Jag var första båt på eftermiddagspasset vid sjösättningen. Det är ganska skönt, man följer med sin båt ned i vattnet och kan stanna i den tills man tycker att allt är okej med hur den tar in vatten och hur pumpen fungerar och så, vilket brukar ta lika lång tid som själva passet.

Pumpen startade så fort båten gick ned i vattnet, skönt. Vattnet steg snabbt upp till strax under durkarna och pumpen hann inte riktigt med, jag fick ösa lite för hand också. Efter en timma höll pumpen jämna steg med inflödet av vatten, och efter knappt två timmar började nivån sjunka märkbart. Det är bra med tanke på att jag inte tätade henne före sjösättning. Jag hade tänkt peta tillbaka lite av den Ettan som sitter mellan borden på utsidan men jag blev sen och hann inte.

Fönster. Jag hade inga fönster på båten. Det är möjligt att man kan låta båten stå öppen utan fönster några dagar, andra båtar ligger med öppna luckor och rufföppningar, men det blåste kallt med fyra hål i ruffen och jag tänkte med fasa på getingarna förra året som byggde ett stort bo längst fram i förpiken, nej, jag måste täcka för fönstrena på något sätt innan jag kan åka hem! Jag funderade på att tejpa för med vanliga plastpåsar först men det kändes för vekt. Jag hade sparat de gamla fönstrena och funderade ett tag på om jag skulle skruva fast dem lite provisoriskt men det kändes inte helt bra. Det fick bli en kompromiss, jag tejpade fast fönstrena på insidan med silvertejp. Det gick sådär, ytan inuti ruffen är fortfarande lite fet efter olja och fernissa, tejpen fäste inte helt och hållet, men rutorna sitter hyfsat bra ändå, och jag slipper skruva. Så snart jag lackat färdigt på utsidan av ruffen ska jag försöka ordna nya fönster.

Eftersom jag inte har några grabbräcken längre, och skotskenorna inte är på plats ännu, har jag inga bra ställen att knyta fast fendrarna. Jag spände en lina från aktern fram till röstjärnen på vardera sida och hängde fendrarna där i stället, det får gå.

Annars är det inte så mycket mer, nu ligger hon i sjön igen, Nordisk Folkbåt Maja, det känns skönt. Jag plockade undan stöttorna innan jag vinglade hem. I morgon behöver jag bara åka ut en kort sväng och kolla förtöjning, fendrar, pumpen och fönstrena. Senast i övermorgon bör hon ha gått ihop helt och hållet och inte ta in något mer vatten än regn.

Jag ser fram mot sommarens båtpyssel, framför allt att fortsätta mastarbetet.

Det blev en relativt kort dag i dag, skönt. Jag drog på lite lack på ruffen, det ska bli intressant att se hur den ser ut och känns i morgon, och målade vattenlinjen på styrbords sida. Lite kladdigt, lite vingligt, lite rinnigt, som med det mesta annat. Men man lär sig, det blir bättre andra och tredje gången.

Familjen i båthuset intill mitt var ute i dag igen med sin omnipotenta unge som mest bara sprang omkring som han hade damp eller nå’t och gnällde och skrek på allt och körde med sina föräldrar: ”Sluta, mamma!”, ”Se hit, pappa!”, ”Mamma, sluta genast slipa, jag får ont i öronen!”, ”Pappa, nu kommer du hit, genast!” Han lät hemskt beskäftig och jag tyckte nog han skrek värre än slipmaskinen han klagade över förstörde hans känsliga öron. De borde spela in ungen på video och lägga upp honom på Wikipedia under ’omnipotent’, se video. Och kanske under ’fri från uppfostran’ också. Men han fick hållas. Föräldrarna försökte resonera med ungen, när det inte fungerade lät det som att de bara ignorerade honom. Det känns inte som en särskilt smart strategi.

Ett båtvarv är inget dagis, en båt är ingen lekplats. Det finns bara en (1) kapten på en båt, vare sig den står på land eller ligger i vattnet, och man gör som kapten säger, utan att fråga eller diskutera. Punkt! Gillar man inte det, är det bara att mönstra av och åka hem. I vissa lägen tror jag man måste; kan vara auktoritär som förälder och kapten.