåpan är det olja lite varstans, bl.a. runt en av skruvarna som fäster själva behållaren med oljan. M.a.o kan det vara aktuellt att byta behållaren. Annars skulle jag gissa på att det läcker någonstans fram i motorn, där jag tror att oljan sprutas in i bensinen.

J17 i östra viken på Gubbön med utsikt mot L Reskär.

Linolja

Trä behandlat med linolja.

Det åskade i natt, inte så länge men det small till rejält en gång och sedan kom regnet. När det åskar känns det ganska bra att ligga i en mindre båt, det finns gott om högre master häromkring.

Motorn är omhändertagen och har via hamnfogdens försorg transporterats in till närmsta, och cert. SELVA-, mekaniker för översyn och reparation. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, det känns mycket bra att bara veta att motorn är i goda händer nu.

Det är väl inte helt omöjligt att ge sig ut på en seglats, åtminstone över da’n, utan aktersnurra – förutsatt att vindarna kommer från rätt håll och är lagom hårda – men tills vidare fortsätter jag att bryggsegla i hemmahamn och passar på att göra lite småfix på båten som jag inte hann med vid sjösättningen eller har velat göra i alla fall.

Något jag har velat göra ända sedan jag såg båten för första gången är att olja in träluckorna som ligger för utrymmena under kojplatserna. De fyller sin funktion väl och under dynorna syns de nästan aldrig, men det är så tråkigt att se de där solkiga och trista plywoodskivorna varenda gång man ska ha något därunder. En sådan här dag är perfekt för att slipa lite på dem, olja in dem och låta dem torka i solen så att de är torra tills i kväll. Det är inte lika bra som fernissat men bättre än inget. Och hundra gånger snyggare.

Rå linolja + balsamterpentin är grejer, det 🙂

Motor, motor…

…på akterspegeln där. Den enklaste lösningen vore att bara skruva loss skiten, låta den sjunka till botten, ta hojen in till Hjertmans och köpa en ny Mercury 3,5 hästars i stället. Den räcker nog för den här båten. Och den väger bara 18 kg.

Sotigt tändstift.

Jag kollade på motorn i går kväll och började med att skruva loss tändstiftet. Jag vet inte mycket om motorer men t.o.m. jag vet att ett tändstift ska inte vara svart av olja och sot. Dålig förbränning, antar jag, men varför? Eller läcker det in olja någonstans där det inte ska, eller för mycket?

Jag rengjorde tändstiftet med papper och ett fint sandpapper, fyllde på bensin och drog igång motorn. Den gick igång efter några försök, jag skruvade lite på den där tomgångsskruven igen men märkte ingen avgörande skillnad åt det ena eller andra hållet. Motorn verkade gå bra, men jag gav upp och stängde av när jag såg att hälften av bensinen läckte rakt ut i motorkåpan och vidare ned i vattnet.

När väl motorn startar, verkar den gå helt okej, åtminstone på tomgång (fast den vibrerar som en HD), men det igensotade tändstiftet och den läckande bensinen gör att jag inte vågar köra med eller förlita mig på den här motorn. Den är trasig bortom en enklare reparation och behöver en auktoriserad mekaniker.

Sopig utombordare.

Garantin på motorn är hela fem år, men den gäller endast under förutsättning att jag servar den 1 gång/år, naturligtvis hos en auktoriserad SELVA-mekaniker. Och då menar de att första servicen ska göras inom 365 dagar från inköpstillfället, andra servicen inom 365 dagar från första servicen, osv.

Jag köpte motorn 29 maj förra året. 1 juni i år gick jag för motor hem från en naturhamn då det blåste lite väl mycket för att segla. Då funkade motorn bra i 1,5 tank och ett par timmar. Sedan dess har den snabbt börjat krångla. Någon service har jag inte gjort. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att motorn skulle vara så noga med att erhålla service på dagen 1 år efter inköp.

