När båten är upptagen och står på land och jag inte seglar, är det kul att programmera lite.

När jag programmerar är det jag som använder datorn, inte tvärtom, och jag kan skriva ett enkelt program och få till det precis som jag vill ha det. Och det håller igång de små grå.

Jag vet, det finns redan en funktion i Python för att sortera en lista, men det är roligare att göra en själv 🙂

Jag anländer hemmahamnen strax före 23 dagen före upptagning. Jag har inte varit här på nästan två månader. Det känns trist, och det var inte alls meningen. Jag hade alla planer på att segla sista veckan på semestern och minst två helgseglingar före upptagning. Men jag får skylla mig själv när jag går och skadar höger finger såpass att jag får sy åtta stygn och varken kan bada eller hissa storsegel på flera veckor. Hursomhelst känns det bra att vara i båten igen och se att allting är (mer eller mindre) som jag lämnade det.

En historiker som vågar se, även de fakta som inte passar in i det tillåtna narrativet, har mycket intressant att säga om t.ex. Andra Världskriget, Winston Churchill och massinvandringen till Europa. Vågar du lyssna? https://tuckercarlson.com/tucker-show-darryl-cooper

“[Darryl Cooper] You go to a place, like… any European nation where, this is a peoples’ ancient homeland. And there’s actually such thing as an ‘Englishman’. An ‘American’, again, the definition of it changes with every generation and it’s always been that way, but the definition of an ‘Englishman’ has never changed and never will change. And those people, the English people… are in the process right now of forever losing the only spot of land they have on this earth that is dedicated to the flowering and preservation of the English people. And it’s a tiny little spot… [Tucker Carlson]: It’s true for the Dutch, it’s true for the Spanish, it’s true for the Germans, it’s true for the Belgians – it’s true for every western European nation. /…/ [Darryl Cooper]: If you go back to Louis XIV or any powerful monarch, they never would have dared imagine that they could do that [mass immigration] to their people without getting their head cut off. They wouldn’t have dared imagined that they could just replace their people with people from a different continent, different religion, different languages – to overwhelm them; to make their own people a minority in that country for whatever reason. /…/ One generation [the post-war generation] decided that they had no responsibility to any of the people that came before them, and they have no responsibility to any of the people who are coming after them, they are going to permanently, radically, irreparably transform their society in ways that they know hurt the majority of the population.”

Vad kan man hitta på för skojigt om man har fobi för sjukhus och blod? Jo, man kan få totalt hjärnsläpp när man klipper gräsmattan och stoppa in ett finger i gräsklipparen för att ta bort lite gräs som har klumpat ihop sig och fastnat. Ja, när den är igång. Tjong! Det blev till att åka akut till akuten för att sys och plåstras om. Jag fick mitt livs brutal-KBT-session – helt gratis. Jag vet inte riktigt hur det gick, jag blundade hela tiden och hade fullt upp med att bara andas långsamma andetag djupt ned i magen för att hålla mig vid medvetande. Vilket jag gjorde. Det är jag ganska imponerad av. Och med tanke på vad som kunde ha hänt gick det ändå ganska bra. Jag har alla fingrar i behåll, känseln verkar vara intakt och jag tar bort styngen om någon vecka. Men det dröjer ett tag innan jag seglar igen. Förhoppningsvis kan jag ta igen den sista semesterveckan i september i stället och ge mig ut på en kortare höstsegling.

Ofta tycker jag mig känna igen främmande människor. De ger mig en känsla av: känner inte vi varandra? Har inte vi träffats förut? Sedan slår det mig att, nej, han liknar bara en vän till mig: lite samma utseende, ungefär samma kroppsbyggnad, samma sätt att röra och föra sig. Så lika på något sätt, ändå två olika personer. Det är som att det finns olika typer; karaktärer som de flesta människor mer eller mindre faller inom. Vilket får mig att undra om andra känner igen mig på samma sätt, och i sådana fall: som vilken karaktär? Vilken typ är jag i persongalleriet? Eller är det bara så jag ser verkligheten, genom en uppsättning kategorier? Jag ser kanske i första hand det jag kan tänka mig, sedan sker en fördjupning av bilden.

Robert M. Pirsig: ’Lila : En studie i moral’. Det är samma författare som skrev ’Zen and the art of motorcycle maintenance’. Men i ’Lila’ sker road-trip:en till sjöss, så det finns ett visst maritimt inslag. Men mest handlar boken om Faidros resonemang om hur ’Kvalitetens metafysik’ kan svara på frågor om vad kvalitet och moral är och kan vara samt hur olika statiska och dynamiska system på biologiska, samhälleliga, sociala och intellektuella plan (i ungefär den rangordningen) relaterar till varandra.

”Tidvattenskänslan. Vid ebb är den sexuella aktiviteten intellektuellt vulgär och ljusskygg, men vid flod sker en magisk förvandling av vulgariteten till en attraktion av hög [biologisk] kvalitet och tankeverksamheten avleds av någonting som inte alls är hjärnan och det ligger en känsla av skräckblandad förtjusning i detta. Hjärnan som intar en upphöjd och dömande hållning knuffas plötsligt bryskt åt sidan av denna andra [biologiska] intelligens som är starkare än dess egen. Sedan inträffar egendomliga ting som hjärnan uppfattar som vulgära och ljusskygga när det åter blir ebb.”

(sid. 218 i den svenska översättningen 1991/-92)