Det är fint att ligga nästan i lä, man besväras inte av vinden men den är där hela tiden; vågorna brusar ute på fjärden, trädkronorna susar uppe på ön och en och annan vindby letar sig ned i sittbrunnen på båten. Fotogenlampan hänger i bommen och svajar i vinden, lågan flämtar i byvindarna men slocknar inte. Den hänger där som en lanterna och signalerar min existens – att jag finns. Jag undrar om någon ser mitt ljus i mörkret eller om jag är ensam här ute i kväll. Det är stjärnklart och jag vill se månen gå upp men orkar inte vänta utan går och lägger mig i stället.