Jag var in till närmaste tätort för att proviantera i går och passade på att köra vidare till närmaste Hjertmans också och köpa bl.a. handskar (när det är kallt, och som skydd mot solen), flatsäkringar, två förtöjningsfjädringar (Bungy, tror jag de heter) och nya linor till dirken (som håller uppe bommen när inte storseglet gör det) och till linan som spänner storseglet horisontellt. Båda linorna var gamla och slitna. Nya linor är bättre och ser mycket trevligare ut.

Jag drog igenom de nya linorna på samma sätt som med storfallet: först en smal tejpbit för att hålla ihop ändarna, sy ihop dem med kapelltråd, täck tråden med ytterligare en (lite bredare) tejpbit och sedan dra igenom den nya linan. Den första, i bommen, gick hur lätt som helst. Dirken var trögare men till slut gick den nya linan igenom och då löpte den lättare genom masten än vad den gamla gjorde (som var något smalare). Jag drog kanske bort något skräp någonstans, för jag hörde inget som lossnade eller skramlade eller så.

Den nya dirken är en Dyneema. När jag köpte den fick jag förmaningar om att jag inte kunde kapa den med en vanlig sax, utan jag var tvungen att köpa en speciell Dyneema-sax för 725 kr. Wow, det är ju inte ens säkert att jag behöver använda den, tänk om den nya linan är precis så lång som den behöver vara? Men jag kunde också hetta upp en kniv och skära igenom linan, som de gör i butiken. Okej, jag försöker med knivtricket. Fungerar det inte kommer jag tillbaka och köper en sax.

Tillbaka i båten hettade jag upp morakniven i lågan på Trangia-köket (jag använder gas) i någon minut, sedan prövade jag att kapa en bit Dyneema. Det fungerade bra. Kniven kapade och smälte ändarna på samma gång. Men, jag kunde inte låta bli att fundera på det där ’kan inte’ kapa med en vanlig sax. Vaddå ’kan inte’? Som i ’är inte möjligt’ eller ’får inte’? Jag tog vanliga saxen och prövade med den. Och det fungerade lika bra som med vilken annan lina som helst.

Ett av mina livligaste minnen från det jag var liten är från landet på sommaren när pappa ligger under SAAB:en och filar bort rostfläckar med en liten rundfil och sedan målar på med en röd färg som stod i bjärt kontrast till den beiga lacken. Han kanske bara gjorde det några gånger en sommar, men som jag minns det gjorde han det nästan varje sommar under några år.

Jag såg inte vitsen med hans sisyfosarbete, utan tyckte säkert att det vore bättre att bara lacka om hela bilen eller köpa en ny, men intuitivt förstod jag kanske att det var bättre att bilen var fläckig av rostskyddsfärg än av rost.

Jag gör samma sak själv nu men med gelcoat och på en liten segelbåt. Det var många ”skador i lacken” på båten när jag köpte henne. Första säsongen spacklade jag igen de stora hålen, de som var stora som 2-kronor ungefär. Jag tror inte jag ens såg de små skadorna då. Men allteftersom lägger jag märke till mindre och mindre skador. Nu är jag nere på skador som är 2-3 mm stora och som jag ”duttar” lite gelcoat i med en tändsticka för att laga.

Varför inte slipa ned den gamla färgen (eller ’topcoat’ som det kanske heter på däcket på en båt) helt och måla nytt? Jag vet, det är den långsiktiga lösningen. Men det är ett ganska stort projekt – för mig – som jag lägger i 10-årsplanen eller nå’t. Tills vidare duttar jag. Hellre en båt prickig av vit gelcoat än de där mörka fläckarna och prickarna som varenda en är en liten skada i topcoat:en.