Båtar svävar över våra huvuden innan de försiktigt ställs ned på kranbilen och sakta körs ned till kajen för att sänkas ned i vattnet. Master bärs och rullas på små vagnar. Folk hjälps åt med allas båtar, master, skruvar, vajrar och allt annat som behövs för att sjösätta en båt. Det är en särskild energi vid en sjösättning.

Jag förbereder båten och sätter tampar i fören och aktern, lägger fram lite verktyg och kollar att ingenting är i vägen för det stora lyftet. Masten också: jag kollar så att alla stag och vant ser okej ut, skruvar dit nya windexen och fäster klubbvimpeln. Om en stund är det min tur.

”Har du någon genomförare?” frågar kranbilsföraren innan han sänker ned båten i vattnet. Vad är det för något, undrade jag, men förstod snabbt att det handlade om något slags hål i skrovet. ”Aha, nejdå, det är lugnt, dyvikan är ordentligt iskruvad!” Och så låg hon där igen, i vattnet – och flöt.

Påmastningen gick bra. Det här blir första gången jag seglar två säsonger i rad. Motorn var lite trögstartad men gick igång efter en stund och verkade ha klarat vintern bra. Jag körde i väg till min bryggplats och satte förtöjningstamparna på plats. Sedan några timmars jobb med att justera vant och stag, montera bom, sätta i storseglet och lägga saker på plats.

Och nu är allt på plats. Jag behöver skrubba däck, städa och småfixa lite, men om vädret är lika fint som i dag kan jag ta säsongens första seglats nästa helg.