Det kan låta paradoxalt men jag behöver en motor för att segla. På större båtar finns ofta en inombordare (diesel), på mindre en utombordare (2-takts- eller 4-taktsmotor som går på bensin). Motorn behövs för att ta sig in och ut ur (natur-) hamnar och när det blåser för mycket eller inte alls. Det där med motorn är ett kapitel för sig.
Should I stay or should I go? Stanna ytterligare en natt på St Gröskär eller gå vidare? Enligt prognosen ska det blåsa 15-16 sm i byarna hela eftermiddagen och jag ligger bra där jag ligger. Å andra sidan, jag vill iväg nu, segla, se en annan ö.
Jag kollade ViVa station Arkö vid 9-tiden som sade att det blåste ungefär 6 sm i byarna. Det lät inte alls så farligt, då kanske jag kan gå lite längre än planerat. Jag hissade storseglet men lät focken vara eftersom den inte fungerar bra i medvind.
Vinden upplevs inte lika kraftfull när man har den med sig som när den kommer in från sidan och får hela båten att luta. Men det är lika starka krafter, något jag blev varse om när jag kom ut på lite öppnare vatten och vinden som förvisso låg på akterifrån men fick lite slagsida åt styrbord eller babord beroende på hur båten gick i de stora vågorna vilket tvingade mig till att göra flera kontrollerade gippar.
Jag bestämde mig snabbt för att inte fortsätta längre än nödvändigt, utan att gå in vid Dromhals. Det såg mestadels grunt ut men det gick att lägga till vid en brant klippa. I med ankaret och igång med motorn som jag borde ha justerat tomgången på för länge sedan. Jag fick betala priset för det i dag. Start, stopp, start, stopp, start, stopp. Och innan den stannade helt, rusade den. Med växeln i. ”Bonk!” lät det när vi körde in i klippan. Men det tog ovanför vattenlinjen och en repa i lacken blev nog den största skadan. Motorn ville inte starta alls sedan. Jag fick paddla in till klippan och förtöja.
Den där jävla Selva utombordaren! Det finns inget jag hatar så innerligt när den inte funkar, och som jag älskar så mycket när den funkar som den ska. När jag var någorlunda förtöjd tog jag bort kåpan på motorn, hittade en skruv som såg ut som den man justerar tomgången med, skruvade den motsols ett halvt varv, tömde ur lite bensin ur förgasaren, chokade och drog i gång motorn. Som stannade med en gång. Okej, motsols var uppenbarligen fel håll. Ett halvt varv medsols var också helt fel. Det rörde sig om någon millimeter medsols, sedan gick motorn jättefint! Och den startar bättre också.
Jag fattar inte hur jag kan ligga och läsa ’Zen and the art of motorcycle maintenance’ och skjuta upp en sådan (enkel) sak som att justera tomgången på min egen Selva utombordare. Jag har hört signalerna från motorn hela säsongen men tänkt: ”Nej, det är säkert krångligt, jag orkar inte, jag gör det sen, när jag måste.” 😀
När det gäller vindhastighet borde jag ha kollat SMHI:s mätstation i Harstena. Arkö ligger närmast härifrån men också närmare land, Harstena ligger längre bort men rakt söderut i relation till min position och visar kanske mer rättvist hur mycket det blåser såhär långt från land.
Hursomhelst, jag seglade en stund i dag, kom fram, krockade med en klippa, justerade tomgången på utombordaren och ligger nu väl förtöjd på Dromhals norrsida. Här har jag skydd från sydvinden resten av dagen men inte mot NO-vinden i morgon bitti. Men jag räknar med att vara vaken och uppe då, och enligt prognosen ska vinden ganska snabbt vrida mot O och senare S igen.
Hemma igen efter ytterligare några dagar i båten med fixande och donande, utan att segla. Från början hade jag tänkt vara hemma den här helgen, jag behövde vilan. Men senast jag var i båten blev det uppenbart att utombordarfästet måste bytas – omgående. Och jag hade en del annat också som jag ville bli klar med före jungfruturen (jag räknar inte seglatsen över från Nävekvarn, ”det var transport” som båtgrannen sade). När jag listade alla saker kändes det bättre att åka ut till båten och fixa dem än att vara hemma och försöka vila. Så är det ibland.
