Det är lite märkligt men bland det första jag ser mig göra med en segelbåt är att segla ut till landet, ankra upp en bit utanför bryggan och ringa mamma: ”Hej, jag är på landet.” Hon skulle bli förvånad och fråga: ”Var?” Och jag skulle säga: ”Kom ned till bryggan och titta.” Det är lill-killen i mig – det inre barnet – som vill överraska och göra mamma genuint glad.

Men när jag seglar ut till Svenska Högarna är jag själv, då är det den vuxna mannen som solbränd och lagom väderbiten seglar ensam ut på havet där horisonten är obruten, strömmarna starka och vågorna farliga. Jag och elementen. Med en båt i trä är själva båten också element. Jag vill lätta ankare, sätta kurs och segla en hel dag och komma fram på kvällen och somna till vågornas kluckande mot skrovet.