Jag var in till närmaste tätort för att proviantera i går och passade på att köra vidare till närmaste Hjertmans också och köpa bl.a. handskar (när det är kallt, och som skydd mot solen), flatsäkringar, två förtöjningsfjädringar (Bungy, tror jag de heter) och nya linor till dirken (som håller uppe bommen när inte storseglet gör det) och till linan som spänner storseglet horisontellt. Båda linorna var gamla och slitna. Nya linor är bättre och ser mycket trevligare ut.

Jag drog igenom de nya linorna på samma sätt som med storfallet: först en smal tejpbit för att hålla ihop ändarna, sy ihop dem med kapelltråd, täck tråden med ytterligare en (lite bredare) tejpbit och sedan dra igenom den nya linan. Den första, i bommen, gick hur lätt som helst. Dirken var trögare men till slut gick den nya linan igenom och då löpte den lättare genom masten än vad den gamla gjorde (som var något smalare). Jag drog kanske bort något skräp någonstans, för jag hörde inget som lossnade eller skramlade eller så.

Den nya dirken är en Dyneema. När jag köpte den fick jag förmaningar om att jag inte kunde kapa den med en vanlig sax, utan jag var tvungen att köpa en speciell Dyneema-sax för 725 kr. Wow, det är ju inte ens säkert att jag behöver använda den, tänk om den nya linan är precis så lång som den behöver vara? Men jag kunde också hetta upp en kniv och skära igenom linan, som de gör i butiken. Okej, jag försöker med knivtricket. Fungerar det inte kommer jag tillbaka och köper en sax.

Tillbaka i båten hettade jag upp morakniven i lågan på Trangia-köket (jag använder gas) i någon minut, sedan prövade jag att kapa en bit Dyneema. Det fungerade bra. Kniven kapade och smälte ändarna på samma gång. Men, jag kunde inte låta bli att fundera på det där ’kan inte’ kapa med en vanlig sax. Vaddå ’kan inte’? Som i ’är inte möjligt’ eller ’får inte’? Jag tog vanliga saxen och prövade med den. Och det fungerade lika bra som med vilken annan lina som helst.

Ett av mina livligaste minnen från det jag var liten är från landet på sommaren när pappa ligger under SAAB:en och filar bort rostfläckar med en liten rundfil och sedan målar på med en röd färg som stod i bjärt kontrast till den beiga lacken. Han kanske bara gjorde det några gånger en sommar, men som jag minns det gjorde han det nästan varje sommar under några år.

Jag såg inte vitsen med hans sisyfosarbete, utan tyckte säkert att det vore bättre att bara lacka om hela bilen eller köpa en ny, men intuitivt förstod jag kanske att det var bättre att bilen var fläckig av rostskyddsfärg än av rost.

Jag gör samma sak själv nu men med gelcoat och på en liten segelbåt. Det var många ”skador i lacken” på båten när jag köpte henne. Första säsongen spacklade jag igen de stora hålen, de som var stora som 2-kronor ungefär. Jag tror inte jag ens såg de små skadorna då. Men allteftersom lägger jag märke till mindre och mindre skador. Nu är jag nere på skador som är 2-3 mm stora och som jag ”duttar” lite gelcoat i med en tändsticka för att laga.

Varför inte slipa ned den gamla färgen (eller ’topcoat’ som det kanske heter på däcket på en båt) helt och måla nytt? Jag vet, det är den långsiktiga lösningen. Men det är ett ganska stort projekt – för mig – som jag lägger i 10-årsplanen eller nå’t. Tills vidare duttar jag. Hellre en båt prickig av vit gelcoat än de där mörka fläckarna och prickarna som varenda en är en liten skada i topcoat:en.

Jag funderar på att ta bort det där räcket som sitter längst fram i fören på båten, ’pulpit’ (alt. ’stäv-pulpit’) tror jag det heter. Jag vet inte riktigt vad den är till för. Jag använder den aldrig till något, den är mest bara i vägen när jag ska av och på båten. Om jag ska ta emot eller flytta båten vid en brygga eller en klippa, använder jag hellre relingen än att stå och slita i pulpit:en och dess fästen på däck. Och jag har alltid tyckt att den ser lite konstig ut på en så liten båt, ungefär som en takbox på en mopedbil. Jag hade ingen pulpit på träfolkan, varför ska jag ha en på en ännu mindre båt?

Monterar jag bort pulpit:en blir det aktuellt att fylla igen hålen för fästena i däck med något annat än sikaflex eller gelcoat. Jag lär behöva plasta igen hålen. Jag har aldrig gjort det tidigare, men hur svårt kan det vara? Och nuförtiden kan man alltid börja med att söka efter ’plasta igen hål i skrov’ på Youtube för att skaffa sig en inledande idé och förförståelse för vad man behöver göra, innan man eventuellt skrider till verket.

Jag fick med en reparationssats för plastbåtar när jag köpte båten. Den är oanvänd, knappt öppnad, och ser ut att vara ungefär samtida med båten. Jag hittar inget årtal men med tanke på bildmanér, språk och frånvaron av mejl- och webbadress gissar jag att den härstammar från tidigt 90-tal. Garanterad lagringstid är ett (1) år, så jag behöver köpa en ny reparationssats. De är tydligen färskvara. Frågan är vad jag gör med den här gamla, en retro-lagning? Det känns lite synd att bara lämna in den på en återvinningsstation, den skulle kunna vara något för en båttillbehörsaffär eller likn., för att skapa atmosfär.

