Ett ljud. Det låter som en båt på långt avstånd. Vem är ute och åker nu i mörkret och blåsten? Ljudet skiftar lite men är konstant. En båt som är på väg, kanske hitåt, men aldrig kommer fram. Det kanske är vinden? Vinden när den far fram över fjärden, upp över de tysta klipporna, genom grästuvor och buskar och förbi min båt. Vinden när den drar genom mast, vant och stag.

Jag lyssnar på ljudet av båten därute någonstans som aldrig kommer fram.

Vattnet kluckar lite mot skrovet, månen är stor och gul och nästan full, fotogenlampan vajar sakta i rufftaket. Jag ser mig omkring på allt trä, alla nitar, all olja och fernissa. Allt arbete. Jag ligger innesluten i en kokong av trä och hantverkskunnande. Jag lägger handen på ett av borden. Där utanför finns vattnet. Jag kan nästan känna vattnet mot handen. Där är bordet varmt och torrt av dagens sol, det ligger över vattenlinjen. Nästa bord är kallare och känns nästan fuktigt, det ligger under.

Jag släcker lampan och somnar. Ute far vinden omkring i mörkret. Månen skiner in i ruffen och kastar skuggor.