Det är tidig morgon och jag bestämmer mig för att gå runt ön. Jag går på klipporna längs med vattnet. På ett ställe vadar jag i stället för att klättra en lång omväg.

Vattnet känns inte alls lika varmt som förra helgen. Kan det ha blivit såhär kallt på bara en vecka? Kanske, vädret under veckan har varit allt annat än varmt. Det är grått och blåsigt nu också. Det känns alltför kallt och ruggigt för att bada. Synd. Det känns trist att vara här utan att bada.

Jag har kommit till andra sidan ön och ställer mig till anklarna i vattnet. Kallt men skönt. Visst måste det gå att bada ändå! Jag vill inte åka hem utan att ha omfamnat det här underbara vattnet. Jag klär av mig och lägger kläderna i en skreva så att de inte blåser bort. Jag sätter mig i vattnet. Det är kallt och jag får nästan svårt att andas. Samtidigt är det skönt och jag slappnar av lite och öppnar upp för tanken på värmen inombords i stället för kylan i vattnet. Jag är på väg upp för att nöja mig med att ha suttit en stund i vattnet och blaskat av mig, men jag vill ned i vattnet helt och hållet. Jag stiger ned igen, den här gången så jag har vatten till strax över magen. Jag sänker mig sakta ned till axlarna och fokuserar på värmen inom mig, eller bara släpper fram och låter just den tanken vara tongivande i stället för den andra på att det är kallt, och simmar ut i det klara vattnet. Jag tar ett djupt andetag och dyker ned under ytan och kommer upp ett par meter längre bort.

Underbart. Härligt.

Jag sitter naken och nybadad och blöt på en klippa alldeles vid vattnet och lyssnar på vinden och vågorna och känner värmen inombords. Molnen drar fram på så låg höjd att de trasas sönder av klipporna och man kan sträcka sig upp och ta på dem. Jag är hungrig, varm, vaken och kåt. Det är gott att leva.