Det mest skrämmande med måndagskvällens terrordåd då två svenska män sköts ihjäl av en islamist, är nog tystnaden efteråt. När jag kollar svt.se, dn.se och svd.se på onsdagsmorgonen, 36 timmar senare, är nyheten nästan borta från löpsedlarna. Den borde vara nålad högst upp i dagar efteråt. I stället lyfter man fram en bombning av ett sjukhus i Gaza då hundratals människor dog och skriver om hur världens sympati med offren (Palestinierna) växer. Som för att snabbt flytta fokus från den islamistiska terror som slog till för bara drygt ett dygn sedan, i Bryssel, den här gången riktad mot Sverige och två svenskar som skulle gå och titta på fotboll. Men vi pratar inte om det på jobbet heller. Ingen nämner det ens. Folk pratar om allt annat, beställer fika och skrattar som vanligt. Som om vi alla tyst har kommit överens om att det vi inte pratar om, finns inte. Men det är – numera – ett faktum, att är du svensk är du en giltig måltavla för islamistisk terror, oavsett hur mycket vi håller tyst om det. Din snällhet och godhet skyddar dig inte, inte mot en fanatisk muslim redo att döda i Allahs namn. Och det är inte särskilt långsökt att anta att nästa islamistiska terrordåd riktat mot svenskar kommer att ske här hemma i Sverige. Det är inget vi kan blunda oss förbi eller tiga ihjäl. Det är dags att vakna, resa oss upp, sluta lyssna på privilegierade politikers struntprat, lita på våra egna sinnen och erfarenheter och se verkligheten som den faktiskt är samt börja säga vår mening ”fritt och oförkränkt”.