Båten står på land igen, tömd men inte täckt. Jag behöver köpa en ny presenning och kör upp med den om ett par veckor, då kan jag passa på att skruva åt stöttorna också.
Årets upptagning bjöd som vanligt på god stämning och alla hjälptes åt med avmastning, köra bort master, lotsa båtar fram till kranbilen, föra in stöttor under båten när den ställs på plats, etc. En av de viktigaste sakerna man kan göra är att hålla i mastfoten när kranföraren lyfter upp masten från båten och bort till mastvagnen. Slingan i kranen sitter om spridarna och det är oftast inte där tyngdpunkten ligger, utan högre upp. Om man inte håller ned mastfoten faller masten ned till marken med toppen före. Med ett jävla brak. Och en mast är tung. Får man en masttopp i huvudet är det väl tveksamt om man överlever.
Den första upptagningen var jag mer av åskådare än deltagare. Det är självklart, man vet inte riktigt vad man kan hjälpa till med och de andra vet inte om man duger något till. Men för varje upptagning har jag haft lättare att se var och när jag kan göra något och hjälpa till och blivit mer av deltagare. Och det här året var det dags för mig att hålla i en mastfot. Det bara blev så att jag stod på rätt ställe och tog emot masten från båten och höll i och ned mastfoten när den seglade genom luften den korta biten till mastvagnen. Allt gick bra och det var ingenting märkvärdigt egentligen, men jag kände mig som en elvaåring som fick bära pappas gevär till älgjakten – och jag växte av det på samma sätt.
Vädret var lite mulet till att börja med, men ovanligt varmt, och på eftermiddagen gassade solen som om det var sommar. Jag tog ett dopp senare på kvällen i det svala och sköna vattnet. Luften var varm och jag satt och tittade på den mojnande kvällsbrisen medan jag torkade.
