Jag har just haft besök av en blond liten lintott i fem-, sexårsåldern vid namn Felix med vänsterskon på högerfoten och högerskon på vänsterfoten och med ett uppenbart intresse för segelbåtar. Det kan ju hända att han kan simma men han hade ingen flytväst på sig och det såg lite vanskligt ut när han stod på bryggan och försökte dra in en av de stora segelbåtarna som är lika breda som min är lång. Jag såg inte till någon förälder i närheten men ville inte bli hysterisk och rusa i väg med honom till land: ”Vet din mamma att du är här!?” Men jag tog av mig skorna, klockan, plånboken, mobilen och tröjan i händelse av att jag skulle behöva göra ett snabbt ingripande. Jag trodde han skulle tröttna ganska snart men han gav sig inte, han skulle ombord på den där segelbåten. Och fortfarande såg jag ingen förälder i sikte. Jag hoppade upp på bryggan, släntrade fram till honom och sade hej. På frågan om han kunde simma svarade han ingenting. Och att fråga om hans mamma visste var han var skulle troligen inte stilla hans intresse för segelbåtar, så jag ledde över intresset till min båt i stället. Det är bättre att han får hoppa ombord på min båt under min uppsikt än att stå och dra i båtar där ingen är hemma. Det gick bra. Jag satt på bryggan medan han gick husesyn i min båt. Han rörde sig försiktigt och ganska hemtamt och tittade intresserat i förpiken, ruffen och sittbrunnen. Motorn tilldrog sig ett särskilt intresse och han upplyste vederhäftigt att den ska vara nedfälld i vattnet för att man ska kunna köra med den. När han var nöjd lämnade han bryggan och gick hem igen.
Tänk, jag kanske har präglat honom för resten av livet nu och inpräntat i honom en diffus men envis känsla av att en riktig båt är gjord av trä och ser ut som en folkbåt.