Jag hade hoppats på sjösättning den 4:e maj men tyvärr blir det helgen efter, när det är Kristi flygare. Synd, det hade varit fint att ha båten i sjön när man har ett par extra dagar ledigt. Men det är inget att göra, det är bara att infinna sig när det är dags. Apropå det, det är dags att välja framtid för Sverige. Det är en välskriven, viktig och relevant (och lagom lång) text om mångkultur eller folkgemenskap – rekommenderas!

Vi började vid 7-tiden och då kändes det nästan milt i luften, som om lite värme var på väg, men det var nog bara önsketänkande för ganska snart isade vinden lika vintrigt kallt som de senaste par dagarna. Jag tycker om att våren tar tid på sig, men en sådan här dag får termometern gärna visa tvåsiffrigt. I övrigt var det vackert: uppehåll och växlande.

Sjösättningen gick bra, alla hjälptes åt som vanligt och vi var klara strax efter lunch. Min lilla båt och mast beredde som vanligt inga större problem och kändes lätt i jämförelse med alla andra båtar och riggar. Jag hade förberett också: med tampar i för och akter, vantskruvar och gem. Och jag kom ihåg vindflöjel och klubbvimpel.

Motorn gick i gång efter några ryck. Den varvade lite i början men lugnade ned sig efter en stund när den blev varm, då puttrade den på som den aldrig gjort något annat. Tack. Jag trodde jag skulle behöva rengöra tändstiftet först för att få igång den. Det är lätt gjort, men en sådan här kall dag slipper man gärna och gör bara det som måste göras.

Bom och storsegel är monterade, men det blåser för mycket för att hissa dem och se att allt löper som det ska. Att dra ut och segla en bit kommer inte på fråga när det blåser såhär kallt – det blir bryggsegling i natt. Men bara att vara i båten när den är i sitt rätta element igen efter sju månader på land känns som ett litet äventyr i sig och jag ser fram emot säsongens första seglats.

Jag köpte nya vattendunkar inför den här säsongen. De gamla hade beläggningar som inte gick bort och de höll inte helt tätt vid locken. Jag har en 10-liters Donje och fyra 5-litersdunkar. Donje står alltid upp, så den vet jag inte om den är helt tät vid locket eller inte, men av de fyra gamla 5-litersdunkarna var det nog bara en (1) som var helt tät. Det är märkligt hur man kan tillverka flera miljarder läskflaskor varje år som är helt täta, men vattendunkarna som Jula och Claes Ohlson säljer är inte värda namnet. Av de nya verkar tre hålla tätt. Jag tror man ska skruva av locket och titta på kanten innan man går till kassan och betalar, är kanten inte helt jämn misstänker jag att det kan läcka. Det är där de slarvar.

Det blir kallt som fan i natt också, och jag har inte den lilla värmaren, bara sovsäck och underställ och sovpåse och kroppsvärme. Det går det också. Vattnet är 5-6 grader varmt, vilket är kallt om man ska bada, men varmare än att stå på land där det var -5 grader i natt. I morgon hemfärd. Sjösättningen över för den här gången.

Grått, småkallt och lite regnigt. Men solen sken igenom ibland och sjösättningen gick bra i år också. Vi var sju båtar som skulle i och hjälptes åt med båtar och påmastning. Det var trevligt och god stämning som vanligt. Det var skönt att ha lite rutin på saker och ting. Inte för att jag är väldigt van vid sjösättning, det här blir min tredje säsong, men det är skönt att inte behöva göra allting för första gången.

Regnet gjorde att jag hade kunnat vänta med rengöringen, åtminstone av allt annat än skrovet, tills båten var sjösatt och mastad. Den var skinande ren i går kväll, i dag efter sjösättning och påmastning såg den rätt bedrövlig ut med leriga skoavtryck lite överallt. Det är ofrånkomligt och ganska snabbt åtgärdat, men jag hade kunnat spara några timmars jobb i torsdags.

Motorn startade efter några ryck och verkar fungera som den ska. Den andra motorn, SELVA:n, står fortfarande i garaget och väntar på vad huvudkontoret i Italien ska säga om mitt ärende: om jag får häva köpet och pengarna tillbaka eller inte. Till dess hoppas jag att den gamla 2-taktaren jag har i stället fortsätter att snurra på.

Allt är klart och riggat för en ny båtsäsong. Båten flyter, motorn verkar funka, seglen är på, vanten är hyfsat sträckta, allt annat verkar vara på plats. Det känns härligt. Jag bryggseglar i natt men om det inte är för kallt i morgon kanske jag seglar ut en sväng på närmsta fjärd innan det är dags för hemfärd.

I helgen körde jag upp de stora, tunga sakerna till båten inför sjösättningen nu i helgen. Jag kom fram vid nio i lördags kväll och fick lasta ur, packa upp och göra det mesta i fallande mörker, men allt hittade sin vanliga plats ganska snabbt. Övernattning i båten. Det var kallt, men jag hade extra sovpåse i sovsäcken och buff i merinoull om huvudet. Det hade nog gått bra om jag inte vore förkyld med rethosta som hackade sönder natten till tre, fyra timmars ”sömn”. Men det fick gå det också.

