…på akterspegeln där. Den enklaste lösningen vore att bara skruva loss skiten – Selva utombordare ’Sea Bass’ 6 hk – låta den sjunka till botten, ta hojen in till Hjertmans och köpa en ny Mercury 3,5 hästars i stället, den räcker för den här båten. Och den väger bara 18 kg.

Jag kollade på motorn i går kväll och började med att skruva loss tändstiftet. Jag vet inte mycket om motorer men t.o.m. jag vet att ett tändstift ska inte vara svart av olja och sot. Dålig förbränning, antar jag, men varför? Eller läcker det in olja någonstans där det inte ska, eller för mycket?

Jag rengjorde tändstiftet med papper och ett fint sandpapper, fyllde på bensin och drog igång motorn. Den gick igång efter några försök, jag skruvade lite på den där tomgångsskruven igen men märkte ingen avgörande skillnad åt det ena eller andra hållet. Motorn verkade gå bra, men jag gav upp och stängde av när jag såg att hälften av bensinen läckte rakt ut i motorkåpan och vidare ned i vattnet.

När väl motorn startar, verkar den gå helt okej, åtminstone på tomgång (fast den vibrerar som en HD), men det igensotade tändstiftet och den läckande bensinen gör att jag inte vågar köra med eller förlita mig på den här Selva utombordaren. Den är trasig bortom en enklare reparation och behöver en auktoriserad mekaniker.

Garantin på en Selva utombordare är hela fem år, men den gäller endast under förutsättning att jag servar den 1 gång/år, naturligtvis hos en auktoriserad Selva-mekaniker. Och då menar de att första servicen ska göras inom 365 dagar från inköpstillfället, andra servicen inom 365 dagar från första servicen, osv.

Jag köpte motorn 29 maj förra året. 1 juni i år gick jag för motor hem från en naturhamn då det blåste lite väl mycket för att segla. Då funkade motorn bra i 1,5 tank och ett par timmar. Sedan dess har den snabbt börjat krångla. Någon service har jag inte gjort. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att motorn skulle vara så noga med att erhålla service på dagen 1 år efter inköp.

Jag är djupt besviken på min Selva ’Sea Bass’ 6 hk. Visst ska man serva och ta hand om sina motorer (bilar, motorcyklar, båtmotorer, etc.) men att en helt ny utombordare inte fungerar som den ska ens två säsonger i sträck tycker jag är skit. Den användes inte särskilt mycket första säsongen, har hanterats försiktigt i alla lägen och stått (inte legat) inomhus hela vintern.

Som jag minns det var det aldrig sådant här strul med vår 4-hästars utombordare när jag var liten. Den tog vi bara av båten och ställde ned i källaren över vintern. När båten låg i sjön igen hängde vi på motorn och efter ett antal startförsök hostade motorn igång med ett vrål och en del rök – ”It’s alive! IT’S ALIVE!” – och sedan gick den bara. Jag minns inga årliga service. Gick den dåligt bytte vi kanske tändstiften, annars gick den bara. Men det var kanske en av de där gamla 2-taktsmotorerna, de var kanske enklare än dagens.

Det är något mer fel på min Selva utombordare än bara tomgången. Den strulade i morse igen, på samma sätt som när jag lade till vid Dromhals i går. Den hostade, fräste, rök, gick ojämnt och var svår att stanna med dödarknappen. Skumt!

Eftersom vinden inte skulle vara S med byvindar omkring 12 sm hela dagen i dag, seglade jag hem till hemmahamnen i stället för att gå vidare norrut i St Anna skärgård. Jag måste kolla utombordaren och få ordning på den innan jag gör något annat. Det kan låta paradoxalt, men det är svårt att segla utan en pålitlig motor.

UV-strålningen den här tiden på året, mitt på dagen och vid vattnet är inte att leka med. Det enda jag gör är att vara i skuggan och hålla vätskebalansen, men framåt 18-tiden ska jag ta bort kåpan och kolla närmare på den där jävla Selva utombordaren. Jag såg att den läckte bensin på vägen hit, med lite tur är det bara soppaslangen som lossnat.

