på rufftaket, en kylig NV-vind matar långsamt gråa moln på låg höjd, hamnen är stilla och känns nästan övergiven. Jag såg på prognosen att det skulle bli såhär i dag, mest hela dagen, och det är inget jag vill segla i, men det var tre veckor sedan vi sjösatte och jag kunde inte hålla mig längre från att köra hit och kolla läget. Och, jodå, förutom att hon kände sig lite åsidosatt flyter hon fortfarande och allt är helt och ordentligt surrat och fungerar som det ska. Skönt. Efter en god natts sömn, frukost och kaffe blir det att ligga i båten och läsa hela dagen. I morgon ser det ut att bli fint och svag vind, jag kanske hinner med en sväng på närmaste fjärd innan jag kör hem, annars blir det sedan.
Månadsarkiv: maj 2022
För kallt
Det var kallt i natt. Jag kände det ibland på ansiktet när buffen gled av och jag började drömma att någon hällde isvatten på pannan. Annars var jag helt varm. Jag sov med sovpåse i sovsäcken, det fungerade bättre än underställ. När jag vaknade var det kallt och grått. Jag kände kylan från vattnet strömma upp ur hålen i luckorna till kölsvinet. Snart började det knäppa på rufftaket och det regnade någon timma. Okej, ingen segling i dag. Det klarnade förvisso upp framåt 10-tiden sedan, men det var bara 12 grader varmt och vinden från norr kändes isande kall. På land. Det är knappast varmare ute på sjön såhär års. Nej, säsongens första seglats får vänta tills det blir lite varmare.
Sjösättning 2022
Grått, småkallt och lite regnigt. Men solen sken igenom ibland och sjösättningen gick bra i år också. Vi var sju båtar som skulle i och hjälptes åt med båtar och påmastning. Det var trevligt och god stämning som vanligt. Det var skönt att ha lite rutin på saker och ting. Inte för att jag är väldigt van vid sjösättning, det här blir min tredje säsong, men det är skönt att inte behöva göra allting för första gången.
Regnet gjorde att jag hade kunnat vänta med rengöringen, åtminstone av allt annat än skrovet, tills båten var sjösatt och mastad. Den var skinande ren i går kväll, i dag efter sjösättning och påmastning såg den rätt bedrövlig ut med leriga skoavtryck lite överallt. Det är ofrånkomligt och ganska snabbt åtgärdat, men jag hade kunnat spara några timmars jobb i torsdags.
Motorn startade efter några ryck och verkar fungera som den ska. Den andra motorn, SELVA:n, står fortfarande i garaget och väntar på vad huvudkontoret i Italien ska säga om mitt ärende: om jag får häva köpet och pengarna tillbaka eller inte. Till dess hoppas jag att den gamla 2-taktaren jag har i stället fortsätter att snurra på.
Allt är klart och riggat för en ny båtsäsong. Båten flyter, motorn verkar funka, seglen är på, vanten är hyfsat sträckta, allt annat verkar vara på plats. Det känns härligt. Jag bryggseglar i natt men om det inte är för kallt i morgon kanske jag seglar ut en sväng på närmsta fjärd innan det är dags för hemfärd.
Vårrustning, dag 2
Bottenmåla, slipa och olja lite trädetaljer, gelcoat:a och fixa ett vant. Det var drygt att måla botten men det blev fint. Som förra året räckte en burk 750 ml precis, men nästa år tar jag med mig ett par dl förtunning i alla fall. Eftersom jag skipade polishen fick jag tid över till att slipa och olja in rorkult och pollare. Och jag gelcoat:ade utsidan av kanten; sargen hela vägen runt om, så båten ser lite snyggare ut.
En båtgranne sade angående det där med polish att jag behöver nog gnugga med ’rubber’ först för att få bort det som ser ut som gammal polish. Förresten, om det man polerar med heter polish borde väl det där som heter ’rubber’-någonting heta rubbish?
Sjösättning i morgon – start kl. 7.
Vatten
Vatten. Man vill ha båten i vatten men absolut inte vatten i båten. Förutom dricksvatten, förstås, det måste man ha, annars kommer man inte långt. Och det är ganska tunna gränser som upprätthåller den ordningen: skrovet och vattendunkarna. Det blir nästan lite paradoxalt när man seglar i saltvatten: jag är omgiven av vatten, det är en förutsättning för att alls kunna segla, men jag vill inte ha något av det i båten, där har jag i stället dunkar med färskvatten, som bestämmer hur många dagar jag kan vara ute, för jag kan inte dricka vattnet jag seglar i.
Det finns en underlig kultur, en ful ovana, bland båtfolket att när man kommer tillbaka in i hamn efter att ha varit ute på sjön ett tag, så häller man ut det färskvatten man har kvar. Jag antar att det finns en föreställning om att vattnet är lite ”unket” eller ”avslaget” i dunkar och tankar efter några dagar eller några veckor och man vill fylla på med färskt, fint vatten till nästa gång man ska ut.
Det finns knappast något mer färskt än vatten direkt ur kran, särskilt om man tar det ur egen brunn men även i en lägenhet, och det håller sig färskt och fint bra mycket längre än några veckor eller t.o.m. några månader. Jag har hört att folk som preppar byter ut sitt vatten – som mest – 1 gång i halvåret (och, nej, utan klortabletter eller sån’t i tankarna). Och eftersom båtsäsongen är fem månader finns det egentligen ingen anledning att hälla ut en droppe färskt, drickbart sötvatten ur båten, utom vid upptagningen.
