Hemgång i stormiga byar

Det gick bra att gå från Håskö. Jag lade till i går utan hjälp av motor och gick i väg i dag på samma sätt men åt andra hållet: lossade förtöjningen, drog upp ankaret, hissade seglen och seglade vidare, utan hjälp av motor.

Vinden var ganska hård och framför allt byig. Jag höll nära land och det gick lugnt till när jag seglade norrut. Det blev mycket lutande och jobbiga slag när jag rundade udden på norra Håskö och började kryssa i NV-vinden som var mer norr än väst, eller om det var byarna som var mer norr.

Vid ett tillfälle knakade/pangade det till ordentligt någonstans i riggen och jag blev mycket rädd att något hade gått sönder och jag skulle råka ut för ett masthaveri igen, som med träfolkan. Men inget hände. Jag kunde inte se att något hade gått sönder och seglade vidare. Sedan hörde jag samma ljud på samma sätt ett par gånger ytterligare, alltid när jag fick in vinden från styrbord, så jag antog att det var något som inte låg rätt till utan flyttade lite på sig med ett högt ljud när belastningen blev tillräckligt hård.

Jag gick in bakom en ö för att få lite lugn och ro. Tanken var att bara förlänga ett slag och fortsätta i ungefär samma kurs i relativt lä bakom ön. Men det var en hög ö som gjorde att vinden kom från alla möjliga håll och var alldeles för svag för att segla med. Jag fick in vinden från fel håll och började driva i stället. Jag gjorde fyra piruetter i stiltjen innan jag kom tillräckligt långt ut från ön för att få vind och fortsätta framåt i stället.

Finnfjärden var jobbig att kryssa över och det lutade lite oroväckande i de starka byarna, men på det stora hela kändes det tryggt och stabilt och jag tänkte att det måste lugna ned sig när jag kommer in mot västra delen av fjärden där den inte är lika stor och öppen. Tvärtom. Där blev det ännu värre. Byarna kastade sig aggressivt och oupphörligt mot seglen och båten lutade så att Windex:en högst upp i masten nästan tog i vattnet. Det kändes INTE okej med en liten J-17. Jag gick upp i vindögat och lyckades reva seglen med möda och besvär. Jag drog i gång motorn och trots 6 hk var det kämpigt att gå sista biten in till hemmahamnen för motor.

Väl hemma i marinan igen upptäckte jag att den stora vattendunken som rymmer 10 l och som bara brukar stå kvar på durken under segling och kanske flytta lite på sig men inte välta hade gjort just det: vält. Den har en sådan där kran som man vickar på för att få vatten. Den innehöll bara några liter vatten men var helt tom. Allt vatten hade runnit ut över durken och ned i kölsvinet. Jag torkade upp någon liter men resten måste ha försvunnit vidare ned i båten, Gud vet vart. Men jag antar att det dunstar, annars är jag noga med att ta bort dyvikan inför vintervilan.

Jag skruvar fast ett par buntbandshållare i sargen/kanten på britsen i förpiken, så jag kan säkra vattendunken nästa gång med ett buntband på samma sätt som batteriet på andra sidan sargen/kanten. Batteriet står fortfarande stadigt. Ett par av kablarna har nästan lossnat på ett par ställen och jag får fixa och skruva dit lite hårdare och dona lite, men i allt övrigt ser det bra och stabilt ut.

Det finns något kompromisslöst med att segla som obönhörligt visar vad som funkar och vad som inte gör det. Det finns inte utrymme för “Ah, det där håller nog, nu drar vi!”, det måste hålla för storm. Jag gillar det på något sätt.

Jag kollar samtliga fästen i däcket för vant och stag men kan inte se några skador. Allt ser bra ut och alla sprintar sitter där de ska. Däremot är den vantskruv på styrbords sida som sitter närmast sittbrunnen av en annan modell än de andra fem. Den är mindre/klenare än alla andra och lite böjd i gängorna som sitter nedåt mot däcket. Jag vet inte om det ska vara så eller om det är något som uppstått under vägen, men alla andra vantskruvar är av samma, raka modell. Det kanske var den här vantskruven som knakade till några gånger tidigare i dag.