Tidigare i år hjälpte jag en bekant att flytta och körde flyttbilen fram och tillbaka, så jag passade på att ha vägarna förbi båten och titta till. Jag bor (för) långt ifrån för att göra det i vanliga fall, båten får lov att klara sig själv under vintermånaderna tills vi ses igen inför sjösättningen. Första vintern gick det bra, men den här vintern tog en av stormarna i början av året tag i täckställning och båt och välte allt över ända.

Jag hade inte fått något meddelande om det, utan hamnkapten hade bara ställt upp båten igen och stöttat den med några extra stöttor. Täckställningen var borta och låg som ett plockepinn under båten. Jag hade inte nyckeln med mig och kunde inte komma in i båten, för jag skulle ju bara ha vägarna förbi och konstatera att allt var bra där under täckställningen, men jag såg inga uppenbara skador på utsidan.

Jag stannade inte länge. Jag gick några varv runt båten utan att ha en aning om vad jag skulle eller kunde göra, sedan satte jag mig i bilen igen och körde därifrån och försökte att inte tänka så mycket mer på det. Jag var chockad. Min fina lilla båt som stod stadigt, ordentlig stöttad, skyddad under en tjock presenning och i lä mellan större båtar hade blåst omkull! Tur i alla fall att jag har för vana att masta av vid upptagning.

Det var med blandade känslor och en något skenande fantasi som jag körde upp till båten nu i helgen. Jag såg framför mig hur verktygslådan inne i båten låg öppen med innehållet utspritt överallt, hur bommen hade gått igenom innerskrovet och glaset i fotogenlampan låg i tusen små vassa skärvor överallt. Men när jag låste upp och klev ned i båten såg allt bra ut. Stilla och orört.

Fotogenlampan hade förvisso vält och all lampolja läckt ut, men annars såg allt ut som när jag låste båten i höstas. Jag gjorde ingen utförlig besiktning av båten men jag kunde inte se, höra eller känna några bristningar, sprickor, hål eller andra avvikelser när jag hängde på utombordaren, lade tillbaka dynor, segel och vattendunkar, och monterade batteriet. Allt verkade helt och bra.

När jag pratade med hamnkapten fick jag intrycket av att båten hade kanske inte vält helt och hållet över ända sådär som man kan tänka sig. Det var nog min fantasi som stod för den dramatiken. NV-vinden, som blåste i drygt 20 sm en natt i vintras, hade tagit tag i täckställningen – och troligtvis båten i sig också – och den främre, lilla båtstöttan på babords sida hade kanske börjat röra på sig och till slut vikt sig av tyngden från båten som mer liksom bara hade lagt sig ned snett framåt på fören. Det var ju tur att det var stöttan som gav vika och inte skrovet.

Jag vet att man inte ska fästa presenningen till täckställningen i båtstöttorna, och något säger mig att man kanske inte heller ska fästa presenningen med snören som går från ena långsidan till den andra – under båten. Men när jag gjorde det i höstas och hörde den där lilla invändningen någonstans i mitt huvud ”Men tänk om det blir storm”, tänkte jag att presenningen eller ställningen eller snörena ger väl med sig innan båten flyttar sig. Men 10-12 tunna snören utmed presenningens långsidor som var för sig kanske inte bär så mycket, och som inte ens var ihoptvinnande till ett tjockt rep, välte en hel liten båt som väger ca. ett ton. Det är tankeväckande.

Täckställningen som är av aluminiumrör såg ut att ha klarat sig bra med undantag för ett rör som behöver böjas till så det är lite mer rakt. Däremot behöver jag en ny båtstötta, den går nog inte att böja till. Och jag behöver ett gäng tomflaskor till upptagningen. I höst tänker jag dels lägga täckställningen lägre och närmare båten dels hålla presenningen på plats med sin egen tyngd och vattenfyllda flaskor utmed sidorna. Ingen fästning på något sätt i varken båt eller stöttor. Och jag tror jag ska be någon som bor lite närmare att köra förbi åtminstone en gång under vintern och skruva åt stöttorna runt båten, så de inte glappar. Då borde den står landsatt för storm.

Jag ringde hamnkapten för en kort lägesrapport och ett datum för sjösättningen. Det är tre minusgrader och lite is där uppe, några täckställningar har tydligen blåst av lite, men min båt – och täckställning – står kvar där den ska. Men så är den mindre och lägre och står skyddad mellan de större båtarna. Det känns skönt att veta när man bor långt borta. Sjösättningen är planerad till lördag 7 maj.

Min första sjösättning med den här båten. Det kändes spännande och lite förvirrande. Jag har sjösatt ett antal gånger tidigare men det var tio år sedan och jag glömmer saker. Men allt gick bra tack vare den tidigare ägaren och en god vän som ryckte in och hjälpte till när jag inte visste eller var upptagen med att ta en bild. Nu ligger båten i sjön, det känns skönt. Men det blåste för mycket för att masta på, det får vi ta nästa gång.

När jag hade träfolka var sjösättningen mer av en process. Att lägga båten i sjön och förtöja den på rätt plats är början, sedan följer dagliga besök för att kolla att länspumpen fungerar och att träet sväller och går igen, efter några dagar brukar båten vara tät och då känns det som att sjösättningen är klar. Med en plastbåt… Man lägger den i sjön, konstaterar att dyvikan sitter där den ska eftersom båten inte sjunker, förtöjer den på rätt bryggplats, låser och sedan är det klart.