Jag kunde inte hålla mig i dag, utan skar till en ny dyna till förpiken också, trots att jag tänkte vänta med den till nästa vår. Men varför vänta när de två andra dynorna blev så bra? Nu är alla dynorna i båten som nya och i samma tjocklek.

De två minsta som ligger längst bak, i stickkojerna, var fina och lite tjockare än alla andra från början. De två följande som tar mest tyngd när man ligger och sover i båten gjorde jag om för ett par veckor sedan. Och nu är även den stora längst fram, i förpiken, som ny.

Det svåra den här gången var att limma ihop de två halvorna av madrassen, eftersom jag inte köpte en som var 140 cm bred. Kanten på madrassen var inte helt rak, och det gick ärligt talat inget vidare att skära till den, men på något sätt lyckades jag limma ihop halvorna hjälpligt. Den fina sidan fick vara uppåt.

Tillskärningen gick annars lika bra som när jag gjorde de två andra dynorna. Jag använder en ’permanent marker’ för att markera var jag ska skära någonstans, vilket jag gör med en slags mattkniv med långt rakblad. Den här gången tog jag lite hjälp av tumstocken och mätte på några ställen, annars ritar jag bara av den gamla dynan på den nya madrassen och förlitar mig i övrigt på ögonmåttet.

Den nya dynan blev nästan lika lång som den gamla men inte lika bred. Jag tror det blir bra ändå, den gamla var lite för bred.

De två fendrarna som följde med båten har tjänat mig väl i fyra säsonger men aldrig sett särskilt snygga ut. Jag har försökt rengöra dem, jag tror jag diskade dem förra sommaren, men smutsen satt för hårt och ingrott. Det slog mig plötsligt i dag: stålull. Och det fungerade hur bra som helst. Efterbehandling med lite transparent skopolish verkar fungera bra också. Fendrarna är havda och skavda men hela och ser mycket bättre ut nu.

Det bästa med att ha (gamla) saker är att ta hand om och vårda dem. Att springa i väg och köpa nytt är enkelt, det kan vem som helst göra, men att laga och renovera och underhålla saker som har använts länge och väl – som har en historia – det kräver något annat än bara pengar.

Jag har varit på väg att köpa en oscillerande polermaskin med ett extra batteri på Jula för drygt 2000. Det är säkert en bra maskin för att polera bil, motorcykel eller en båt, men så slog det mig att om t.ex. Hjertmans säljer polermaskiner är det kanske bättre att köpa en där? Den borde vara mer specifikt avsedd för att polera båt och ingenting annat, och jag kommer att använda en polermaskin enbart till båten. Så, det blev en MultiMarine för 700 ist, med sladd.

Jag har aldrig polerat en båt tidigare men nu har jag åtminstone information om vad som behöver göras och i vilken ordning: 1) rengöring med vatten och såpa, 2) behandling med rubber (gnid inte för hårt), 3) applicering av polish som poleras. Det är själva kärnan i hela behandlingen av friborden: polish:en. Och när man har polerat den med polermaskin (eller för hand kan man tydligen göra också), applicerar man en skyddande vax (som också poleras). Jag har två trissor, en för polish:en och en för vaxet. Trassel, trasa eller en vanlig svamp till rubber. Då saknas bara en sladdvinda (vilket brukar finnas till låns på marinan) och fint väder 🙂

Det är med irrationellt blandade känslor jag köper en fuktmätare till båten. På förpackningen står det angivet olika fuktnivåer för gips, cement och trä, men jag hoppas att man kan mäta plast också. Mätaren fungerar tydligen inte på material tunnare än 2 cm, men det är väl bara lite tjockare delar av skrovet där det kan finnas en plywood inplastad som är (mest) intressant att mäta, och där är nog skrovet 2 cm eller tjockare. Jag skriver irrationellt, eftersom nu kan jag upptäcka om det är för mycket fukt någonstans i skrovet och åtgärda det. Eller, behöva åtgärda det. Vilket borde vara bra. Men en liten del av mig vill hellre segla vidare i ovisshet om eventuell fukt i skrovet och bara förutsätta att allt är bra. Saliga äro de okunniga 🙂 Men nyfikenheten vinner över det där och jag vill hellre veta iaf. Och är det inte en för långt gången fuktskada, vilket ingenting tyder på att det skulle finnas, kanske det är relativt enkelt att åtgärda.

… är kanske en överdrift att kalla dagens syslöjd. Men att sy för hand i en sprayhood, med bågarna kvar, och den där stela plasten som fungerar som ”fönster”, det är allt annat än lätt.

Allt är inte gjort, det är ett par, tre meter söm kvar innan jag kan kalla det tillräckligt klart, men jag tar det en annan helg.

Kapelltråden är förvånansvärt stark, och trevlig att sy med. Tyget är tjockt, så man ser var den gamla tråden har gått, och syr man där behöver man oftast inte fingerborg (men ganska tjock hud på fingrarna och starka nypor).