Harstena

J 17 förtöjd vid Harstena.

Efter tre underbara dagar på Gubbön fick jag till slut tummen ur, tog adjö av klipporna med ett morgondopp i solen på andra sidan ön, gick tillbaka till båten och slog bort klippjärnen, monterade focken, tog upp ankaret, hissade segel och stävade NO mot Harstena.

Senast jag var här låg jag dåligt förtöjd på västra sidan av Inre Kampön. Den här gången gick jag in i viken på norra sidan av Harstena, där alla andra också brukar lägga till, och valde en klippa nästan längst in i viken och fick behövlig hjälp med att lägga till av min båtgranne. Nu ligger jag skyddad från allt. Åtminstone vad gäller vindar, en får väl se hur det blir med mygg i kväll.

På vägen hit passade jag på att svänga in vid Ytterön och kolla hur det ser ut där, sjökortet säger ju inte så mycket. Jag seglade in norrifrån på västra sidan, trång passage, vind rakt framifrån, några 3-metersslag och jag undkom undervattenstenarna med någon meter tillgodo. Jag tror Ytterön är ett naturreservat, trots att det låg några stugor där, men det såg fint ut. Man kan säkert hitta någon klippa att ligga vid.

Jag gick också bort mot Norrmålan. Det var mycket vackert med de låga klipporna som gav en känsla av karg ytterskärgård: “Havet, himlen och en sten att stå på.” Jag såg en liten vik där man kanske kan lägga till om det är djupt nog och vindarna de rätta.

Norrmålan.

Höstkänning

Höstkänning i skärgården.

Det är många fina dagar kvar av sommaren, augusti är knappt halvt gången och hela september kan vara fin och varm, men här ute i skärgården syns det på färgerna och ljuset, särskilt på kvällen och morgonen, att det blir inte mer sommar nu. Sommaren är färdig, mätt, för den här gången och lutar sig tillbaka. Midsommar är ljusets korta stund av att vara stilla innan det börjar rörelsen tillbaka och dagarna börjar bli kortare igen. Sommarens rörelse har jag alltid tyckt vara senare, någon gång i augusti, då den står stilla några dagar, innan rörelsen sakta börjar gå mot höst igen. I dag värmer solen och vinden är mjuk – hösten är inte här på ett tag än – men jag får känning av den när jag ser björkens gulnande löv, vattnets blånad och himlens djupa rymd. Stillhet. Andrum.

Sol och bad

Jag stannar en natt till här på Gubbön, minst. Visst vill jag segla men jag har semester också och njuter av att bara sola, bada och ligga i skuggan i båten och läsa deckare. Livet är gott.

Sol och bad på salta klippor i Gryts skärgård.

Gubbön

Nattens stiltje fortsatte under dagen och det var mest kav lugnt. De två, tre första timmarna drev jag mer än seglade. Jag satt i skuggan mest, åt godis och passade på att ladda mobilen och laptopen. Men när det väl kom lite bris som man kunde segla med gick det undan ganska bra. Jag behövde bara slå en enda gång på hela vägen, det var första gången. Nu ligger jag bra förtöjd i en vik på Gubbön. Här har jag skydd mot vindar från NO till SO. En stor och toppmodern segelbåt, säkert 40 fot, höll på i en halvtimma med att försöka lägga till en bit bort. Okej, det är en stor båt, men de var fem stycken ombord och båten har säkert all utrustning och ekolod och vinschar och allt annat man kan önska sig – hur svårt ska det vara? Min båt är 17 fot, har ingen utrustning (om man inte räknar fotogenlampan och utombordaren) och jag gör allt själv för hand.

Med en halv knop på kav lugn fjärd.

Myggnät

Skönt med myggnät varma nätter.

Lugn och stilla natt, för att inte säga kav lugn. Prognosen stämde precis. Jag satte upp självhäftande kardborrband på insidan av luckan och ingången till ruffen i går kväll, klippte till ett lagom stort myggnät och tryckte dit. Det satt bra och tätt. Kardborren är självhäftande och köpt i syaffär. En får väl se hur den sitter. Jag köpte en ask kardborrband på Claes Ohlson också, den tror jag sitter bättre med kontaktlim eller epoxi. Det var hursomhelst mycket skönare att sova med myggnät i stället för luckorna i natt.

Den självhäftande kardborren lossnade ganska snart senare i dag. Jag har limmat den andra i stället. Men den sitter sådär den också. Det är ojämn yta och kardborren är inte särskilt flexibel utan vill helst sitta på plant underlag.

St. Andskär

Hysteriskt med trafik på Finnfjärden i dag. Det börjar vid tio då de första motorbåtarna kommer körande österut på väg mot en vacker klippa att bada, sola och luncha på. Sedan följer en strid ström av segelbåtar, motorbåtar i alla storlekar (mest “daycruisers”) och vattenskotrar. Mellan ett och tre är det nästan lugnt, sedan vänder strömmen likt tidvattnet och alla ska hem igen. Framåt sju på kvällen är det ganska lugnt igen.