Jag är djupt besviken på min SELVA Sea Bass 6 hk. Visst ska man serva och ta hand om sina motorer (bilar, motorcyklar, båtmotorer, etc.) men att en helt ny utombordare inte fungerar som den ska ens två säsonger i sträck tycker jag är skit. Den användes inte särskilt mycket första säsongen, har hanterats försiktigt i alla lägen och stått (inte legat) inomhus hela vintern.

Som jag minns det var det aldrig sådant här strul med vår 4-hästars utombordare när jag var liten. Den tog vi bara av båten och ställde ned i källaren över vintern. När båten låg i sjön igen hängde vi på motorn och efter ett antal startförsök hostade motorn igång med ett vrål och en del rök – “It’s alive! IT’S ALIVE!” – och sedan gick den bara. Jag minns inga årliga service. Gick den dåligt bytte vi kanske tändstiften, annars gick den bara. Men det var kanske en av de där gamla 2-taktsmotorerna, de var kanske enklare än dagens.

Motorjäveln

Det är något mer fel på motorn än bara tomgången. Den strulade i morse igen, på samma sätt som när jag lade till vid Dromhals i går. Den hostade, fräste, rök, gick ojämnt och var svår att stanna med dödarknappen. Skumt!

Eftersom vinden inte skulle vara S med byvindar omkring 12 sm hela dagen i dag, seglade jag hem till hemmahamnen i stället för att gå vidare norrut i St Anna skärgård. Jag måste kolla motorn och få ordning på den innan jag gör något annat. Det kan låta paradoxalt, men det är svårt att segla utan en pålitlig motor.

UV-strålningen den här tiden på året, mitt på dagen och vid vattnet är inte att leka med. Det enda jag gör är att vara i skuggan och hålla vätskebalansen, men framåt 18-tiden ska jag ta bort kåpan och kolla närmare på det där jävla motorhelvetet. Jag såg att den läckte bensin på vägen hit, med lite tur är det bara soppaslangen som lossnat.

Eller så är det läge att köpa elmotor. Men då behöver jag ytterligare ett batteri och solpanel till den, och det ryms inte riktigt på den här lilla båten.

Hemgång i stormiga byar

Det gick bra att gå från Håskö. Jag lade till i går utan hjälp av motor och gick i väg i dag på samma sätt men åt andra hållet: lossade förtöjningen, drog upp ankaret, hissade seglen och seglade vidare, utan hjälp av motor.

Vinden var ganska hård och framför allt byig. Jag höll nära land och det gick lugnt till när jag seglade norrut. Det blev mycket lutande och jobbiga slag när jag rundade udden på norra Håskö och började kryssa i NV-vinden som var mer norr än väst, eller om det var byarna som var mer norr.

Vid ett tillfälle knakade/pangade det till ordentligt någonstans i riggen och jag blev mycket rädd att något hade gått sönder och jag skulle råka ut för ett masthaveri igen, som med träfolkan. Men inget hände. Jag kunde inte se att något hade gått sönder och seglade vidare. Sedan hörde jag samma ljud på samma sätt ett par gånger ytterligare, alltid när jag fick in vinden från styrbord, så jag antog att det var något som inte låg rätt till utan flyttade lite på sig med ett högt ljud när belastningen blev tillräckligt hård.

Jag gick in bakom en ö för att få lite lugn och ro. Tanken var att bara förlänga ett slag och fortsätta i ungefär samma kurs i relativt lä bakom ön. Men det var en hög ö som gjorde att vinden kom från alla möjliga håll och var alldeles för svag för att segla med. Jag fick in vinden från fel håll och började driva i stället. Jag gjorde fyra piruetter i stiltjen innan jag kom tillräckligt långt ut från ön för att få vind och fortsätta framåt i stället.

Finnfjärden var jobbig att kryssa över och det lutade lite oroväckande i de starka byarna, men på det stora hela kändes det tryggt och stabilt och jag tänkte att det måste lugna ned sig när jag kommer in mot västra delen av fjärden där den inte är lika stor och öppen. Tvärtom. Där blev det ännu värre. Byarna kastade sig aggressivt och oupphörligt mot seglen och båten lutade så att Windex:en högst upp i masten nästan tog i vattnet. Det kändes INTE okej med en liten J-17. Jag gick upp i vindögat och lyckades reva seglen med möda och besvär. Jag drog i gång motorn och trots 6 hk var det kämpigt att gå sista biten in till hemmahamnen för motor.