Jag hittar en annan skruv i verktygslådan, en som är som alla de andra, och byter ut den mindre/klenare vantskruven. Nu är alla vantskruvar av samma sort, det borde vara det rätta på en segelbåt. Jag passar på att lossa samtliga vantskruvar i tur och ordning och kollar att vanten inte har snott sig eller att något annat ser tokigt ut. En vajer har snott sig något varv men annars ser allt bra ut. Jag spänner så gott det går och så jämt som jag kan på vardera sida.

Dagen avslutas med att skruva bort de där handtagen på däck längst fram i fören. Jag upptäckte på skruvarna under däck att de läcker. Det har uppstått nyligen och behöver tätas. Det tar en god stund innan jag får bort allt och lyckas klura ut hur och i vilken ordning jag ska sätta ihop allting igen. Jag rensar hålen i däck från det lilla av den gamla tätningen som finns kvar, ruggar upp ytan med slippapper, rengör med aceton och låter torka en stund innan jag kletar dit ordentligt med sikaflex och monterar tillbaka allting igen.

Nu har jag gått igenom hela båten; det finns inte en enda sak som jag inte har hållit i och bestämt mig för om jag ska behålla eller slänga; jag har hittat en bra plats för ankare, vattendunkar, rep, verktygslåda och allt annat som jag behöver ha i båten; jag har bytt motorfäste; jag har seglat i för mig alltför hård vind utan att få masthaveri; jag har kontrollerat och spänt vanten; jag har monterat solpanel och batteri (som snart är fulladdat); jag har spacklat igen typ hundra små skador i plasten med gelcoat; jag har åtgärdat ett plötsligt uppkommet läckage; jag har seglat några dagar och bl.a. gjort världens snyggaste förtöjning (på Håskö). Nu är det inte längre A:s båt som jag köpte och tog över tidigare i våras, nu är det min båt.

Jungfruturen

Jag räknar inte seglatsen över till sommarhamnen från Nävekvarn för några veckor sedan, så morgonens seglats var min jungfrutur med den här båten. Jag anlände hamnen redan i går kväll men det var kav lugnt, så det fick bli en natts bryggsegling. Jag vaknade efter fem i morse, tog ett dopp, spände vanten lite (nu börjar de kännas ‘stumma’, tycker jag), tog bort bomkapellet och hektade på focken i förstaget, drog i gång motorn (ett drag), lossade förtöjningarna och backade sakta ut från min bryggplats.

Det var mer kav lugnt än att det fanns någon rörelse i luften att segla med, men det var enkelt och odramatiskt att hissa seglen. Jag seglade ett par timmar, det friskade i lite ute på fjärden, vinden vände lite och jag fick göra några slag och kryssa en bit, sedan revade jag och lade till vid en liten kobbe för frukost och ett dopp i det blå.

Det märktes att det var länge sedan jag lade till med egen båt själv, det blev mycket spring fram och tillbaka mellan förtöjningslina och ankarlina för att dra in och släppa efter, dra in och släppa efter, så att båten låg bra till. Till slut fäste ankaret och det gick att dra in båten tillräckligt nära land för att komma av och ombord.

Förtöjningen var nog bra men platsen inte helt optimal. Farleden går förbi utanför och när vågorna efter en större motorbåt rullade in och båten låg och sträckte sig mot klipporna, var jag glad att det var brant och djupt och att ankaret höll båten på plats, annars hade det kunnat sluta i katastrof. Men jag låg kvar på platsen, jag skulle inte stanna länge och det borde vara lugnt på Midsommarafton. Nästa gång jag söker en plats att lägga till på, ska jag ta hänsyn till vart farleden och eventuell passerande trafik går.

Bukigt storsegel.

På vägen hem bytte jag lösningen för fockens fäste mot båten – en karbinhake i fästet på båten och ett schackel i seglet – mot ett nyckelschackel i seglet i stället. Enklare, snyggare och verkar fungera lika bra, eller bättre: seglet sitter närmare båten och den där lilla bukigheten längst ned i focken försvann.

Bukigheten i storseglet kvarstår dock. Fallet löper fritt och kan hissas hela vägen upp, men seglet stannar någon eller två dm längre ned. Spontant tänker jag att segel ska väl hissas upp hela vägen, men det kanske alltid är ett par dm kvar till själva masttoppen? Jag har inte tänkt på det. Vad jag däremot vet, är att i andra änden ska seglets nedersta hörn in mot masten sitta i den där konstiga kroken med två små “armar”, vilket det inte gör nu.

