En sådan där dag igen, när den lilla vind som är, inte räcker mer än halvvägs. Knappt det ens. Sedan ligger fjärden där, spegelblank och stilla, igen. Ned med seglen och dra igång motorn, igen. Så jag kommer hem i dag åtminstone. Jag kanske bara inbillar mig men jag har svårt att dra mig till minnes en tidigare period med så här lite vind. Jag älskar att ha båt, segla och vara ute i skärgården, och de här tre veckorna har inte varit desamma hela tiden, men det ska ändå bli ganska skönt med ett miljöombyte och byta de här bleka dagarna, stilla fjärdarna och algblomningen mot lite andra saker de närmsta dagarna.
En vacker dag med svaga och växlande vindar. Jag kom i väg före lunch och seglade på bra söderut med storsegel och genua i en fin NV-vind. Vid Missjö blev det plötsligt stilltje. Efter en stund började det röra på sig igen men då från SV. Det gick fint att segla i det också men ganska snart tröttnade vinden och lade sig igen. Då gjorde jag det också. När jag hade gått en bit för motor blåste det en fin bris men den tröttnade ganska snart den med. Återigen kom jag inte dit jag hade tänkt mig, snarare halvvägs, den här gången för att det blåser för lite och jag orkar inte sitta och guppa i båten under en gassande sol och vänta på vind. Men jag ligger bra här också. Enligt prognosen ska vinden vrida sig hit och dit under kväll och natt men också vara så svag att det är i princip vindstilla. I morgon har jag en tre timmar hem till hemmahamnen i en lätt SO-bris för byte till annat färdmedel och nya resmål nu när jag är nästan halvvägs in i semestern.
Det blev en kort seglats i dag. Jag kom i väg vid halv tio och vid två var jag förtöjd och åt lunch. Jag ligger nästan längst in i viken på St Gröskär, inte helt i lä men väl skyddad. Och jag räknar med att det kommer att vara mer eller mindre vindstilla i natt. Botten känns stenig men plätten hittade fäste mellan några stenar och verkar hålla. Det är ganska myggigt (det finns några rejäla ansamlingar stilla sötvatten mellan björkarna, ser jag) men så länge solen håller sig uppe och brisen blåser i den lilla viken håller de sig på behörigt avstånd och väntar.
Det är också någon eller något som drar i min ankarlina, den rör sig på samma sätt som ett flöte när man sitter och metar och har napp. En utter eller säl eller rysk attackdykare kanske.
Det blåser fint på O och en del av mig vill bara ut igen och segla, segla, segla – hela dagen. En annan del av mig är ganska mätt på det och påminner om att visst tycker jag om att segla men det primära skälet till att jag blev med båt igen var att komma ut i skärgården och bara vara i den här miljön. Jag vill ha tid att gå runt på klipporna, titta ut över en fjärd, ta ett dopp i det blå, sitta i sittbrunnen och bara titta och inte tänka något alls, sova middag efter maten, läsa en bok – bara vara. Stanna upp och uppleva hur det stillar sig, inte bara på sjön utan också inom en själv. Det är kul att segla hela dagen och gå 30 distans, särskilt när det är fint väder och man slipper kryssa hela tiden, men jag orkar inte göra det tre dagar i sträck. Hälften är lagom om jag ska segla varje dag.
Utsikt mot Svarta Utterklabben utanför Arkö. Fint väder och svag vind på SO. Det blev lilla förseglet i dag, det är inte lika snabbt som den större genuan men mer bekvämt när man sitter och kryssar hela tiden. Till slut hamnade jag på Marö Kupa vilket är 7,3 distans fågelvägen men om man räknar alla slag har jag nog gått det dubbla.
När Bråviken ligger som en spegel passar jag på att olja ruffluckorna. Jag brukar göra det i början av säsongen men det här året blev det inte av och sedan har det regnat var och varannan dag. Men nu har vi haft ett par, tre torra och varma dagar i rad (bortsett från några droppar regn i natt). Jag tog utsidorna i går kväll, nu blir det insidorna. Det hinner kanske inte torka helt och hållet innan det är dags att bege sig, men det är gott nog och att olja in dem känns bättre än att inte göra det. Jag borde fuktspärra luckorna och fernissa dem, men jag har lärt mig att fernissa är egentligen inget mer än linolja med några tillsatser för att få den att härda snabbare, så att slipa och olja in luckorna varje säsong är gott nog (och enklare, tycker jag).Jag är ingen nattuggla längre och går gärna upp tidigt och ser solen gå upp i stället. Men i går kväll satt jag uppe i sittbrunnen en god stund och bara lyssnade på stillheten och tittade på solen som sakta gick ned bakom några stora moln över Bråviken. Den kvarvarande dagen i ena halvan av bilden, den annalkande natten i den andra, lite som Yin och Yang kanske.