Väl hemma i marinan igen upptäckte jag att den stora vattendunken som rymmer 10 l och som bara brukar stå kvar på durken under segling och kanske flytta lite på sig men inte välta hade gjort just det: vält. Den har en sådan där kran som man vickar på för att få vatten. Den innehöll bara några liter vatten men var helt tom. Allt vatten hade runnit ut över durken och ned i kölsvinet. Jag torkade upp någon liter men resten måste ha försvunnit vidare ned i båten, Gud vet vart. Men jag antar att det dunstar, annars är jag noga med att ta bort dyvikan inför vintervilan.

Jag skruvar fast ett par buntbandshållare i sargen/kanten på britsen i förpiken, så jag kan säkra vattendunken nästa gång med ett buntband på samma sätt som batteriet på andra sidan sargen/kanten. Batteriet står fortfarande stadigt. Ett par av kablarna har nästan lossnat på ett par ställen och jag får fixa och skruva dit lite hårdare och dona lite, men i allt övrigt ser det bra och stabilt ut.

Det finns något kompromisslöst med att segla som obönhörligt visar vad som funkar och vad som inte gör det. Det finns inte utrymme för “Ah, det där håller nog, nu drar vi!”, det måste hålla för storm. Jag gillar det på något sätt.

Jag kollar samtliga fästen i däcket för vant och stag men kan inte se några skador. Allt ser bra ut och alla sprintar sitter där de ska. Däremot är den vantskruv på styrbords sida som sitter närmast sittbrunnen av en annan modell än de andra fem. Den är mindre/klenare än alla andra och lite böjd i gängorna som sitter nedåt mot däcket. Jag vet inte om det ska vara så eller om det är något som uppstått under vägen, men alla andra vantskruvar är av samma, raka modell. Det kanske var den här vantskruven som knakade till några gånger tidigare i dag.

Jag hittar en annan skruv i verktygslådan, en som är som alla de andra, och byter ut den mindre/klenare vantskruven. Nu är alla vantskruvar av samma sort, det borde vara det rätta på en segelbåt. Jag passar på att lossa samtliga vantskruvar i tur och ordning och kollar att vanten inte har snott sig eller att något annat ser tokigt ut. En vajer har snott sig något varv men annars ser allt bra ut. Jag spänner så gott det går och så jämt som jag kan på vardera sida.

Dagen avslutas med att skruva bort de där handtagen på däck längst fram i fören. Jag upptäckte på skruvarna under däck att de läcker. Det har uppstått nyligen och behöver tätas. Det tar en god stund innan jag får bort allt och lyckas klura ut hur och i vilken ordning jag ska sätta ihop allting igen. Jag rensar hålen i däck från det lilla av den gamla tätningen som finns kvar, ruggar upp ytan med slippapper, rengör med aceton och låter torka en stund innan jag kletar dit ordentligt med sikaflex och monterar tillbaka allting igen.

Nu har jag gått igenom hela båten; det finns inte en enda sak som jag inte har hållit i och bestämt mig för om jag ska behålla eller slänga; jag har hittat en bra plats för ankare, vattendunkar, rep, verktygslåda och allt annat som jag behöver ha i båten; jag har bytt motorfäste; jag har seglat i för mig alltför hård vind utan att få masthaveri; jag har kontrollerat och spänt vanten; jag har monterat solpanel och batteri (som snart är fulladdat); jag har spacklat igen typ hundra små skador i plasten med gelcoat; jag har åtgärdat ett plötsligt uppkommet läckage; jag har seglat några dagar och bl.a. gjort världens snyggaste förtöjning (på Håskö). Nu är det inte längre A:s båt som jag köpte och tog över tidigare i våras, nu är det min båt.

