Finväder

Fock på tork.

Blå himmel, kall luft, värmande sol, svag vind från syd. Det var det här vädret jag såg framför mig hela helgen. Men bättre sent än aldrig. Vore jag ledig i morgon hade jag stävat ut på den glittrande fjärden igen och kastat ankar i en fin naturhamn. Jag passar på att torka seglen från i går, sedan kör jag hemåt.

Jag slås av vilken skillnad det är att vara i båten när det är kallt och grått och när det är varmt och blått. Allt blir stelt och hårt i kylan, som om naturen försöker säga att det är inte dags ännu, gå tillbaka i idet och sov ett tag till! När jag var ute i går var jag så kall att jag knappt kunde vända på huvudet, än mindre förtöja i någon naturhamn. I dag när solen skiner blir allt annorlunda. Luften är fortfarande sval, vattnet är kallt, men det finns ljus och värme i solens strålar. Båten torkar upp, saker blir mjuka och smidiga i solen och batteriet laddar. Härligt! Jag tycker inte om när det bara är varmt överallt och inte ens vattnet ger någon vidare svalka, men det är inte kul när allt är grått, blött och kallt överallt heller. Jag älskar den klassiska svenska sommaren med sval luft, lite kallt i vattnet och en värmande sol.

På vänt

I väntan på bättre vind.

Jag anlände hamn och båt i går kväll men bryggseglar i dag också. Det är mulet, några droppar regn, ingen värme i luften och vinden har legat kring NO, O, SO hela dagen. Det är inte omöjligt att kryssa sig ut härifrån, eller kanske t.o.m. gå för motor en bit, och lägga till i en fin naturhamn någonstans, men jag väntar med säsongens första seglats till i morgon. Prognosen pekar på mer sol och framför allt en vind runt syd vilket gör det mycket enklare att ta sig härifrån och tillbaka igen utan att behöva slå hela tiden. Jag ligger på vänt i dag och stänger båten från den kalla vinden som annars blåser rakt in i aktern och ut genom luckan i fören. Fotogenlampan ger lite värme och datorn är tillräckligt laddad för en film. Fint så.

Filmtips

En solitaire‘, en fransk film om en ensamseglare och en objuden gäst. Jag har inte sett hela filmen än (jo, ja, jag bloggar och ser på film samtidigt) men en halvtimma in i filmen har det mesta utspelat sig på en stor kappseglare. Man blir bra sugen på att mönstra på en sådan där båt och segla jorden runt, kanske inte ensam men det ser häftigt ut.

Ljus i mörker

I väntan på månen.

Det är fint att ligga nästan i lä, man besväras inte av vinden men den är där hela tiden; vågorna brusar ute på fjärden, trädkronorna susar uppe på ön och en och annan vindby letar sig ned i sittbrunnen på båten. Fotogenlampan hänger i bommen och svajar i vinden, lågan flämtar i byvindarna men slocknar inte. Den hänger där som en lanterna och signalerar min existens – att jag finns. Jag undrar om någon ser mitt ljus i mörkret eller om jag är ensam här ute i kväll. Det är stjärnklart och jag vill se månen gå upp men orkar inte vänta utan går och lägger mig i stället.

Vid bryggan

Vacker lanterna i varm septemberkväll.

Det mörknar snabbt nu, redan vid åtta. Jag sätter mig i sittbrunnen och hänger upp fotogenlampan i bommen som en lanterna. Det klarnar sakta upp och månen hänger full i den stjärnklara himlen. Det är stilla och fortfarande varmt. Jag hör skratten och pratet från en fest i närheten, kanske en kräftskiva. En magisk kväll. Det var fint att köra hit i kväll, ännu finare att vara här bland bryggor och båtar. Jag skulle kunna bryggsegla hela helgen och vara fullt nöjd med det, bara ligga i båten och läsa eller titta på film, men jag går iväg tidigt i morgon med SV-vinden för en övernattning vid en klippa någonstans.

Höstkänning

Höstkänning i skärgården.