Storfallet var enkelt åtgärdat. Det hade bara lagt sig om bomfallet (eller ”dirken” tror jag det också kallas). Det var nog därför jag inte fick upp seglet hela vägen under transportseglingen till sommarhamnen.
Kolla samtliga fästen för vant, stag, pollare, etc. under däck var också enkelt åtgärdat. Och skönt att göra. Allt såg okej ut och kändes bra.
Spänna vant och stag. Att de var för sladdriga visste jag, men hur mycket skulle jag spänna? En god vän till mig tyckte att jag skulle sträcka dem ”inte alltför hårt, men de ska vara stumma”. Okej, hur känns det när vanten är ’stumma’ då? När jag sökte i ämnet på webben (på duckduckgo.com), förstod jag det som att det i huvudsak finns tre olika sätt att få till rätt spänning i vant och stag:
ett instrument som utifrån vajerns tjocklek anger spänningen,
tejpa fast en 2 m lång tumstock på vajern och spänna tills vajern sträcks ca. 2-3 mm,
gå på känn.
Mitt samlade intryck utifrån den information jag tog del av, var att de flesta seglar omkring med alldeles för löst spända riggar. Eller som en seglare skrev, att det ska göra lite ont i själen när man spänner det sista i ett vant. Det låter väldigt hårt i mina öron, men det verkar finnas utrymme för att dra åt utan att jag behöver oroa mig alltför mycket. Jag spände förstaget och drog åt backstaget, klev av och kollade att masten inte lutade framåt, justerade ett par vant på babords sida och kände efter att det var ungefär samma spänning i motsvarande vant/stag på andra sidan. Det kändes bra. Om de är ’stumma’ vet jag inte, men mer spända.
På natten vaknade jag runt halv tre för att gå ut och kasta vatten. Det var stilla, tyst och magiskt vackert. Båtarna låg som sovande djur vid bryggorna och månen stod vackert i den ljusa sommarnattshimlen i en rigg några båtar längre bort. Även bryggsegling har sina sidor.
02:39 en natt i mitten av juni i detta vackra land.
Gammalt utombordarfäste.
Helgens stora projekt var att byta utombordarfästet. Fjädrarna fungerade inte (när man lyfte motorn, lyfte man hela motorns tyngd), det låstes i läge genom ett par aluminiumbrickor (markerade med rött i bild) och i allt övrigt var det rostigt och murket. Ingenting man vill hänga en ny SELVA utombordare på.
Jag började med att vända på båten och parkera med aktern mot bryggan och häkta av motorn – utan att tappa den i vattnet. Jag upptäckte att anordningen var fäst med fyra skruvar, trots att det är åtta hål i den, men läste i manualen till den nya anordningen att det räcker med fyra skruvar. Det finns åtta hål för att man ska kunna justera positionen i höjdled. Skönt, då slipper jag borra nya hål.
Not a pretty sigth!
Att skruva bort det gamla fästet gick utan problem. Skruvar och brickor var kanske inte så genomrostade och förstörda som jag först hade befarat, men för att vara ett fäste för en utombordare på en segelbåt var de i ett bedrövligt skick. Det kändes skönt att få bort dem och att bära bort det gamla fästet till metallåtervinningen.
Träbiten som satt som en distans mellan fästet och akterspegeln, för att kompensera för att aktern är sned (positiv/negativ, jag vet inte vilket), var lite kinkig att få bort, men med en kniv och en hammare gick det bra. Både träbiten och ytan på akterspegeln under såg fräscha ut.
Till det nya utombordarstället hade jag köpt en konstruktion i aluminium med samma funktion som träbiten. Men jag upptäckte snart att den inte fungerar om det finns förborrade hål i akterspegeln. Hur jag än vände och vred på bitarna, hamnade hålen lika långt till vänster eller höger om de befintliga hålen som bitarna var breda, antingen gentemot akterspegeln eller det nya fästet.