El-arbete

Fortsatt arbete med el i båten, i dag montering av regulator och dragning av kablar för att koppla ihop allting: solpanel till regulator till batteri till kopplingsplint till 12-voltsuttag. Det är mycket med det elektriska och ser man inte upp kan man få kortslutning. Batteriet har bara grundladdning från affären, vilket är knappt hälften, men när jag skalar av en kabelände och kommer åt den andra med kniven och det sprakar till av kortslutningen inser jag hur mycket kraft det finns i ett 12-voltsbatteri (eller så är det eggen på kniven som är dålig):

Jag behöver en ny kniv. Och jag ska aldrig mer jobba med kablar utan att först koppla bort dem från batteriet.

Till slut får jag ihop allting. Jag har inte fäst kablarna slutgiltigt ännu, de ligger lösa under stora dynan i förpiken från regulatorn ned till batteriet och tillbaka upp till kopplingsplinten, men de är såpass tunga att de ligger på plats. Vid tillfälle ska jag fästa dem med lite lim, så de sitter men går att ta bort enkelt. En uppochnedvänd liten låda i plast får husera kopplingsplinten och skydda den från ev. läckage så det inte blir kortslutning och brand.

Systemet startas genom att koppla in flatstiftssäkringen på 15 A mellan regulatorn och batteriet. Först ska regulatorn bekanta sig med batteriet, sedan kopplas övrig utrustning in. Manualen specificerar inte vad som menas med “övrig utrustning” men jag kopplar först ihop regulator med batteri, sedan solpanelen, sedan kopplingsplinten och till sist USB-uttaget till plinten.

Och det fungerar! Det laddar!

Jag ligger på dynan i förpiken och tittar fascinerat på displayen på regulatorn som visar hur solpanelen matar regulatorn med ström som laddar batteriet. Så fort det är lite sol och panelen genererar 0,1 A eller mer, laddar regulatorn batteriet. Batteriets laddning visas med max fem streck på displayen. Det har två streck i början, så det borde vara knappt halvladdat från affären, men framåt kvällen börjar batterisymbolen blinka mellan två och tre streck. Det är total magi för mig, hur en bit plast på däck i solen ger ström åt ett batteri som jag kan ladda mobilen med 🙂

Solpanel

Det är en liten båt jag har. Jag brukar beskriva den som ett tält i hårdplast som man kan segla med. Camping till sjöss. Enkel standard och enkla lösningar med Trangia-kök, sovsäck, vattendunkar under britsarna, konserver i kölsvinet, sjökort och kompass. Jag tycker om det. Och det är egentligen allt man behöver för att komma ut i skärgården. Och komma nära – havet, vinden, vattnet, regnet, solen, klipporna, glittret och vågorna.

Det kan tyckas överdrivet med batteri och solpanel i en sådan liten båt, och jag vill behålla en enkel och ärlig standard, men det finns ett stort värde i att ha el i båten och kunna ladda mobilen för att kolla kustvädret på smhi.se eller kanske ladda laptop:en så man kan se en film eller två en regnig dag. På sikt vill jag också kunna använda lanternan i masten om jag skulle behöva segla några distans i mörker någon gång.

När det gäller batteriet var jag först inne på att parallellkoppla två 20 Ah-batterier på 6,3 kg styck. 40 Ah kan tyckas lite lite men jag bedömde att det borde täcka mina behov och det blir en behändig vikt att hantera i trånga utrymmen i en liten båt. Men när jag väl stod inne på Hjertmans hade de utförsäljning på ett 60 Ah-batteri som dessutom var det enda i sortimentet som rymdes i min batteribox. Det vägde nästan 20 kg men kostade 1200 kr i stället för 2 * 1500 kr vilket avgjorde saken.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av solpanel/solceller eller el i båt. Jag kan inget om volt, watt och ampere. Jag trodde solpaneler hade USB-uttag som man kunde ladda mobilen i direkt när det var sol. Efter en del samtal med en god vän som är ingenjör och seglare förstod jag att det är ett helt system bestående av en solpanel som ger ström åt en regulator som laddar ett batteri varifrån man kan dra sladdar till en kopplingsplint där man kopplar in t.ex. lanterna, belysning, USB-laddare och ett 12-voltsuttag. Utöver det behövde jag ett antal meter kabel (4 kvadrat-mm), batterikabelskor, flatstift, gaffelkabelskor och en 15 A-säkring mellan batteriet och regulatorn.

