I helgen körde jag upp de stora, tunga sakerna till båten inför sjösättningen nu i helgen. Jag kom fram vid nio i lördags kväll och fick lasta ur, packa upp och göra det mesta i fallande mörker, men allt hittade sin vanliga plats ganska snabbt. Övernattning i båten. Det var kallt, men jag hade extra sovpåse i sovsäcken och buff i merinoull om huvudet. Det hade nog gått bra om jag inte vore förkyld med rethosta som hackade sönder natten till tre, fyra timmars ”sömn”. Men det fick gå det också.

Tidigare i år hjälpte jag en bekant att flytta och körde flyttbilen fram och tillbaka, så jag passade på att ha vägarna förbi båten och titta till. Jag bor (för) långt ifrån för att göra det i vanliga fall, båten får lov att klara sig själv under vintermånaderna tills vi ses igen inför sjösättningen. Första vintern gick det bra, men den här vintern tog en av stormarna i början av året tag i täckställning och båt och välte allt över ända.

Jag hade inte fått något meddelande om det, utan hamnkapten hade bara ställt upp båten igen och stöttat den med några extra stöttor. Täckställningen var borta och låg som ett plockepinn under båten. Jag hade inte nyckeln med mig och kunde inte komma in i båten, för jag skulle ju bara ha vägarna förbi och konstatera att allt var bra där under täckställningen, men jag såg inga uppenbara skador på utsidan.

Jag stannade inte länge. Jag gick några varv runt båten utan att ha en aning om vad jag skulle eller kunde göra, sedan satte jag mig i bilen igen och körde därifrån och försökte att inte tänka så mycket mer på det. Jag var chockad. Min fina lilla båt som stod stadigt, ordentlig stöttad, skyddad under en tjock presenning och i lä mellan större båtar hade blåst omkull! Tur i alla fall att jag har för vana att masta av vid upptagning.

Det var med blandade känslor och en något skenande fantasi som jag körde upp till båten nu i helgen. Jag såg framför mig hur verktygslådan inne i båten låg öppen med innehållet utspritt överallt, hur bommen hade gått igenom innerskrovet och glaset i fotogenlampan låg i tusen små vassa skärvor överallt. Men när jag låste upp och klev ned i båten såg allt bra ut. Stilla och orört.

Fotogenlampan hade förvisso vält och all lampolja läckt ut, men annars såg allt ut som när jag låste båten i höstas. Jag gjorde ingen utförlig besiktning av båten men jag kunde inte se, höra eller känna några bristningar, sprickor, hål eller andra avvikelser när jag hängde på utombordaren, lade tillbaka dynor, segel och vattendunkar, och monterade batteriet. Allt verkade helt och bra.

När jag pratade med hamnkapten fick jag intrycket av att båten hade kanske inte vält helt och hållet över ända sådär som man kan tänka sig. Det var nog min fantasi som stod för den dramatiken. NV-vinden, som blåste i drygt 20 sm en natt i vintras, hade tagit tag i täckställningen – och troligtvis båten i sig också – och den främre, lilla båtstöttan på babords sida hade kanske börjat röra på sig och till slut vikt sig av tyngden från båten som mer liksom bara hade lagt sig ned snett framåt på fören. Det var ju tur att det var stöttan som gav vika och inte skrovet.

Jag vet att man inte ska fästa presenningen till täckställningen i båtstöttorna, och något säger mig att man kanske inte heller ska fästa presenningen med snören som går från ena långsidan till den andra – under båten. Men när jag gjorde det i höstas och hörde den där lilla invändningen någonstans i mitt huvud ”Men tänk om det blir storm”, tänkte jag att presenningen eller ställningen eller snörena ger väl med sig innan båten flyttar sig. Men 10-12 tunna snören utmed presenningens långsidor som var för sig kanske inte bär så mycket, och som inte ens var ihoptvinnande till ett tjockt rep, välte en hel liten båt som väger ca. ett ton. Det är tankeväckande.

Täckställningen som är av aluminiumrör såg ut att ha klarat sig bra med undantag för ett rör som behöver böjas till så det är lite mer rakt. Däremot behöver jag en ny båtstötta, den går nog inte att böja till. Och jag behöver ett gäng tomflaskor till upptagningen. I höst tänker jag dels lägga täckställningen lägre och närmare båten dels hålla presenningen på plats med sin egen tyngd och vattenfyllda flaskor utmed sidorna. Ingen fästning på något sätt i varken båt eller stöttor. Och jag tror jag ska be någon som bor lite närmare att köra förbi åtminstone en gång under vintern och skruva åt stöttorna runt båten, så de inte glappar. Då borde den står landsatt för storm.