Bommen kanske ska sänkas för att sträcka seglet? Men då hamnar bommen i “hålet” där man trär in den i masten, och då ramlar den ur masten. Bommen kanske ska sitta under hålet, inte ovanför? Men det verkar konstigt. Det finns ett litet beslag som skruvas fast i likrännan för att hålla bommen uppe, men det kanske ska sitta åt andra hållet och hålla bommen nere? Eller så är riggen felstagad på något sätt och beter sig inte som den ska vid segling och slätar inte ut seglet. Eller så är seglet bara gammalt. Eller…

Det är mycket med segelbåtar, riggar och segel. När jag söker på webben hittar jag mycket info i olika forum och manualer om hur man mastar av och på, hur man spänner vant och trimmar en rigg, men inte en rad om hur bommen fästes i masten. Det är väl en sådan där självklar sak som alla vet. Bra, då kommer jag snart att springa på någon som kan berätta för mig 🙂

Mer båtpyssel

Natten kändes mildare än föregående och jag sov mycket bättre, kanske framför allt för att tricket med att hålla undan fallen från masten fungerar och jag slipper det ljudet. Det känns lite proffsigt att min båt är tyst och inte har det där karaktäristiska klackande ljudet från fallen som slår mot masten, som om jag vet vad jag håller på med 🙂

Vädret är mulet, kallt, regnigt och blåsigt. Det blir ingen segling i dag. Det får bli en natts bryggsegling till och sedan hem. Seglatsen får vänta till en annan helg när vädret är mer stabilt och varmare och jag vet att allt på båten fungerar som det ska.

Det finns mer pyssel att göra i båten. Jag börjar med att städa och rengöra den lilla verktygslådan, så jag vet vad jag har i den och slipper bli sådär kladdig och fnasig om händerna varenda gång jag tar i den. Sedan myggsäkrar jag båten genom att klippa till ett par bitar myggnät och limma för dem i luftintagen i luckan på fördäck och ut till sittbrunnen. Jag minns en hemsk natt i träfolkan när myggen strömmade in via samma två luftintag och höll mig vaken en hel natt. Bland det första jag skrev upp på listan över grejer till den här båten var myggnät och kontaktlim.

Det är tre vant på varje sida på den här båten, till skillnad mot träfolkan som bara hade ett på vardera sida. Spontant ville jag spänna vanten ganska hårt när vi mastade på, inte som fiolsträngar men inte alltför sladdriga heller. I torsdags nöjde jag mig med svaret ”Nej, de är bra som de är.” Men i dag fick jag besök av en god vän som har seglat och haft båt i hela sitt liv och som klev ombord och faktiskt kände på vanten och sade att de måste spännas: ”De ska inte vara jättehårda men de ska vara stumma. Såhär sladdriga ska de inte vara, då kan du få masthaveri.” Tack, vilken gåva det är med vänner som vill dela med sig av sin erfarenhet och sitt kunnande!

Prognosen för i morgon ser sådär ut, lite mulet men kanske inte så mycket regn och framför allt svagare vind. Nu när jag vet att focken fungerar och vanten är spända som de ska vara (hoppas jag, åtminstone bättre än tidigare) kanske jag gör ett försök att segla över båten till sommarhamnen i alla fall. Det beror på när jag vaknar och hur modig jag känner mig.

Felstagat

Natten var mycket kall och jag sov dåligt. Sovsäcken höll mig varm och det är gott om plats på britsen, men det knirrade, knarrade, kluckade och knakade hela tiden. Men det ljud som höll mig vaken var fallen som slog mot masten. I träfolkan lät det ganska charmigt, för de slog mot en mast av trä, men när en stålvajer slår mot en aluminium-mast (jag tror det är aluminium, det kan knappast vara stål, järn eller plåt) som är ihålig och står på båtens skrov, då blir båten som en resonanslåda och ruffen fylls av det där klang-klang-klang-ljudet.

Solen strålade från en klarblå himmel, fjärden glittrade och vinden var kall och frisk (enligt prognosen 5–6 sekundmeter med 9–10 i byarna). Jag borde ha varit ivrig på att komma i väg men upptäckte att min senaste erfarenhet av att segla själv i egen båt – masthaveriet i träfolkan september 2007 – påverkade mig och gjorde mig nervös. Oväntat, det har jag inte haft en tanke på. Jag hade svårt att komma i väg och en del av mig ville fortsätta bryggsegla hela helgen och vänta med första seglatsen till en annan gång.