Solpanel till en liten båt. Solcell i aluminiumram går bort, det är för klumpigt och hårt. En solcell monterad på en stolpe längst bak i båten kommer att vara i vägen, och hur många tusen går i sjön om jag fastnar i den med ett fall eller ankarlinan? Det enda rimliga alternativet som kvarstod var en flexibel solpanel för montering på däck och som tål att gå på.

Efter mycket letande hittade jag en 21 watt-solpanel på Navinordic som fanns i två dimensioner varav den mer rektangulära var tillräckligt liten för att rymmas på luckan längst bak i aktern, under rorkulten. Jag beställde men fick hem den avlånga. Jag beställde igen och fick hem den avlånga igen. Ok, I give up. Jag monterar solpanelen i fören i stället, det går lika bra. Den ska ju tåla att gå på. Och batteriet står bättre framme i fören i vilket fall som helst, annars hamnar allt tungt i båten bak i aktern.

Jag lade solpanelen på däck där jag ville ha den, markerade med penna och rengjorde ytan med slippapper och aceton. Jag började med att borra hål för den platta sladden från panelen till regulatorn. Däcket var tjockare än jag trodde. Jag borrade några hål i panelen också, för jag ville fästa den med både sikaflex och skruv. Jag förborrade för skruvarna och testade att panelen låg helt platt mot däck innan jag kletade ut sikaflex och skruvade dit allting. Från undersidan av däck tätade jag hålet för sladden. Det blev bra, tror jag. Det sitter och är förhoppningsvis tätt. Slut för i dag, jag skruvar dit regulatorn och drar lite sladd i morgon.

21 watt-solpanel monterad på däck på J-17 segelbåt.

Säkert batteri

Nu har jag inga ursäkter längre, i dag måste jag börja med det stora projektet: säkra batteriet, så att det inte far omkring under färd, och montera solpanel med regulator. Jag drar mig för det, jag vill helst inte borra hål i båten och jag är ingen ingenjör eller snickare eller ens byggarbetare, så jag vet aldrig riktigt vad jag ger mig in på när jag sätter borren i båten. Att bara byta ut något, schyssta en repände, göra rent och snyggt eller dra åt en mutter är helt okej, då ser jag vad jag behöver göra och det är enkelt, men varje gång jag ger mig in på något större är det som att öppna Pandoras ask: jag har ingen plan för vad eller hur jag ska göra och kan inte överblicka arbetet, jag vet bara att det behöver göras och att jag inte kan avsluta dagen förrän det är klart.

Jag tänkte uppifrån och ned och började med att batteriet behöver något att stå på, typ en liten trätrall. Trallen behöver vara lika djup som batteriboxen och tillräckligt bred för ta stöd mot båtens bord, så att konstruktionen inte rör sig i sidled. Men jag vill inte att den vilar på borden, den behöver några slags “ben” som fördelar batteriets tyngd ned mot bottenstocken i stället. Då borde batteriet inte kunna röra sig upp-ned eller i sidled. Rörelsen framåt-bakåt ordnar jag med en packrem.

Nimis-inspirerad konstruktion för att säkra batteribox på båt.

Några överblivna lister i teak från inredningen i ruffen fick duga som byggmaterial. Med japansk allroundsåg från Clas Ohlson, skruvdragare, lim, ögonmått, flödande fantasi och en plan som utvecklades allteftersom, fick jag till slut ihop en lite Nimis-inspirerad konstruktion som passar i förpiken och bär upp batteriet. De gamla teakstockarna fick bli ben. Det syns inte på bilden här till höger men ett par små lister på sidorna hindrar boxen från att röra sig alltför mycket i sidled.