Det ser vackert ut på bild, men fan! vad frustrerande det är att försöka segla i det. Det var inte vindstilla hela tiden, luften rörde sig lite mellan varven och jag seglade en bit, men efter några timmar gav jag upp, tog ned seglen och gick för motor sista biten in till en vik på Stångskären som ligger ungefär mitt i Bråviken, NO om Kallhamn. Flacka klippor och stenig botten, men jag hittade en plats där det var lite brantare och hade tur och fick ankarfäste och kunde förtöja till slut. Det får räcka för i dag. Resten av dagen ägnas åt skugga, återställa vätskebalansen, tvätta några kläder (som torkar fort i den gassande solen) och svalkande dopp. Jag går vidare söderut i morgon, så det lär bli mycket kryss, för vinden ska ligga på SO hela dagen hela vägen.
En sådan där fantastisk seglingsdag igen. Det blir så när det är varannandagsväder med en del regn och hårda vindar, att de dagar då det är riktigt fint med lagom vind har man svårt att ligga still och bara ta det lugnt, man vill gärna ta tillfället i akt och segla hela dagen.
Jag kom i väg 08:12 och gick norrut. Vanligtvis brukar jag gå österut och sedan vika av mer eller mindre söderut. Jag går sällan norrut, kanske för att det blåser ofta på S och då blir det jobbigt att sitta och kryssa tillbaka. Men i dag har kompassnålen rört sig runt N hela dagen.
Det blev en lång och fin seglats: ca. 30 distans på 7,67h. Det är nästan 4 knop. Det tycker jag är helt okej med tanke på måttliga vindar och att jag började med lilla focken och bytte till genuan först mitt ute på Bråviken när jag tyckte det gick för långsamt. Jag tog yttre farleden över Bråviken: mellan Arkö och Lunda och sedan förbi Logen, L Alen och Karthällen innan man håller någonstans mellan N och NO och hoppas på att man hamnar ungefär på Vinterklasen. Är det någon dag man ska ta den rutten över Bråviken är det en sådan här dag. Och många andra gjorde samma sak, segelbåtarna låg som ett pärlband in mot Oxelösund.
Det roligaste som hände i dag var att jag seglade om en annan båt. Det är andra (2:a) gången jag gör det. Och den här gången var det inte en ombyggd, gammal fiskeskuta i ek med trötta segel, utan en helt vanlig segelbåt (lite större än en IF, typ) och med mer segelyta än vad jag hade. Han hade förvisso en jolle på släp, men ändå 🙂
Nu byar det sådär brutalt hysteriskt igen. Den här gången rapporterar SMHI 12,7 sm i byarna vid samma tid borta på Harstena som ligger 3 distans fågelvägen härifrån. Man kan anta att det blåser ungefär lika mycket här.
Jag trodde vinden skulle ligga mer på V. Prognosen sade det och att den kanske t.o.m. skulle vrida sig ett par grader mot N. Då har jag medvind hela vägen, tänkte jag, och hissade bara storseglet. I svag medvind gör det inte så mycket om förseglet fladdrar lite och håller på och larvar sig ibland, men med 10 sm i medvind vill jag enbart ha storseglet uppe.
Jag hade mestadels vinden mer eller mindre in rakt bakifrån och putsade lite på personbästa för de första 4 distansen: 48 min. (det gamla rekordet var på 50 min.). Ute på Finnfjärden började vinden vrida sig lite, öka i styrka och efter Väggö kom byarna farande mer från SV och S än från V. Jag såg några modiga båtar som låg och kryssade med båda seglen uppe, annars hade de flesta båtar antingen försegel eller (revat) storsegel uppe och gick mer eller mindre med vinden.
