Klockan ringde sex i morse, vid halv sju gick hamnkapten förbi och strax före sju dök kranbilen upp. Dags för årets stora begivenhet: sjösättningen, min sjätte i ordningen. Vädret var grått och kyligt med duggregn och till slut frös jag så jag skakade. Men allt gick bra och smidigt och det var skönt att äntligen få båten i sjön igen.

Påmastningen gick snabbt. Efter vi hade hjälpts åt med en 15 meter lång mast var det dags för min 7,60 meter långa som såg ut som en tandpetare i jämförelse; som man skulle kunna ta den på axeln och masta på själv. Jag hade förberett den här gången och kollat så att alla sprintar passade överallt och inte var för tjocka (förra året var sprinten till förstaget för tjock, den passade i fästet men inte i själva förstaget). Förstagsfästet och ett par vantskruvar på vardera sida om båten satt på plats (första året hängde skruvarna kvar i vanten) och sprintarna mot stag och vant var låsta med gem, vilket är enklare än med låsringar och duger för en provisorisk montering av masten.

Efter provisorisk påmastning drog jag igång motorn och gick bort till min bryggplats. Förtöjningstamparna passade i år också. Jag bytte gem mot låsringar, skruvade fast undervanten, spände stag och vant, monterade bommen och satte dit nya storseglet.

Det nya storseglet var så prassligt och bångstyrigt att det kändes som att det lät över hela hamnen när jag höll på med det. Jag satt en god stund och vred och vände innan jag kom på hur de där banden med kardborre skulle sitta för att låsa lattorna. Den översta lattan var märkt med vilken ände som ska vara ut mot seglets ytterkant, men när jag böjde den syntes det tydligt vilken som ska vara in mot masten. Det blåste för mycket för att hissa seglet och kolla att allt löpte som det skulle, men det är sytt efter det gamla seglet och borde passa mast och bom och allt annat.

Jag packade upp focken och kollade lite på den också. Mässingskrokarna löpte fint på förstaget och jag hittade en Dumlekola i segelsäcken. Jag antar att det är segelmakaren som har lagt den där. Är det okej att man äter den, eller ska man spara den för tur eller nå’t? Jag valde det förra 🙂 Förseglet inkluderade inte bara godis, det har två lattor också. Wow, jag visste inte att försegel brukade ha det. Men de hjälper seglet att hålla formen, och det känns proffsigt. Det gamla förseglet brukade jag vika ihop som ett stort, gammalt badlakan och förvara längst framme i förpiken, men det nya med lattor går inte att vika på samma sätt, så det får jag hitta en annan boplats åt.

Framåt fyra var jag (tillräckligt) klar med allting och det hade klarnat upp. Uppehåll och svag vind: perfekt väder för att testa nya seglen. Jag gick ut på närmsta, större fjärd och seglade i 4-5 timmar. Vinden var svag och med de gamla seglen hade jag drivit mer i sidled än seglat framåt, nu gick båten rakt och fint och med god fart, om än inte snabbt. Det märktes tydligt att de nya seglen har den mesta drivkraften framåt. Härligt! Jag gjorde en del justeringar under gång och monterade den där konstruktionen som håller bomfästet på plats (så att det inte dras uppåt när man hissar storseglet) som jag hade glömt i min iver att komma iväg på säsongens första seglats. Det var grått och kallt men uppehåll och mycket kul.

Efter ett par dagar av gråmulet, kallt och regn blev det varmt och strålande solsken i dag. Kranbilen var på plats vid 6 i morse. Det var lite färre båtar än vanligt och min båt sjösattes redan några timmar senare. Det sista jag gjorde innan min båt skulle hissas upp i luften från kranbilen och ned i vattnet var att känna på dyvikan och till min förvåning gick den att skruva åt ytterligare ett halvt varv. Tur att jag kände efter.

Jag var sist i omgången av tre båtar, därmed först med påmastning. Jag hade förberett för att det skulle gå snabbt och enkelt att fästa för- och akterstag samt styrbords och babords vant i respektive skruvar genom att ha gem i stället för de vanliga ringarna till riggbultarna (dock inte ned mot båten). Bra tänkt men jag hade glömt att öppna skruvarna till max, och på skruven till förstaget hade jag vänt på bultarna så att den som skulle gå igenom fästet till förstaget var för tjock och den lite tunnare satt ned mot båten. Men de som hjälpte mig var tålmodiga och lättfotade och allt gick bra.

Efter sjösättning och påmastning är det alltid lika spännande att se om motorn har klarat vintern och går igång som den ska. Jag har bytt växelhusolja och den har stått upp i ett varmgarage hela vintern, men något annat har jag inte hunnit göra. Men den gick igång efter 3-4 drag. Jag gick iväg till min plats vid bryggan och blev bjuden på kaffe och gott sällskap av min båtgranne. Efter det var det fortsatt pyssel med segel, bom, rep och fall.

Och jag återmonterade den där grejen som går tvärs över sittbrunnen och som håller bakänden av bommen. Skotskena, heter den tydligen. Det läckte ibland från skruvarna till den, ned på dynorna i stickkojerna. Det avhjälptes genom att helt enkelt dra åt skruvarna som satt ganska lösa, men det kändes ändå bra att skruva bort skenan, låta det stå och torka över vintern, passa på att gelcoat:a lite, applicera färsk sikaflex och skruva dit skenan igen. Det blev jättebra och kändes som typ det bästa på hela vårrustningen.

Nu är vi sjösatta igen. Det känns mycket bra. Båten är i sitt rätta element och jag i båten. Jag ser fram emot säsong 2024.

Båtar svävar över våra huvuden innan de försiktigt ställs ned på kranbilen och sakta körs ned till kajen för att sänkas ned i vattnet. Master bärs och rullas på små vagnar. Folk hjälps åt med allas båtar, master, skruvar, vajrar och allt annat som behövs för att sjösätta en båt. Det är en särskild energi vid en sjösättning.

Jag förbereder båten och sätter tampar i fören och aktern, lägger fram lite verktyg och kollar att ingenting är i vägen för det stora lyftet. Masten också: jag kollar så att alla stag och vant ser okej ut, skruvar dit nya windexen och fäster klubbvimpeln. Om en stund är det min tur.

”Har du någon genomförare?” frågar kranbilsföraren innan han sänker ned båten i vattnet. Vad är det för något, undrade jag, men förstod snabbt att det handlade om något slags hål i skrovet. ”Aha, nejdå, det är lugnt, dyvikan är ordentligt iskruvad!” Och så låg hon där igen, i vattnet – och flöt.

Påmastningen gick bra. Det här blir första gången jag seglar två säsonger i rad. Motorn var lite trögstartad men gick igång efter en stund och verkade ha klarat vintern bra. Jag körde i väg till min bryggplats och satte förtöjningstamparna på plats. Sedan några timmars jobb med att justera vant och stag, montera bom, sätta i storseglet och lägga saker på plats.

Och nu är allt på plats. Jag behöver skrubba däck, städa och småfixa lite, men om vädret är lika fint som i dag kan jag ta säsongens första seglats nästa helg.