Felmonterat förstag

Efter en del tvekan krånglade jag mig ändå ut ur hamnen. Det blåste ordentligt på fjärden och vågorna rullade stora. Båten ville inte stå upp mot vinden, utan vände sig med sidan emot och drev. Storseglet vågade jag inte försöka få upp, utan försökte med focken i stället, den känns enklare och mer hanterlig. Jag fiskade upp den ur förpiken, fäste den i fockfallet och började haka fast seglet i förstaget. När jag kom till nedersta hörnan av seglet upptäckte jag att det inte gick att fästa någonstans eftersom förstaget satt fel monterat: i det inre av de två hålen längst ute på fördäck. Jag borde ha kollat focken i hamn, då hade jag upptäckt misstaget i tid.

Jag slet och drog i utombordaren men den ville inte starta. Jag gav upp och drev bort in i en liten vik där jag försökte ligga för ankar, som aldrig riktigt fick fäste, medan jag försökte lösa problemet tillfälligt eller på något annat sätt än det rätta. Jag funderade på en liten bit rep som kunde löpa runt nedre delen av förstaget för att fästa focken i, men repet riskerar att nötas sönder av fästet till förstaget. En sådan där liten avlång ögla med en rak skruv i ena änden, då? Det skulle kunna fungera, om den är tillräckligt lång och når runt om förstaget. Nej, det riskerar bara att nöta sönder fästet till förstaget och då har jag ett masthaveri igen.

Korrekt monterat förstag med plats för fock

Till slut fick jag igång utombordaren och kunde köra tillbaka i hamn. Jag SMS:ade förre ägaren och berättade om misstaget och frågade om han hade några goda idéer om hur jag kunde rätta till det. Jag såg framför mig ytterligare en tur till mastkran och någon manöver jag inte skulle klara av själv. Men efter lite funderande kom jag fram till att jag borde kunna slacka backstaget lite, lossa förstaget och montera det i rätt hål, och spänna tillbaka backstaget igen. Det borde jag kunna göra själv utan att lägga mig vid mastkran. Jag SMS:ade H och frågade vad han trodde om det. Ja, tyckte han, och kom ned till hamnen för att hjälpa till. Det var skönt med assistans och någon som trodde på en, och det gick snabbt och smidigt att byta plats på förstaget.

Efter dagens misslyckade försök till segling och justering av förstaget är jag för trött för att segla, jag ligger kvar för ytterligare en natt vid bryggan. Jag försöker igen i morgon. Kvällen har ägnats åt mer pyssel och lära känna båten, och jag har bl.a. kommit på hur jag ska slippa att fallen slår mot masten, genom att fästa en sådan där gummistropp runt ett av vanten och dra ut fallen från masten lite. Nu är även min båt tyst.

Mjukvara

Jag lurade ut brorsan till båten i dag, han har körkort och bil, för att få hjälp med att ta hem mjukvaran i båten: segel, dynor, några handdukar, rep och annat som kan ligga och dra åt sig fukt. Det känns skönt att ha det hemma i förrådet i stället.

När jag kollade lite närmare på vad jag egentligen har haft i båten under sommaren såg jag att seglen är väldigt gamla. Kryssfocken är från 1962 och borde ha sett sina bästa dagar ungefär när spinackern inköptes: 1977 (från J. Vreeken Segelmakeri AB i Vallentuna). Hur gamla storsegel och genua är har jag ingen aning om, jag såg inga datum på dem, men de är i alla fall inte i bomull.

Jag har svårt att se mig själv använda den där spinackern, den kan jag nog göra tält av, och de andra seglen skulle jag också vilja byta ut. Man borde kunna göra kapell av gamla segel, om de är regntäta.

Masthaveri

Det tog tre timmar att kryssa över St Nassafjärden. Det blåste bra och jag revade storseglet lite, men det kändes kontrollerat och bra och det enda som egentligen störde var vågorna och sjögången. En timma senare, vid elva, hade jag gått förbi Roskär och skulle just passera Lill-Tristonskäret. Jag läste ett par sms från ett par vänner som undrade hur jag hade det. Solen sken, vinden var god, båten gick bra och jag tänkte inte så mycket på den ofrivilliga semesterdagen utan kände att livet är fantastiskt och gott.