Stadig och alldeles lagom bris. Jag kryssade i några timmar och försökte gå in vid Missjö men det var mest bara grunt och upptaget överallt. Jag skrapade i på en sten och tänkte att har man inte en liten, snabb motorbåt, eller kommer i väg väldigt tidigt, är Missjö inget för segelbåt. Jag lade till på läsidan av St. Andskär i stället. Det är långt ifrån en optimal plats – man ska ligga skyddad i en vik, jag vet – men jag orkade inte segla mer, klippan är brant, djupet bra, ankaret sitter och jag litar på prognosen som säger att vinden förvisso kommer att vrida sig under natten så jag under en timma eller två har den i aktern tidigt i morgon bitti men att det inte ska blåsa mer än 1-2 sekundmeter. Det borde gå bra.

J 17 förtöjd på läsidan av St. Andskär.

Kvällssegling

Anlände hamnen vid 16-tiden. Inte för sent att komma i väg en bit. Men det mörknar snabbare nu än för bara några veckor sedan. Kanske mest bekvämt att bryggsegla och gå i väg tidigt i morgon bitti i stället. Men jag har bryggseglat så många gånger i vår. Nej, i kväll seglar jag! Kom i väg vid 19 och seglade ett par timmar. Det var vackert att segla i kvällsbrisen men hemskt att lägga till bland myggen som svärmade som bålgetingar kring mig när jag fick ankarfäste, hyfsade förtöjningarna och vek ihop seglen. Hemskt! Jag blev myggbiten säkert hundra gånger på den stunden. Note to myself: bryggsegla nästa gång och gå i väg tidigt på morgonen i stället.

Segling i kvällsbrisen tidigt i augusti.

Hemgång i stormiga byar

Det gick bra att gå från Håskö. Jag lade till i går utan hjälp av motor och gick i väg i dag på samma sätt men åt andra hållet: lossade förtöjningen, drog upp ankaret, hissade seglen och seglade vidare, utan hjälp av motor.

Vinden var ganska hård och framför allt byig. Jag höll nära land och det gick lugnt till när jag seglade norrut. Det blev mycket lutande och jobbiga slag när jag rundade udden på norra Håskö och började kryssa i NV-vinden som var mer norr än väst, eller om det var byarna som var mer norr.

Vid ett tillfälle knakade/pangade det till ordentligt någonstans i riggen och jag blev mycket rädd att något hade gått sönder och jag skulle råka ut för ett masthaveri igen, som med träfolkan. Men inget hände. Jag kunde inte se att något hade gått sönder och seglade vidare. Sedan hörde jag samma ljud på samma sätt ett par gånger ytterligare, alltid när jag fick in vinden från styrbord, så jag antog att det var något som inte låg rätt till utan flyttade lite på sig med ett högt ljud när belastningen blev tillräckligt hård.

Jag gick in bakom en ö för att få lite lugn och ro. Tanken var att bara förlänga ett slag och fortsätta i ungefär samma kurs i relativt lä bakom ön. Men det var en hög ö som gjorde att vinden kom från alla möjliga håll och var alldeles för svag för att segla med. Jag fick in vinden från fel håll och började driva i stället. Jag gjorde fyra piruetter i stiltjen innan jag kom tillräckligt långt ut från ön för att få vind och fortsätta framåt i stället.

Finnfjärden var jobbig att kryssa över och det lutade lite oroväckande i de starka byarna, men på det stora hela kändes det tryggt och stabilt och jag tänkte att det måste lugna ned sig när jag kommer in mot västra delen av fjärden där den inte är lika stor och öppen. Tvärtom. Där blev det ännu värre. Byarna kastade sig aggressivt och oupphörligt mot seglen och båten lutade så att Windex:en högst upp i masten nästan tog i vattnet. Det kändes INTE okej med en liten J-17. Jag gick upp i vindögat och lyckades reva seglen med möda och besvär. Jag drog i gång motorn och trots 6 hk var det kämpigt att gå sista biten in till hemmahamnen för motor.

Väl hemma i marinan igen upptäckte jag att den stora vattendunken som rymmer 10 l och som bara brukar stå kvar på durken under segling och kanske flytta lite på sig men inte välta hade gjort just det: vält. Den har en sådan där kran som man vickar på för att få vatten. Den innehöll bara några liter vatten men var helt tom. Allt vatten hade runnit ut över durken och ned i kölsvinet. Jag torkade upp någon liter men resten måste ha försvunnit vidare ned i båten, Gud vet vart. Men jag antar att det dunstar, annars är jag noga med att ta bort dyvikan inför vintervilan.

Jag skruvar fast ett par buntbandshållare i sargen/kanten på britsen i förpiken, så jag kan säkra vattendunken nästa gång med ett buntband på samma sätt som batteriet på andra sidan sargen/kanten. Batteriet står fortfarande stadigt. Ett par av kablarna har nästan lossnat på ett par ställen och jag får fixa och skruva dit lite hårdare och dona lite, men i allt övrigt ser det bra och stabilt ut.

