Jag slutar aldrig att fascineras över hur stor båten känns när jag är ute och seglar och den bär mig och allt jag behöver, och hur liten den ser ut när den ligger längst ute på bryggan, utan rigg, redo för upptagning.

Årets upptagning gick bra; ingen vidare påväxt på skrovet, inget vatten som rann ut när jag skruvade bort dyvikan och rostfläckarna på kölen jag slipade bort i våras ser ut att ha hållit sig borta. Härligt! Jag tar några till nästa vår.

Den här säsongen blåste snabbt förbi, det känns som det var sjösättning för bara några veckor sedan. Men så är båtlivet här i norr, båten står på land och väntar i sju och en halv månad för fyra och en halv intensiva månader då vi seglar – igen. Det är cykliskt att ha båt. Upptagningen är en fin ceremoni som markerar sommarens slut och höstens intåg. Jag skulle inte vilja vara utan den.