Det är lite märkligt men bland det första jag ser mig göra med en segelbåt är att segla ut till landet, ankra upp en bit utanför bryggan och ringa mamma: ”Hej, jag är på landet.” Hon skulle bli förvånad och fråga: ”Var?” Och jag skulle säga: ”Kom ned till bryggan och titta.” Det är lill-killen i mig – det inre barnet – som vill överraska och göra mamma genuint glad.

Men när jag seglar ut till Svenska Högarna är jag själv, då är det den vuxna mannen som solbränd och lagom väderbiten seglar ensam ut på havet där horisonten är obruten, strömmarna starka och vågorna farliga. Jag och elementen. Med en båt i trä är själva båten också element. Jag vill lätta ankare, sätta kurs och segla en hel dag och komma fram på kvällen och somna till vågornas kluckande mot skrovet.

Det tog nästan tre timmar dit med Waxholmsbåten men det var värt resan. Och jag gillar att resa, att vara på väg. Säljaren visade sig vara trevlig och såg ut ungefär som jag hade väntat mig, lite yngre kanske. Vi kom bra överens och satt i båten och pratade i säkert ett par timmar. Det var skönt att ha tid på sig. Jag knackade, tryckte och kände lite här och där men visste egentligen inte riktigt vad jag skulle titta på och vilka detaljer jag skulle kontrollera och hur de i sådana fall skulle se ut om de var bra. Men båten ligger i vattnet och är segelklar och vem som helst kan se att träet ser friskt och fräscht ut. Den luktar fräscht också. Dessutom ingav säljaren förtroende och det känns som att jag inte behöver utgå från att han försöker ta ut ett överpris, tvärtom. Ett par frågetecken återstår kring medlemskap i klubben och båtplats över sommaren, annars är det klart och om vi agerar lite snabbt kanske jag kan kasta loss om någon vecka eller så. Spännande!