Bryggorna ser små ut utan båtar. Ett par minusgrader och marken är hård, men ingen snö eller is. Vattnet är klart och ser inbjudande ut, tills man tänker på hur kallt det är. Jag är ingen vinterbadare. Båten står kvar där den stod senast jag var och tittade till den. Täckställningen har makat lite på sig men presenningen ligger som den ska. De andra båtarna omkring ser också bra ut, ingen uppenbar anledning att höra av mig till någon båtgranne. Hamnen andas stillhet och vintervila. Drygt fyra månader till sjösättning.
Upptagningen av de stora båtarna fick ställas in p.g.a. blåsten i går (det blåste runt 20 sm i byarna), så det var full aktivitet i dag när jag var till båten för att täcka henne inför vintern. Nu är hon klädd i vinterskrud och redo för den långa sömnen. Jag kommer att titta till henne några gånger innan det återigen är dags att börja göra oss redo för ytterligare en säsong. Jag hoppas på en kall, stilla och lagom snöig vinter.
Båten står på land igen, tömd men inte täckt. Jag behöver köpa en ny presenning och kör upp med den om ett par veckor, då kan jag passa på att skruva åt stöttorna också.
Årets upptagning bjöd som vanligt på god stämning och alla hjälptes åt med avmastning, köra bort master, lotsa båtar fram till kranbilen, föra in stöttor under båten när den ställs på plats, etc. En av de viktigaste sakerna man kan göra är att hålla i mastfoten när kranföraren lyfter upp masten från båten och bort till mastvagnen. Slingan i kranen sitter om spridarna och det är oftast inte där tyngdpunkten ligger, utan högre upp. Om man inte håller ned mastfoten faller masten ned till marken med toppen före. Med ett jävla brak. Och en mast är tung. Får man en masttopp i huvudet är det väl tveksamt om man överlever.
Den första upptagningen var jag mer av åskådare än deltagare. Det är självklart, man vet inte riktigt vad man kan hjälpa till med och de andra vet inte om man duger något till. Men för varje upptagning har jag haft lättare att se var och när jag kan göra något och hjälpa till och blivit mer av deltagare. Och det här året var det dags för mig att hålla i en mastfot. Det bara blev så att jag stod på rätt ställe och tog emot masten från båten och höll i och ned mastfoten när den seglade genom luften den korta biten till mastvagnen. Allt gick bra och det var ingenting märkvärdigt egentligen, men jag kände mig som en elvaåring som fick bära pappas gevär till älgjakten – och jag växte av det på samma sätt.
Vädret var lite mulet till att börja med, men ovanligt varmt, och på eftermiddagen gassade solen som om det var sommar. Jag tog ett dopp senare på kvällen i det svala och sköna vattnet. Luften var varm och jag satt och tittade på den mojnande kvällsbrisen medan jag torkade.
Jag hade inte tänkt segla i helgen, det såg ut att bli alltför mycket regn, men så hyfsade prognosen till sig och jag körde upp till båten efter jobbet på fredagen. Det är upptagning nästa helg, så det här är sista chansen att komma ut och segla innan vi ställer båtarna på land igen. Jag kom fram vid halv tio på kvällen och gick iväg på lördag f.m. Vinden låg på SO med byvindar på S. Bökig att kryssa i m.a.o. På slutet blåste det uppåt 8 sm, vilket var mer jobbigt än kul, men det gick bra. Solen sken från en klarblå himmel och det var gott att vara ute och vädra seglen.
Det kom lite regn när jag var framme och förtöjd, sedan sken solen igen. Jag satt på en flack klippa nere vid vattnet en god stund och gjorde inte så mycket mer än tittade på molnen som rörde sig sakta borta vid horisonten. När det blev mörkt tände jag en liten eld vid vattenbrynet, för att känna röken sticka i ögonen och lågornas värme mot ansiktet. Senare på kvällen gick månen upp i NO bakom tunna molnslöjor och kastade ett matt silver i det mörka vattnet. Strax före fyra vaknade jag av att kölen stod och skrapade mot en sten. Det var becksvart och blåste 12 sm från fel håll och ankaret hade lossnat ett par meter. Upp ur sovsäcken, på med pannlampan och ut och dra i ankarlinan. Pyjamassegling. Ett åskväder gick förbi längre in över land, det förklarade den plötsliga blåsten, och blixtarna som tyst lyste upp natthimlen. Det kom lite regn, sedan blev det stilla och jag tog upp ankaret och kastade ut det där jag vill ha det och gjorde fast. På morgonen tog jag ett dopp i det klara vattnet innan jag hissade segel igen och gick hemåt i den friska medvinden.
Det är speciellt att vara ute i skärgården på höstkanten. Färgerna bleknar och vassruggarna tappar sin mustiga gröna färg när de börjar vissna, men vattnet får en djupare blå färg och ser kallare ut. Dagarna är kortare, solen står lägre. Det låter annorlunda – mindre. Färre båtar. Det är stilla, samtidigt är hela naturen i full färd med att förbereda sig inför vintervilan. Nätterna är alldeles mörka. Jag skulle vilja segla mer på hösten.
I går kväll vid halv nio var det helt stilla och tyst. De stora regnmolnen tornade upp sig i fjärran och såg ut att ha stannat på sin bana norrut. Då och då hördes ett svagt ljud som kanske var åskan långt borta eller bara minnet av hur den lät tidigare under dagen. Jag satt och tittade på myggorna på andra sidan myggnätet till ruffen och väntade på NV-vinden som skulle bya i 9-13 sm hela natten. Jag tänkte att prognosen kanske har fel för en gångs skull, tänk om det bara blir stilla och lugnt i natt?
Men så blåste det upp, på bara några minuter. Det började inte sådär försiktigt med att löven på träden rör lite på sig och man känner en försiktig rörelse i luften och den blygsamma brisen ökar sedan sakta i styrka. Nej, det här var mer som en vägg av vind, som redan var uppe i styrka, kom rullande över fjärdarna och träffade ön. En knapp halvtimma senare blåste det 9 sm på Harstena (ca. 8 km S-SO härifrån) och vinden fortsatte att öka i styrka. Från kav lugnt till halv kuling – på en halvtimma.
Skärgården är så: full av växlingar, och ibland tvära och lite farliga kast. Mina båtgrannar som kom nu på förmiddagen låg på Harstena i natt och berättade att Sjöräddningen hade varit där och undsatt en båt som hade legat på svaj men vars ankare hade släppt och båten hade drivit in mot klipporna. Och när det blåser 14 sm rakt mot båten mitt i natten (och i augusti när det verkligen är mörkt på natten) – då har man inte mycket att säga till om. Då är det bara att ringa Sjöräddningen.
Man jag har bra skydd mot både V- och NV-vinden här och sov gott i natt. Det var lite skvalp mot aktern och en och annan vindby som blåste igenom och drog lite försynt i båten och testade ankarfästet, annars var det helt lugnt. Myggen var det största besväret i går kväll.
