Blå himmel, kall luft, värmande sol, svag vind från syd. Det var det här vädret jag såg framför mig hela helgen. Men bättre sent än aldrig. Vore jag ledig i morgon hade jag stävat ut på den glittrande fjärden igen och kastat ankar i en fin naturhamn. Jag passar på att torka seglen från i går, sedan kör jag hemåt.

Jag slås av vilken skillnad det är att vara i båten när det är kallt och grått och när det är varmt och blått. Allt blir stelt och hårt i kylan, som om naturen försöker säga att det är inte dags ännu, gå tillbaka i idet och sov ett tag till! När jag var ute i går var jag så kall att jag knappt kunde vända på huvudet, än mindre förtöja i någon naturhamn. I dag när solen skiner blir allt annorlunda. Luften är fortfarande sval, vattnet är kallt, men det finns ljus och värme i solens strålar. Båten torkar upp, saker blir mjuka och smidiga i solen och batteriet laddar. Härligt! Jag tycker inte om när det bara är varmt överallt och inte ens vattnet ger någon vidare svalka, men det är inte kul när allt är grått, blött och kallt överallt heller. Jag älskar den klassiska svenska sommaren med sval luft, lite kallt i vattnet och en värmande sol.

Jag anlände hamn och båt i går kväll men bryggseglar i dag också. Det är mulet, några droppar regn, ingen värme i luften och vinden har legat kring NO, O, SO hela dagen. Det är inte omöjligt att kryssa sig ut härifrån, eller kanske t.o.m. gå för motor en bit, och lägga till i en fin naturhamn någonstans, men jag väntar med säsongens första seglats till i morgon. Prognosen pekar på mer sol och framför allt en vind runt syd vilket gör det mycket enklare att ta sig härifrån och tillbaka igen utan att behöva slå hela tiden. Jag ligger på vänt i dag och stänger båten från den kalla vinden som annars blåser rakt in i aktern och ut genom luckan i fören. Fotogenlampan ger lite värme och datorn är tillräckligt laddad för en film. Fint så.

’En solitaire’, en fransk film om en ensamseglare och en objuden gäst. Jag har inte sett hela filmen än (jo, ja, jag bloggar och ser på film samtidigt) men en halvtimma in i filmen har det mesta utspelat sig på en stor kappseglare. Man blir bra sugen på att mönstra på en sådan där båt och segla jorden runt, kanske inte ensam men det ser häftigt ut.

Det är fint att ligga nästan i lä, man besväras inte av vinden men den är där hela tiden; vågorna brusar ute på fjärden, trädkronorna susar uppe på ön och en och annan vindby letar sig ned i sittbrunnen på båten. Fotogenlampan hänger i bommen och svajar i vinden, lågan flämtar i byvindarna men slocknar inte. Den hänger där som en lanterna och signalerar min existens – att jag finns. Jag undrar om någon ser mitt ljus i mörkret eller om jag är ensam här ute i kväll. Det är stjärnklart och jag vill se månen gå upp men orkar inte vänta utan går och lägger mig i stället.

Det mörknar snabbt nu, redan vid åtta. Jag sätter mig i sittbrunnen och hänger upp fotogenlampan i bommen som en lanterna. Det klarnar sakta upp och månen hänger full i den stjärnklara himlen. Det är stilla och fortfarande varmt. Jag hör skratten och pratet från en fest i närheten, kanske en kräftskiva. En magisk kväll. Det var fint att köra hit i kväll, ännu finare att vara här bland bryggor och båtar. Jag skulle kunna bryggsegla hela helgen och vara fullt nöjd med det, bara ligga i båten och läsa eller titta på film, men jag går iväg tidigt i morgon med SV-vinden för en övernattning vid en klippa någonstans.

Det är många fina dagar kvar av sommaren, augusti är knappt halvt gången och hela september kan vara fin och varm, men här ute i skärgården syns det på färgerna och ljuset, särskilt på kvällen och morgonen, att det blir inte mer sommar nu. Sommaren är färdig, mätt, för den här gången och lutar sig tillbaka. Midsommar är ljusets korta stund av att vara stilla innan det börjar rörelsen tillbaka och dagarna börjar bli kortare igen. Sommarens rörelse har jag alltid tyckt vara senare, någon gång i augusti, då den står stilla några dagar, innan rörelsen sakta börjar gå mot höst igen. I dag värmer solen och vinden är mjuk – hösten är inte här på ett tag än – men jag får känning av den när jag ser björkens gulnande löv, vattnets blånad och himlens djupa rymd. Stillhet. Andrum.