Tur att jag inte hade bränt upp den gamla träbiten i min iver att bli av med det gamla och skruva dit det nya. Det nya fästet fick sitta på den gamla träbiten. Jag testade först att skruva dit hela konstruktionen utan sikaflex och låsmuttrar, för att kolla att allt satt som det ska. Jag fick borra upp ett par hål med någon mm eller två, annars gick det bra att återanvända träbiten och de gamla hålen för det nya fästet.
Skärbräda i plast för att fördela påfrestningen från utombordarfästet i akterspegeln.
Den tunna skärbrädan i plast som jag hade tagit med mig för att ha på insidan av akterspegeln fungerade mycket bra. Med en liten japansk multisåg, som är bra att ha i båten, sågade jag till skärbrädan i lagom storlek. Jag borrade hålen lite fel första gången, men det fanns plats att vända på skivan och försöka en gång till. Resultatet kändes mycket bättre än de rostiga skruvar, muttrar och brickor som satt där förut. De nya skruvarna var tyvärr inte tillräckligt långa. De räckte i de två övre hålen men var för korta för de två undre. Jag hade inte tänkt hela vägen utan köpt åtta skruvar i samma längd. Men jag slapp köra in till Biltema i närmsta stad, i stället fick jag ett par skruvar i rätt dimension och tillräckligt långa av ägaren till marinan. Tyvärr är de inte rostfria, så jag måste byta dem inför nästa säsong.
Nytt utombordarfäste.
Till sist fick jag hjälp av min båtgranne att hänga dit min Selva utombordare på nya fästet. Tur var nog det, för efter en hel dags skruvande i sittbrunnen var jag så trött att jag mycket väl hade kunnat tappa motorn i vattnet om jag gjort det själv. Det var väl det han såg på mig och ryckte in för att undvika en katastrof 🙂
Slutresultatet blev snyggt och bra på flera olika sätt. På det gamla fästet var jag tvungen att ha med låskedjan när jag hängde på motorn, nu kunde jag dra dit den i efterhand. Det var fantastiskt skönt att hantera motorn i höjdled med hjälp av fjädrarna och slippa lyfta motorns hela tyngd. Och det var skönt att slänga de där fåniga aluminium-bitarna som användes för att låsa det gamla fästet i rätt läge. Jag betraktade det nya utombordarfästet och kunde konstatera att det hela blev snyggt, säkert och mycket bättre! Och värt en hel dags slit och skruvande.
Jag fick också dit de nya gångjärnen på luckan i aktern. Tyvärr passade inte gångjärnen med tre hål i de gamla hålen, så jag fick krångla dit gångjärn med två hål i stället. Det är en tung lucka, så det återstår att se om de gångjärnen räcker. Annars får jag spackla igen och borra nya hål, eller hitta andra gångjärn med exakt rätt mått. Nuvarande lösning håller förhoppningsvis den här säsongen.
Utsikt från kojen i en J17 en vacker sommardag.
Söndagen tillbringade jag mest i båten iklädd långbyxor och långärmad tröja. Jag brukar vara väldigt försiktig med solen och undvika den helt och hållet mellan kl. 10 och 14 normaltid (kl. 11 och 15 sommartid) fram till Midsommar, men den här gången tänkte jag inte på solen som gassade hela dagen. Keps hade jag, men annars satt jag i kortärmad tröja och shorts. Benen klarade sig bra men armarna var brända och jag kände mig trött och sol-frossig och låg mest och slumrade hela dagen och summerade en mycket bra helg då jag kunde bocka av allt på min todo-list (utom det där med att kolla och mäta var jag kan ha ett batteri någonstans, men jag har nog bestämt det ändå).
Nu finns det inga ursäkter längre för att inte segla. Visst finns det mer saker i båten att göra – det finns det alltid – men jag har definitivt nått nivån ’good enough’ och nästa gång jag är i båten är det segling som gäller.