Jag kan inte fatta hur utombordaren kan krångla så, den är från 2017 men blev inte påställd förrän förra året 2020 när jag köpte den hos en Selva-handlare. Det kanske är läge att köpa elmotor. Men då behöver jag ytterligare ett batteri och solpanel och det ryms inte riktigt på den här lilla båten.

Hemma igen efter ytterligare några dagar i båten med fixande och donande, utan att segla. Från början hade jag tänkt vara hemma den här helgen, jag behövde vilan. Men senast jag var i båten blev det uppenbart att utombordarfästet måste bytas – omgående. Och jag hade en del annat också som jag ville bli klar med före jungfruturen (jag räknar inte seglatsen över från Nävekvarn, ”det var transport” som båtgrannen sade). När jag listade alla saker kändes det bättre att åka ut till båten och fixa dem än att vara hemma och försöka vila. Så är det ibland.

Storfallet var enkelt åtgärdat. Det hade bara lagt sig om bomfallet (eller ”dirken” tror jag det också kallas). Det var nog därför jag inte fick upp seglet hela vägen under transportseglingen till sommarhamnen.

Kolla samtliga fästen för vant, stag, pollare, etc. under däck var också enkelt åtgärdat. Och skönt att göra. Allt såg okej ut och kändes bra.

Spänna vant och stag. Att de var för sladdriga visste jag, men hur mycket skulle jag spänna? En god vän till mig tyckte att jag skulle sträcka dem ”inte alltför hårt, men de ska vara stumma”. Okej, hur känns det när vanten är ’stumma’ då? När jag sökte i ämnet på webben (på duckduckgo.com), förstod jag det som att det i huvudsak finns tre olika sätt att få till rätt spänning i vant och stag:

Mitt samlade intryck utifrån den information jag tog del av, var att de flesta seglar omkring med alldeles för löst spända riggar. Eller som en seglare skrev, att det ska göra lite ont i själen när man spänner det sista i ett vant. Det låter väldigt hårt i mina öron, men det verkar finnas utrymme för att dra åt utan att jag behöver oroa mig alltför mycket. Jag spände förstaget och drog åt backstaget, klev av och kollade att masten inte lutade framåt, justerade ett par vant på babords sida och kände efter att det var ungefär samma spänning i motsvarande vant/stag på andra sidan. Det kändes bra. Om de är ’stumma’ vet jag inte, men mer spända.

På natten vaknade jag runt halv tre för att gå ut och kasta vatten. Det var stilla, tyst och magiskt vackert. Båtarna låg som sovande djur vid bryggorna och månen stod vackert i den ljusa sommarnattshimlen i en rigg några båtar längre bort. Även bryggsegling har sina sidor.

Helgens stora projekt var att byta utombordarfästet. Fjädrarna fungerade inte (när man lyfte motorn, lyfte man hela motorns tyngd), det låstes i läge genom ett par aluminiumbrickor (markerade med rött i bild) och i allt övrigt var det rostigt och murket. Ingenting man vill hänga en ny SELVA utombordare på.

Jag började med att vända på båten och parkera med aktern mot bryggan och häkta av motorn – utan att tappa den i vattnet. Jag upptäckte att anordningen var fäst med fyra skruvar, trots att det är åtta hål i den, men läste i manualen till den nya anordningen att det räcker med fyra skruvar. Det finns åtta hål för att man ska kunna justera positionen i höjdled. Skönt, då slipper jag borra nya hål.

Att skruva bort det gamla fästet gick utan problem. Skruvar och brickor var kanske inte så genomrostade och förstörda som jag först hade befarat, men för att vara ett fäste för en utombordare på en segelbåt var de i ett bedrövligt skick. Det kändes skönt att få bort dem och att bära bort det gamla fästet till metallåtervinningen.

Träbiten som satt som en distans mellan fästet och akterspegeln, för att kompensera för att aktern är sned (positiv/negativ, jag vet inte vilket), var lite kinkig att få bort, men med en kniv och en hammare gick det bra. Både träbiten och ytan på akterspegeln under såg fräscha ut.