Då lossnade styrbords vant.

Det tog ett tag innan jag fattade vad det var som hängde där och svajade fram och tillbaka. Det tog ytterligare ett tag innan jag fattade vad som stod i begrepp att hända härnäst.

Det var skruven (sprinten, kanske det heter) som fäster vantet vid fästet i båten som hade gått sönder eller lossnat. Min första tanke var nog att försöka hitta en skruvmejsel, en spik eller liknande och få fast vantet igen, för jag kommer ihåg att jag var nere i ruffen och rev i någon låda. Sedan var jag uppe igen och masten började luta åt babord. Jag svängde så att vinden kom från från babord och babords vant höll masten på plats. Jag fick ned storseglet men båten svängde eller gick upp mot vinden och focken tog vind från styrbord och jag orkade inte hålla emot och riggen rasade ned i vattnet.

Jag kommer att minnas länge, länge ljudet när masten bryts nere vid foten och sliter sig ur den där lilla koppen som sitter på båten. Jag kommer att minnas länge, länge synen när mast, bom och segel faller ned i vattnet.

Det är otäckt att se riggen ligga där i vattnet med alla vajrar som skramlar ned från båten och sjunker ned i det mörka vattnet tills man inte kan se änden på dem längre. Där ska inte masten ligga, i vattnet, den ska stå rakt upp, på båten.

Man är inte så kaxig längre när något sådant inträffar. Det känns som om båten försvinner under fötterna och man slås av vilket bräckligt litet undantag av icke-vatten man egentligen seglar omkring med. Man seglar och har sig och tror man är ett med sjön. Men ska man vara ett med vattnet ska man simma. Eller kanske drunkna.

Men jag drunknade inte. Jag tog mig inte ens tid att bli ledsen och grina en stund. Jag funderade ett tag på att ringa Sjöräddningen men jag har aldrig gjort det tidigare. Ringer man Sjöräddningen när man har tappat masten i sjön? Jag tänkte inte mer på saken utan började i stället systematiskt rensa riggen på bom, segel, vajrar och rep. Jag lade alla små trissor, hjul och andra saker i en påse. Jag lade bom och segel i ruffen och masten ovanför. Jag surrade fast allting, tog upp ankaret, startade motorn och åkte hem.

Gah!

Jag lade till vid bryggan några timmar senare. Jag gjorde alla vanliga grejer som jag brukar göra innan jag lämnar båten och åker hem igen. Jag satt en stund på bryggan och åt lite nötter och choklad och tittade på min båt där hon låg med den trasiga masten surrad på rufftaket. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, jag kände mig bara olidligt trött och ville hem. Jag gick bort till ångbåtsbryggan och väntade i över tre timmar i vänthuset. Det regnade och jag tänkte att om pumpen i båten inte fungerar och båten sjunker också, då tar jag det som ett fullkomligt klart och ovedersägligt budskap från gudarna: jag ska inte ha båt. Vi får se.

Det blir drygt att köra båten till vinterplatsen med motor. Men det ska bli grymt skönt att få upp henne på land och masten i mastskjulet. Om det blir dyrt att laga masten väntar jag med det till näst-nästa sommar. Då kan jag göra i ordning båten som vanligt och som planerat till nästa sommar men låta henne ligga vid bryggan utan mast hela säsongen och få tid till renovering av framför allt innanmätet där det finns mycket att göra. Trist men ett fullt tänkbart alternativ, beroende på vad det kostar att fixa masten.

Ett masthaveri är naturligtvis en mycket allvarlig sak och jag är glad bortom ord att ingen kom till skada. Jag tror inte ens rufftaket, däcket eller relingen tog skada. Jag borde ha märkt det när jag tog upp masten ur vattnet. Men det har varit en jävla skitdag i alla fall. Otroligt! Jag trodde inte sådana här dagar fanns längre. Det är som en dålig film. Nu fattas bara att lägenheten har brunnit, övertalighet på jobbet och ett positivt test av någon läskig könssjukdom.

Och Bajen förlorade derbyt mot AIK.

Fanjävlaskithelvetekuk.