Remmen som följde med batteriboxen liknade mer ett virkat bälte än en ordentlig packrem. Jag testade hållbarheten genom att dra och rycka lite i den och den brast med en gång. Jag förstår inte vad man tänker med när man inkluderar något så undermåligt i en batteribox som rymmer ett batteri som väger ca. 20 kg. Jag använde packrem från Biltema i stället. De medföljande hållarna, i plast, för packremmen kändes okej. Jag skruvade fast båda två på framsidan av batteriboxen mot ett par bitar teak på insidan av boxen. På andra sidan av boxen skruvade jag fast två andra packremshållare i båten på liknande sätt.

Batteribox i förpiken sedd framifrån.

Det blev inte världens mest proffsiga eller genomtänkta konstruktion men den gick inte sönder när jag satte den på plats och belastade den med det 20 kg tunga batteriet. Tyngden vilar på de gamla teakstockarna som står på bottenstocken i båten. De små listerna på trätrallen hindrar lådan från att röra sig alltför mycket i sidled. Packremmen går genom hållare som sitter ordentligt fast i båten och boxen och hindrar batteriet att röra sig framåt-bakåt. Nu återstår bara resten: montera solpanel, regulator och dra lite kablar. Och att testa allt under färd med höga vågor och rullningar från sida till sida.

Byte av teakstock

Byte av teakstock till pollare

Vacker dag, torrt och varmt väder. Jag borde gå rakt på den stora grejen som behöver göras innan jag ger mig ut på en seglats – att installera solpanelen och säkra batteriet – men jag värmer upp med lite småfix som att olja in rorkulten, städa lite mer i båten, köra iväg med portabla toan, snygga till några förtöjningslinor och byta ett par teakstockar.

Jag har tre pollare (har jag lärt mig att de heter, de där handtagen man binder fast repen i) på båten, en i fören och två i aktern. Jag tror inte det är någon fara med teakstockarna som sitter i, de håller säkert, men det ser så slarvigt och trist ut när de är alldeles gråa och uppenbart eftersatta sedan länge. Så, jag byter dem.

Det var lite knepigt att skruva bort teakstockarna, de är skruvade med små skruvar i fästena snett in uppåt i stocken. Man får inte plats att skruva med en vanlig mejsel om man inte vill ta bort hela pollaren. Jag försökte med en bit och en skiftnyckel i stället. Pilligt men det funkade. Jag förborrade i de nya stockarna så blev det lätt att skruva dit dem. På ena pollaren i aktern ville den gamla stocken inte ge med sig, utan satt hårt åt. Jag ville inte stå och banka och slå för mycket på den, så den får sitta kvar. Två av tre bytta. Snyggt!

Lagning på båt med gelcoat

Jag gjorde också mitt livs första lagning med gelcoat. Jag har spacklat hål i väggen hemma och kladdat med härdare för epoxi många gånger men aldrig lagat småskador på en plastbåt tidigare. Och den här båten har fullt av små hål och skador i plasten överallt som behöver lagas och tätas: skrapa lite i hålet med kniv eller spackel för att få bort löst material, sandpappra och rugga upp ytan, rengör med aceton, spackla.

Det svåraste var att få till rätt proportioner av gelcoat och härdare. Epoxi är enkelt, hälften av varje, men till gelcoat ska det vara bara 2-3% härdare. Det går inte åt särskilt mycket gelcoat åt gången, om man inte är vansinnigt snabb med spackeln, så jag började med en tesked gelcoat. En tesked är 5 ml, 2-3% härdare av det är 0,13 ml, vilket är 2-4 droppar. Jag hade med mig en spruta för ändamålet men upptäckte att det var enklare att helt enkelt doppa handtaget till kryddmåttet i burken med härdare och droppa tre, fyra droppar i smeten med gelcoat. Sedan blandade jag väl med en tändsticka och när det såg jämt och fint ut spacklade jag så många preparerade skador jag hann med innan gelcoat:en började stelna. Det blev inte särskilt snyggt men huvudsaken nu är att börja täta alla små hål och skador. Det är en bruksbåt, den ska vara hel och ren, snyggt kommer sedan.

Ny fixarhelg

Helgens todo-list.