Vårrustning, dag 1
Jag har tvättat hela båten och bottenslipat. Jag testade lite båtpolish också men det blev inget bra, trots att jag hade skruvdragare med poler-tillsats och testade olika hastigheter och olika länge mellan applicering av polish och polerande. Det blev bara flammigt och såg konstigt ut. Jag tror jag gör något fel. Jaja, en sak mindre att göra i morgon. Men båten blev mycket fin av tvätten.
Före sjösättning
I helgen körde jag upp de stora, tunga sakerna till båten inför sjösättningen nu i helgen. Jag kom fram vid nio i lördags kväll och fick lasta ur, packa upp och göra det mesta i fallande mörker, men allt hittade sin vanliga plats ganska snabbt. Övernattning i båten. Det var kallt, men jag hade extra sovpåse i sovsäcken och buff i merinoull om huvudet. Det hade nog gått bra om jag inte vore förkyld med rethosta som hackade sönder natten till tre, fyra timmars ”sömn”. Men det fick gå det också.
Tidigare i år hjälpte jag en bekant att flytta och körde flyttbilen fram och tillbaka, så jag passade på att ha vägarna förbi båten och titta till. Jag bor (för) långt ifrån för att göra det i vanliga fall, båten får lov att klara sig själv under vintermånaderna tills vi ses igen inför sjösättningen. Första vintern gick det bra, men den här vintern tog en av stormarna i början av året tag i täckställning och båt och välte allt över ända.
Jag hade inte fått något meddelande om det, utan hamnkapten hade bara ställt upp båten igen och stöttat den med några extra stöttor. Täckställningen var borta och låg som ett plockepinn under båten. Jag hade inte nyckeln med mig och kunde inte komma in i båten, för jag skulle ju bara ha vägarna förbi och konstatera att allt var bra där under täckställningen, men jag såg inga uppenbara skador på utsidan.
Jag stannade inte länge. Jag gick några varv runt båten utan att ha en aning om vad jag skulle eller kunde göra, sedan satte jag mig i bilen igen och körde därifrån och försökte att inte tänka så mycket mer på det. Jag var chockad. Min fina lilla båt som stod stadigt, ordentlig stöttad, skyddad under en tjock presenning och i lä mellan större båtar hade blåst omkull! Tur i alla fall att jag har för vana att masta av vid upptagning.
Det var med blandade känslor och en något skenande fantasi som jag körde upp till båten nu i helgen. Jag såg framför mig hur verktygslådan inne i båten låg öppen med innehållet utspritt överallt, hur bommen hade gått igenom innerskrovet och glaset i fotogenlampan låg i tusen små vassa skärvor överallt. Men när jag låste upp och klev ned i båten såg allt bra ut. Stilla och orört.
Fotogenlampan hade förvisso vält och all lampolja läckt ut, men annars såg allt ut som när jag låste båten i höstas. Jag gjorde ingen utförlig besiktning av båten men jag kunde inte se, höra eller känna några bristningar, sprickor, hål eller andra avvikelser när jag hängde på utombordaren, lade tillbaka dynor, segel och vattendunkar, och monterade batteriet. Allt verkade helt och bra.
När jag pratade med hamnkapten fick jag intrycket av att båten hade kanske inte vält helt och hållet över ända sådär som man kan tänka sig. Det var nog min fantasi som stod för den dramatiken. NV-vinden, som blåste i drygt 20 sm en natt i vintras, hade tagit tag i täckställningen – och troligtvis båten i sig också – och den främre, lilla båtstöttan på babords sida hade kanske börjat röra på sig och till slut vikt sig av tyngden från båten som mer liksom bara hade lagt sig ned snett framåt på fören. Det var ju tur att det var stöttan som gav vika och inte skrovet.
Jag vet att man inte ska fästa presenningen till täckställningen i båtstöttorna, och något säger mig att man kanske inte heller ska fästa presenningen med snören som går från ena långsidan till den andra – under båten. Men när jag gjorde det i höstas och hörde den där lilla invändningen någonstans i mitt huvud ”Men tänk om det blir storm”, tänkte jag att presenningen eller ställningen eller snörena ger väl med sig innan båten flyttar sig. Men 10-12 tunna snören utmed presenningens långsidor som var för sig kanske inte bär så mycket, och som inte ens var ihoptvinnande till ett tjockt rep, välte en hel liten båt som väger ca. ett ton. Det är tankeväckande.
Täckställningen som är av aluminiumrör såg ut att ha klarat sig bra med undantag för ett rör som behöver böjas till så det är lite mer rakt. Däremot behöver jag en ny båtstötta, den går nog inte att böja till. Och jag behöver ett gäng tomflaskor till upptagningen. I höst tänker jag dels lägga täckställningen lägre och närmare båten dels hålla presenningen på plats med sin egen tyngd och vattenfyllda flaskor utmed sidorna. Ingen fästning på något sätt i varken båt eller stöttor. Och jag tror jag ska be någon som bor lite närmare att köra förbi åtminstone en gång under vintern och skruva åt stöttorna runt båten, så de inte glappar. Då borde den står landsatt för storm.