Det har blåst i dag. mycket, alldeles för mycket. Jag ligger förvisso fel från början med hänsyn till vind från sydväst men jag kommer inte ihåg att man sagt att det skulle blåsa så hårt som det har gjort i dag. Först vågade jag inte lämna båten, sedan vågade jag inte vara i den. Vinden slet så hårt i den och jag tänkte att jag kan åtminstone göra den 90 kilo lättare genom att inte vara i den. Jag vet inte om det var rätt tänkt men jag spenderade större delen av eftermiddagen på land. Jag kunde inte göra så mycket mer än att kolla förtöjningarna och be att ankarfästet skulle hålla. I övrigt tog jag bort allt vindfång på båten och sänkte ned bommen och lade den på rufftaket. Nu tycks det mojna. I morgon spås det bli fortsatt sydväst, en till fem sekundmeter, och på tisdag ”sjöbris”. Vad är ”sjöbris”? Är det mycket eller lite, hårt eller mjukt, kort eller långt? Ska jag passa på att segla härifrån i morgon eller invänta ”sjöbrisen”?

Hur kan man kalla det här jävla pissandet för ”enstaka skurar”!?

Ett fortsatt envist jävla regnknäppande på rufftaket hela jävla dagen.

Nu har jag klurat ut den där knopen! Jag gjorde nog en egen variant först men nu har jag studerat fotot jag tog av den mer ingående och noggrant ritat av vad jag faktiskt ser, inte vad jag tror att jag ser, och nu kan jag knopen så väl att jag inte behöver knyta den först och kolla om den blev bra för att avgöra om jag gjorde rätt. Jag kan den för jag vet hur den är. Bilden som ett verktyg för lärande. Det är svårt att rita, avbilda, något om man inte förstår vad det är och hur det fungerar.

När jag låg på Södra Ingmarsö lade ett par killar till i en stor fin segelbåt. De såg ut som kappseglare. Han som förtöjde båten gjorde en sådan knop som jag tror jag har lärt mig. Och som han gjorde det! Det var poesi att se hur han liksom smekte ringen i bryggan och repet och trollade fram en perfekt knop med en mjuk och sammanhållen rörelse utan minsta tvekan. Lika naturligt som mellanmjölk. Han har säkert suttit och tränat på det hela vintern. Not a bad idea.

Jag har just haft besök av en blond liten lintott i fem-, sexårsåldern vid namn Felix med vänsterskon på högerfoten och högerskon på vänsterfoten och med ett uppenbart intresse för segelbåtar. Det kan ju hända att han kan simma men han hade ingen flytväst på sig och det såg lite vanskligt ut när han stod på bryggan och försökte dra in en av de stora segelbåtarna som är lika breda som min är lång. Jag såg inte till någon förälder i närheten men ville inte bli hysterisk och rusa i väg med honom till land: ”Vet din mamma att du är här!?” Men jag tog av mig skorna, klockan, plånboken, mobilen och tröjan i händelse av att jag skulle behöva göra ett snabbt ingripande. Jag trodde han skulle tröttna ganska snart men han gav sig inte, han skulle ombord på den där segelbåten. Och fortfarande såg jag ingen förälder i sikte. Jag hoppade upp på bryggan, släntrade fram till honom och sade hej. På frågan om han kunde simma svarade han ingenting. Och att fråga om hans mamma visste var han var skulle troligen inte stilla hans intresse för segelbåtar, så jag ledde över intresset till min båt i stället. Det är bättre att han får hoppa ombord på min båt under min uppsikt än att stå och dra i båtar där ingen är hemma. Det gick bra. Jag satt på bryggan medan han gick husesyn i min båt. Han rörde sig försiktigt och ganska hemtamt och tittade intresserat i förpiken, ruffen och sittbrunnen. Motorn tilldrog sig ett särskilt intresse och han upplyste vederhäftigt att den ska vara nedfälld i vattnet för att man ska kunna köra med den. När han var nöjd lämnade han bryggan och gick hem igen.

Tänk, jag kanske har präglat honom för resten av livet nu och inpräntat i honom en diffus men envis känsla av att en riktig båt är gjord av trä och ser ut som en folkbåt.