Hemma igen efter ytterligare några dagar i båten med fixande och donande, utan att segla. Från början hade jag tänkt vara hemma den här helgen, jag behövde vilan. Men senast jag var i båten blev det uppenbart att utombordarfästet måste bytas – omgående. Och jag hade en del annat också som jag ville bli klar med före jungfruturen (jag räknar inte seglatsen över från Nävekvarn, “det var transport” som båtgrannen sade). När jag listade alla saker kändes det bättre att åka ut till båten och fixa dem än att vara hemma och försöka vila. Så är det ibland.

Storfallet var enkelt åtgärdat. Det hade bara lagt sig om bomfallet (eller “dirken” tror jag det också kallas). Det var nog därför jag inte fick upp seglet hela vägen under transportseglingen till sommarhamnen.

Kolla samtliga fästen för vant, stag, pollare, etc. under däck var också enkelt åtgärdat. Och skönt att göra. Allt såg okej ut och kändes bra.

Spänna vant och stag. Att de var för sladdriga visste jag, men hur mycket skulle jag spänna? En god vän till mig tyckte att jag skulle sträcka dem “inte alltför hårt, men de ska vara stumma”. Okej, hur känns det när vanten är ‘stumma’ då? När jag sökte i ämnet på webben (på duckduckgo.com), förstod jag det som att det i huvudsak finns tre olika sätt att få till rätt spänning i vant och stag:

  • ett instrument som utifrån vajerns tjocklek anger spänningen,
  • tejpa fast en 2 m lång tumstock på vajern och spänna tills vajern sträcks ca. 2-3 mm,
  • gå på känn.

Mitt samlade intryck utifrån den information jag tog del av, var att de flesta seglar omkring med alldeles för löst spända riggar. Eller som en seglare skrev, att det ska göra lite ont i själen när man spänner det sista i ett vant. Det låter väldigt hårt i mina öron, men det verkar finnas utrymme för att dra åt utan att jag behöver oroa mig alltför mycket. Jag spände förstaget och drog åt backstaget, klev av och kollade att masten inte lutade framåt, justerade ett par vant på babords sida och kände efter att det var ungefär samma spänning i motsvarande vant/stag på andra sidan. Det kändes bra. Om de är ‘stumma’ vet jag inte, men mer spända.

På natten vaknade jag runt halv tre för att gå ut och kasta vatten. Det var stilla, tyst och magiskt vackert. Båtarna låg som sovande djur vid bryggorna och månen stod vackert i den ljusa sommarnattshimlen i en rigg några båtar längre bort. Även bryggsegling har sina sidor.

02:39 en natt i mitten av juni i detta vackra land.
Gammalt utombordarfäste.

Helgens stora projekt var att byta utombordarfästet. Fjädrarna fungerade inte (när man lyfte motorn, lyfte man hela motorns tyngd), det låstes i läge genom ett par aluminiumbrickor (markerade med rött i bild) och i allt övrigt var det rostigt och murket. Ingenting man vill hänga en ny utombordare på.

Jag började med att vända på båten och parkera med aktern mot bryggan och häkta av motorn – utan att tappa den i vattnet. Jag upptäckte att anordningen var fäst med fyra skruvar, trots att det är åtta hål i den, men läste i manualen till den nya anordningen att det räcker med fyra skruvar. Det finns åtta hål för att man ska kunna justera positionen i höjdled. Skönt, då slipper jag borra nya hål.

Not a pretty sigth!

Att skruva bort det gamla fästet gick utan problem. Skruvar och brickor var kanske inte så genomrostade och förstörda som jag först hade befarat, men för att vara ett fäste för en utombordare på en segelbåt var de i ett bedrövligt skick. Det kändes skönt att få bort dem och att bära bort det gamla fästet till metallåtervinningen.

Träbiten som satt som en distans mellan fästet och akterspegeln, för att kompensera för att aktern är sned (positiv/negativ, jag vet inte vilket), var lite kinkig att få bort, men med en kniv och en hammare gick det bra. Både träbiten och ytan på akterspegeln under såg fräscha ut.