Det finns något kompromisslöst med att segla som obönhörligt visar vad som funkar och vad som inte gör det. Det finns inte utrymme för “Ah, det där håller nog, nu drar vi!”, det måste hålla för storm. Jag gillar det på något sätt.

Jag kollar samtliga fästen i däcket för vant och stag men kan inte se några skador. Allt ser bra ut och alla sprintar sitter där de ska. Däremot är den vantskruv på styrbords sida som sitter närmast sittbrunnen av en annan modell än de andra fem. Den är mindre/klenare än alla andra och lite böjd i gängorna som sitter nedåt mot däcket. Jag vet inte om det ska vara så eller om det är något som uppstått under vägen, men alla andra vantskruvar är av samma, raka modell. Det kanske var den här vantskruven som knakade till några gånger tidigare i dag.

Jag hittar en annan skruv i verktygslådan, en som är som alla de andra, och byter ut den mindre/klenare vantskruven. Nu är alla vantskruvar av samma sort, det borde vara det rätta på en segelbåt. Jag passar på att lossa samtliga vantskruvar i tur och ordning och kollar att vanten inte har snott sig eller att något annat ser tokigt ut. En vajer har snott sig något varv men annars ser allt bra ut. Jag spänner så gott det går och så jämt som jag kan på vardera sida.

Dagen avslutas med att skruva bort de där handtagen på däck längst fram i fören. Jag upptäckte på skruvarna under däck att de läcker. Det har uppstått nyligen och behöver tätas. Det tar en god stund innan jag får bort allt och lyckas klura ut hur och i vilken ordning jag ska sätta ihop allting igen. Jag rensar hålen i däck från det lilla av den gamla tätningen som finns kvar, ruggar upp ytan med slippapper, rengör med aceton och låter torka en stund innan jag kletar dit ordentligt med sikaflex och monterar tillbaka allting igen.

Nu har jag gått igenom hela båten; det finns inte en enda sak som jag inte har hållit i och bestämt mig för om jag ska behålla eller slänga; jag har hittat en bra plats för ankare, vattendunkar, rep, verktygslåda och allt annat som jag behöver ha i båten; jag har bytt motorfäste; jag har seglat i för mig alltför hård vind utan att få masthaveri; jag har kontrollerat och spänt vanten; jag har monterat solpanel och batteri (som snart är fulladdat); jag har spacklat igen typ hundra små skador i plasten med gelcoat; jag har åtgärdat ett plötsligt uppkommet läckage; jag har seglat några dagar och bl.a. gjort världens snyggaste förtöjning (på Håskö). Nu är det inte längre A:s båt som jag köpte och tog över tidigare i våras, nu är det min båt.

Håskö

Det är många båtar här i dag, de stora segelbåtarna ligger sida vid sida och trängs inne vid bryggan och bastun. Det ser ut som alla bojar är upptagna och de flesta klipporna är fulla av båtar. Det är en trång passage in till den här viken mitt på Håskö, det naturliga är att reva strax utanför och gå in för motor, men vinden fanns där och det var ingen annan som skulle in eller ut samtidigt med mig, så jag gjorde några slag och kryssade in.

Om förtöjningarna hittills varit lite si och så, gjorde jag världens snyggaste i dag. Efter passagen in i viken tog jag direkt till vänster och fortsatte att segla sakta bort mot några klippor som såg okej ut att förtöja vid. Jag gick förbi dem, vände, revade storseglet, fortsatte med focken, tänkte “Ja, den där klippan ser väl okej ut”, släppte ankaret, styrde in mot klippan, måttade ut hela ankarlinan innan jag gjorde fast den, lossade skotet, gick fram och revade focken, gjorde fast en förtöjningslina och satte ena foten mot klippan och steg i land. Som en enda sammanhängande rörelse. Det var Taiji-Qigong. Det var så snyggt! Det skulle jag vilja ha på film 🙂

J-17 snyggt förtöjd vid Håskö.

Innerön

Gårdagens förtöjning vid Harstena visade sig vara typ världens sämsta. Under natten vände vinden och jag fick in den rakt in i aktern. Det störtregnade och åskade. Jag brukar inte vara rädd för blixt och åska men kunde inte sova och kände mig ganska miserabel där jag låg i min lilla båt vid en flack klippa med en hög mast. På morgonen hade vinden mojnat, ankar- och förtöjningslina slakat och båten låg bara cm från klippan. Gud, så oskickligt – jag skäms!

I dag hade jag tänkt att gå till Gubbön. Men vindarna stämde inte riktigt med prognosen och ett regnväder som närmade sig inifrån land gjorde att jag ändrade mina planer och gick in i en liten vik vid Innerön i stället. Det är ett naturreservat men jag hittar ingen information som uttryckligen förbjuder en natts förtöjning med båt. Den här gången ligger jag bättre skyddad från vind och är förtöjd mot klippan snarare än mot vinden: förtöjningslinan och ankarlinan ligger i linje med varandra med båten i mer eller mindre rät vinkel mot land. Det är grunt här också och växtligheten inbjuder inte direkt till bad, men på andra sidan klippan jag ligger vid är det djupt och fint att bada.

J-17 förtöjd vid Innerön.