Ikväll ligger fjärden blank som en spegel. Det är stilla och tyst, inte ett ljud hörs, mer än vingslagen från en Skarv som flyger förbi mot sydost. Att så stora fjärdar, där vågorna ibland går meterhöga och den rasande vinden trasar sönder varje vågtopp, kan vara så fullständigt stilla. Jag sitter på den varma klippan, röker sakta en pipa och ser solen gå ned i väster. Molnen rör sig sakta över himlen och ändrar form som lätta penseldrag av akvarell på ett fuktigt papper. Jag ser ett sträck gå mot söder högt, högt uppe i himlen. Det syns knappt, som ett tunt hårstrå svävar det högt i luften. Värmen följer med solen och jag tar på mig en extra tröja när det börjar bli svalt. Sådana här kvällar vill man stanna där man är och bara fortsätta segla från ö till ö. Jag tittar ut över viken och påminns om att närvaro är, förutom att vara i här och nu, den där känslan av att det är samma förmåga för att förnimma som för att skapa det jag förnimmer. När de första myggen kommer kratsar jag ur pipan och går ned i båten.