Till det nya utombordarstället hade jag köpt en konstruktion i aluminium med samma funktion som träbiten. Men jag upptäckte snart att den inte fungerar om det finns förborrade hål i akterspegeln. Hur jag än vände och vred på bitarna, hamnade hålen lika långt till vänster eller höger om de befintliga hålen som bitarna var breda, antingen gentemot akterspegeln eller det nya fästet.

Tur att jag inte hade bränt upp den gamla träbiten i min iver att bli av med det gamla och skruva dit det nya. Det nya fästet fick sitta på den gamla träbiten. Jag testade först att skruva dit hela konstruktionen utan sikaflex och låsmuttrar, för att kolla att allt satt som det ska. Jag fick borra upp ett par hål med någon mm eller två, annars gick det bra att återanvända träbiten och de gamla hålen för det nya fästet.

Skärbräda i plast för att fördela påfrestningen från utombordarfästet i akterspegeln.

Den tunna skärbrädan i plast som jag hade tagit med mig för att ha på insidan av akterspegeln fungerade mycket bra. Med en liten japansk multisåg, som är bra att ha i båten, sågade jag till skärbrädan i lagom storlek. Jag borrade hålen lite fel första gången, men det fanns plats att vända på skivan och försöka en gång till. Resultatet kändes mycket bättre än de rostiga skruvar, muttrar och brickor som satt där förut. De nya skruvarna var tyvärr inte tillräckligt långa. De räckte i de två övre hålen men var för korta för de två undre. Jag hade inte tänkt hela vägen utan köpt åtta skruvar i samma längd. Men jag slapp köra in till Biltema i närmsta stad, i stället fick jag ett par skruvar i rätt dimension och tillräckligt långa av ägaren till marinan. Tyvärr är de inte rostfria, så jag måste byta dem inför nästa säsong.

Nytt utombordarfäste.

Till sist fick jag hjälp av min båtgranne att hänga dit utombordaren på nya fästet. Tur var nog det, för efter en hel dags skruvande i sittbrunnen var jag så trött att jag mycket väl hade kunnat tappa motorn i vattnet om jag gjort det själv. Det var väl det han såg på mig och ryckte in för att undvika en katastrof 🙂

Slutresultatet blev snyggt och bra på flera olika sätt. På det gamla fästet var jag tvungen att ha med låskedjan när jag hängde på motorn, nu kunde jag dra dit den i efterhand. Det var fantastiskt skönt att hantera motorn i höjdled med hjälp av fjädrarna och slippa lyfta motorns hela tyngd. Och det var skönt att slänga de där fåniga aluminium-bitarna som användes för att låsa det gamla fästet i rätt läge. Jag betraktade det nya utombordarfästet och kunde konstatera att det hela blev snyggt, säkert och mycket bättre! Och värt en hel dags slit och skruvande.

Jag fick också dit de nya gångjärnen på luckan i aktern. Tyvärr passade inte gångjärnen med tre hål i de gamla hålen, så jag fick krångla dit gångjärn med två hål i stället. Det är en tung lucka, så det återstår att se om de gångjärnen räcker. Annars får jag spackla igen och borra nya hål, eller hitta andra gångjärn med exakt rätt mått. Nuvarande lösning håller förhoppningsvis den här säsongen.

Utsikt från kojen i en J17 en vacker sommardag.

Söndagen tillbringade jag mest i båten iklädd långbyxor och långärmad tröja. Jag brukar vara väldigt försiktig med solen och undvika den helt och hållet mellan kl. 10 och 14 normaltid (kl. 11 och 15 sommartid) fram till Midsommar, men den här gången tänkte jag inte på solen som gassade hela dagen. Keps hade jag, men annars satt jag i kortärmad tröja och shorts. Benen klarade sig bra men armarna var brända och jag kände mig trött och sol-frossig och låg mest och slumrade hela dagen och summerade en mycket bra helg då jag kunde bocka av allt på min todo-list (utom det där med att kolla och mäta var jag kan ha ett batteri någonstans, men jag har nog bestämt det ändå).

Nu finns det inga ursäkter längre för att inte segla. Visst finns det mer saker i båten att göra – det finns det alltid – men jag har definitivt nått nivån ‘good enough’ och nästa gång jag är i båten är det segling som gäller.