Jag hade tänkt att segla en bit till men orkade inte bråka mer med vinden utan gick in i en liten vik på norra Håskö och förtöjde där i stället. Det blir bra. Jag hoppas på mer hanterbara vindar i morgon. Förtöjningsfjädringarna ’Bungy’ var lätta att montera och verkar fungera bra. Med upp till 12 sm i byarna blåser det igenom i den här lilla viken och man ligger inte helt i lä, men treuddsankaret på 5 kg har grävt ned sig ordentligt och håller stånd.
Gammal dirk, ny dirk i Dyneema (endast det bästa är gott nog 🙂
Jag var in till närmaste tätort för att proviantera i går och passade på att köra vidare till närmaste Hjertmans också och köpa bl.a. handskar (när det är kallt, och som skydd mot solen), flatsäkringar, två förtöjningsfjädringar (Bungy, tror jag de heter) och nya linor till dirken (som håller uppe bommen när inte storseglet gör det) och till linan som spänner storseglet horisontellt. Båda linorna var gamla och slitna. Nya linor är bättre och ser mycket trevligare ut.
Jag drog igenom de nya linorna på samma sätt som med storfallet: först en smal tejpbit för att hålla ihop ändarna, sy ihop dem med kapelltråd, täck tråden med ytterligare en (lite bredare) tejpbit och sedan dra igenom den nya linan. Den första, i bommen, gick hur lätt som helst. Dirken var trögare men till slut gick den nya linan igenom och då löpte den lättare genom masten än vad den gamla gjorde (som var något smalare). Jag drog kanske bort något skräp någonstans, för jag hörde inget som lossnade eller skramlade eller så.
Den nya dirken är en Dyneema. När jag köpte den fick jag förmaningar om att jag inte kunde kapa den med en vanlig sax, utan jag var tvungen att köpa en speciell Dyneema-sax för 725 kr. Wow, det är ju inte ens säkert att jag behöver använda den, tänk om den nya linan är precis så lång som den behöver vara? Men jag kunde också hetta upp en kniv och skära igenom linan, som de gör i butiken. Okej, jag försöker med knivtricket. Fungerar det inte kommer jag tillbaka och köper en sax.
Tillbaka i båten hettade jag upp morakniven i lågan på Trangia-köket (jag använder gas) i någon minut, sedan prövade jag att kapa en bit Dyneema. Det fungerade bra. Kniven kapade och smälte ändarna på samma gång. Men, jag kunde inte låta bli att fundera på det där ’kan inte’ kapa med en vanlig sax. Vaddå ’kan inte’? Som i ’är inte möjligt’ eller ’får inte’? Jag tog vanliga saxen och prövade med den. Och det fungerade lika bra som med vilken annan lina som helst.
Nästan före- och efter-bild. Den undre delen visar små skador i färgen vid ett vantfäste på babords sida, den övre samma fäste på styrbords sida med samma typ av skador, men där är de lagade med lite gelcoat.
Ett av mina livligaste minnen från det jag var liten är från landet på sommaren när pappa ligger under SAAB:en och filar bort rostfläckar med en liten rundfil och sedan målar på med en röd färg som stod i bjärt kontrast till den beiga lacken. Han kanske bara gjorde det några gånger en sommar, men som jag minns det gjorde han det nästan varje sommar under några år.
Jag såg inte vitsen med hans sisyfosarbete, utan tyckte säkert att det vore bättre att bara lacka om hela bilen eller köpa en ny, men intuitivt förstod jag kanske att det var bättre att bilen var fläckig av rostskyddsfärg än av rost.
Jag gör samma sak själv nu men med gelcoat och på en liten segelbåt. Det var många ”skador i lacken” på båten när jag köpte henne. Första säsongen spacklade jag igen de stora hålen, de som var stora som 2-kronor ungefär. Jag tror inte jag ens såg de små skadorna då. Men allteftersom lägger jag märke till mindre och mindre skador. Nu är jag nere på skador som är 2-3 mm stora och som jag ”duttar” lite gelcoat i med en tändsticka för att laga.
Varför inte slipa ned den gamla färgen (eller ’topcoat’ som det kanske heter på däcket på en båt) helt och måla nytt? Jag vet, det är den långsiktiga lösningen. Men det är ett ganska stort projekt – för mig – som jag lägger i 10-årsplanen eller nå’t. Tills vidare duttar jag. Hellre en båt prickig av vit gelcoat än de där mörka fläckarna och prickarna som varenda en är en liten skada i topcoat:en.