Det är många fina dagar kvar av sommaren, augusti är knappt halvt gången och hela september kan vara fin och varm, men här ute i skärgården syns det på färgerna och ljuset, särskilt på kvällen och morgonen, att det blir inte mer sommar nu. Sommaren är färdig, mätt, för den här gången och lutar sig tillbaka. Midsommar är ljusets korta stund av att vara stilla innan det börjar rörelsen tillbaka och dagarna börjar bli kortare igen. Sommarens rörelse har jag alltid tyckt vara senare, någon gång i augusti, då den står stilla några dagar, innan rörelsen sakta börjar gå mot höst igen. I dag värmer solen och vinden är mjuk – hösten är inte här på ett tag än – men jag får känning av den när jag ser björkens gulnande löv, vattnets blånad och himlens djupa rymd. Stillhet. Andrum.

Håskö

Det är många båtar här i dag, de stora segelbåtarna ligger sida vid sida och trängs inne vid bryggan och bastun. Det ser ut som alla bojar är upptagna och de flesta klipporna är fulla av båtar. Det är en trång passage in till den här viken mitt på Håskö, det naturliga är att reva strax utanför och gå in för motor, men vinden fanns där och det var ingen annan som skulle in eller ut samtidigt med mig, så jag gjorde några slag och kryssade in.

Om förtöjningarna hittills varit lite si och så, gjorde jag världens snyggaste i dag. Efter passagen in i viken tog jag direkt till vänster och fortsatte att segla sakta bort mot några klippor som såg okej ut att förtöja vid. Jag gick förbi dem, vände, revade storseglet, fortsatte med focken, tänkte “Ja, den där klippan ser väl okej ut”, släppte ankaret, styrde in mot klippan, måttade ut hela ankarlinan innan jag gjorde fast den, lossade skotet, gick fram och revade focken, gjorde fast en förtöjningslina och satte ena foten mot klippan och steg i land. Som en enda sammanhängande rörelse. Det var Taiji-Qigong. Det var så snyggt! Det skulle jag vilja ha på film 🙂

J-17 snyggt förtöjd vid Håskö.

Pyjamassegling

Vinden har vänt. Jag märkte det när jag plötsligt vaknade av ett dovt och otäckt ljud: bom! Det låter precis så: bom! Jag blev rädd och tittade sömndrucket ut ur fönstret och möttes av den stumma, mörka klippväggen precis vid relingen.

Bom!

Fan! Fan! Fan! Ut ur sovsäcken! På med kläder! Ut genom luckan i förpiken och justera ankarlina och förtöjningar!

Det gick bra. Vinden har vänt från sydväst till nordväst och fick båten att lägga sig åt andra hållet i stället och ligga och stöta lite mot klippan. Men det går inga vågor och ingen större skada är skedd. Men det var otäckt.

Ensam

Det ligger några gråa hus med tegeltak på en ö på andra sidan viken. Man kan se något som ser ut som ett par båtar vid en brygga också. Jag trodde det bodde någon eller några där, men det verkar tomt. Det är inte alldeles mörkt ännu, men det syns inte ett enda ljus där på andra sidan. Och tidigare gick jag upp på öns högsta klippa och såg inte en båt utom min. Jag är ensam här på St Nassa. Det känns. Ödsligt.

Jag önskar jag hade sällskap av en kvinna.

Jag hör en korp någonstans. Den har ett säreget läte som låter som ingenting annat. Där, på andra sidan viken, vid en liten kobbe ser jag den. Vad svart den är! Svart som bara en korp kan vara. Den landar bland stenarna vid stranden och hoppar omkring och tycks leta efter något. Den är en märklig uppenbarelse.

Ensam kvar på St Nassa i september.

Vind

Folkbåt S-190 förtöjd vid St Nassa.

Inget är så härligt som en stabil bris från rätt håll och att segla fort och stadigt fram dit man ska. Inget är så jobbigt som när det blåser för mycket och från fel håll. Som seglare är vinden din bästa vän och värsta fiende.

Det är inte sent men redan mörkt. Ute på fjärden blåser det så att det skummar och fräser på de höga vågorna. Vinden viner genom mast och fall med ett klagande, nästan tjutande, ljud. Det låter ödsligt och lite olycksbådande. Men, ändå, samtidigt slår det an något inom mig och jag kan tycka om det på något sätt. Jag ligger i lä men båten rör sig lite fram och tillbaka i vinden. Jag hoppas ankarfäste och förtöjningar håller.