Till det nya utombordarstället hade jag köpt en konstruktion i aluminium med samma funktion som träbiten. Men jag upptäckte snart att den inte fungerar om det finns förborrade hål i akterspegeln. Hur jag än vände och vred på bitarna, hamnade hålen lika långt till vänster eller höger om de befintliga hålen som bitarna var breda, antingen gentemot akterspegeln eller det nya fästet.

Tur att jag inte hade bränt upp den gamla träbiten i min iver att bli av med det gamla och skruva dit det nya. Det nya fästet fick sitta på den gamla träbiten. Jag testade först att skruva dit hela konstruktionen utan sikaflex och låsmuttrar, för att kolla att allt satt som det ska. Jag fick borra upp ett par hål med någon mm eller två, annars gick det bra att återanvända träbiten och de gamla hålen för det nya fästet.

Den tunna skärbrädan i plast som jag hade tagit med mig för att ha på insidan av akterspegeln fungerade mycket bra. Med en liten japansk multisåg, som är bra att ha i båten, sågade jag till skärbrädan i lagom storlek. Jag borrade hålen lite fel första gången, men det fanns plats att vända på skivan och försöka en gång till. Resultatet kändes mycket bättre än de rostiga skruvar, muttrar och brickor som satt där förut. De nya skruvarna var tyvärr inte tillräckligt långa. De räckte i de två övre hålen men var för korta för de två undre. Jag hade inte tänkt hela vägen utan köpt åtta skruvar i samma längd. Men jag slapp köra in till Biltema i närmsta stad, i stället fick jag ett par skruvar i rätt dimension och tillräckligt långa av ägaren till marinan. Tyvärr är de inte rostfria, så jag måste byta dem inför nästa säsong.

Till sist fick jag hjälp av min båtgranne att hänga dit min Selva utombordare på nya fästet. Tur var nog det, för efter en hel dags skruvande i sittbrunnen var jag så trött att jag mycket väl hade kunnat tappa motorn i vattnet om jag gjort det själv. Det var väl det han såg på mig och ryckte in för att undvika en katastrof 🙂

Slutresultatet blev snyggt och bra på flera olika sätt. På det gamla fästet var jag tvungen att ha med låskedjan när jag hängde på motorn, nu kunde jag dra dit den i efterhand. Det var fantastiskt skönt att hantera motorn i höjdled med hjälp av fjädrarna och slippa lyfta motorns hela tyngd. Och det var skönt att slänga de där fåniga aluminium-bitarna som användes för att låsa det gamla fästet i rätt läge. Jag betraktade det nya utombordarfästet och kunde konstatera att det hela blev snyggt, säkert och mycket bättre! Och värt en hel dags slit och skruvande.

Jag fick också dit de nya gångjärnen på luckan i aktern. Tyvärr passade inte gångjärnen med tre hål i de gamla hålen, så jag fick krångla dit gångjärn med två hål i stället. Det är en tung lucka, så det återstår att se om de gångjärnen räcker. Annars får jag spackla igen och borra nya hål, eller hitta andra gångjärn med exakt rätt mått. Nuvarande lösning håller förhoppningsvis den här säsongen.

Söndagen tillbringade jag mest i båten iklädd långbyxor och långärmad tröja. Jag brukar vara väldigt försiktig med solen och undvika den helt och hållet mellan kl. 10 och 14 normaltid (kl. 11 och 15 sommartid) fram till Midsommar, men den här gången tänkte jag inte på solen som gassade hela dagen. Keps hade jag, men annars satt jag i kortärmad tröja och shorts. Benen klarade sig bra men armarna var brända och jag kände mig trött och sol-frossig och låg mest och slumrade hela dagen och summerade en mycket bra helg då jag kunde bocka av allt på min todo-list (utom det där med att kolla och mäta var jag kan ha ett batteri någonstans, men jag har nog bestämt det ändå).

Nu finns det inga ursäkter längre för att inte segla. Visst finns det mer saker i båten att göra – det finns det alltid – men jag har definitivt nått nivån ’good enough’ och nästa gång jag är i båten är det segling som gäller.