Det tog tre timmar att kryssa över St Nassafjärden. Det blåste bra och jag revade storseglet lite, men det kändes kontrollerat och bra och det enda som egentligen störde var vågorna och sjögången. En timma senare, vid elva, hade jag gått förbi Roskär och skulle just passera Lill-Tristonskäret. Jag läste ett par sms från ett par vänner som undrade hur jag hade det. Solen sken, vinden var god, båten gick bra och jag tänkte inte så mycket på den ofrivilliga semesterdagen utan kände att livet är fantastiskt och gott.

Då lossnade styrbords vant.

Det tog ett tag innan jag fattade vad det var som hängde där och svajade fram och tillbaka. Det tog ytterligare ett tag innan jag fattade vad som stod i begrepp att hända härnäst.

Det var skruven (sprinten, kanske det heter) som fäster vantet vid fästet i båten som hade gått sönder eller lossnat. Min första tanke var nog att försöka hitta en skruvmejsel, en spik eller liknande och få fast vantet igen, för jag kommer ihåg att jag var nere i ruffen och rev i någon låda. Sedan var jag uppe igen och masten började luta åt babord. Jag svängde så att vinden kom från från babord och babords vant höll masten på plats. Jag fick ned storseglet men båten svängde eller gick upp mot vinden och focken tog vind från styrbord och jag orkade inte hålla emot och riggen rasade ned i vattnet.

Jag kommer att minnas länge, länge ljudet när masten bryts nere vid foten och sliter sig ur den där lilla koppen som sitter på båten. Jag kommer att minnas länge, länge synen när mast, bom och segel faller ned i vattnet.

Det är otäckt att se riggen ligga där i vattnet med alla vajrar som skramlar ned från båten och sjunker ned i det mörka vattnet tills man inte kan se änden på dem längre. Där ska inte masten ligga, i vattnet, den ska stå rakt upp, på båten.

Man är inte så kaxig längre när något sådant inträffar. Det känns som om båten försvinner under fötterna och man slås av vilket bräckligt litet undantag av icke-vatten man egentligen seglar omkring med. Man seglar och har sig och tror man är ett med sjön. Men ska man vara ett med vattnet ska man simma. Eller kanske drunkna.

Men jag drunknade inte. Jag tog mig inte ens tid att bli ledsen och grina en stund. Jag funderade ett tag på att ringa Sjöräddningen men jag har aldrig gjort det tidigare. Ringer man Sjöräddningen när man har tappat masten i sjön? Jag tänkte inte mer på saken utan började i stället systematiskt rensa riggen på bom, segel, vajrar och rep. Jag lade alla små trissor, hjul och andra saker i en påse. Jag lade bom och segel i ruffen och masten ovanför. Jag surrade fast allting, tog upp ankaret, startade motorn och åkte hem.

Jag lade till vid bryggan några timmar senare. Jag gjorde alla vanliga grejer som jag brukar göra innan jag lämnar båten och åker hem igen. Jag satt en stund på bryggan och åt lite nötter och choklad och tittade på min båt där hon låg med den trasiga masten surrad på rufftaket. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, jag kände mig bara olidligt trött och ville hem. Jag gick bort till ångbåtsbryggan och väntade i över tre timmar i vänthuset. Det regnade och jag tänkte att om pumpen i båten inte fungerar och båten sjunker också, då tar jag det som ett fullkomligt klart och ovedersägligt budskap från gudarna: jag ska inte ha båt. Vi får se.

Det blir drygt att köra båten till vinterplatsen med motor. Men det ska bli grymt skönt att få upp henne på land och masten i mastskjulet. Om det blir dyrt att laga masten väntar jag med det till näst-nästa sommar. Då kan jag göra i ordning båten som vanligt och som planerat till nästa sommar men låta henne ligga vid bryggan utan mast hela säsongen och få tid till renovering av framför allt innanmätet där det finns mycket att göra. Trist men ett fullt tänkbart alternativ, beroende på vad det kostar att fixa masten.

Ett masthaveri är naturligtvis en mycket allvarlig sak och jag är glad bortom ord att ingen kom till skada. Jag tror inte ens rufftaket, däcket eller relingen tog skada. Jag borde ha märkt det när jag tog upp masten ur vattnet. Men det har varit en jävla skitdag i alla fall. Otroligt! Jag trodde inte sådana här dagar fanns längre. Det är som en dålig film. Nu fattas bara att lägenheten har brunnit, övertalighet på jobbet och ett positivt test av någon läskig könssjukdom.

Och Bajen förlorade derbyt mot AIK.

Fanjävlaskithelvetekuk.