Dra på trissor

Dra fall på trissor.

Tillbaka i båten igen efter att ha firat Midsommar på landet med nära och kära, och varit och hälsat på ett par goda vänner i Gävle som bjöd på god mat, fin samvaro och bl.a. nakenbad vid Rullsand. Och vi fikade på Böna Café. För mig som har bott i en stad och ett område med (för) många invandrare var det befriande att sitta och fika omgiven av människor som alla pratade svenska och såg ut och betedde sig igenkännbart – som svenskar – skönt. Jag tar med mig det.

De där små hjulen i mastfoten som fallen går via, kallas trissor. Jag gick igenom större delen av menyn på Hjertmans hemsida innan jag hittade dem: trissor. Jag borde ha vetat, det är ett logiskt namn. Mina trissor har nog suttit där i mastfoten sedan båten byggdes för drygt 40 år sedan, de behöver bytas. Jag har ett passande verktyg för muttern som håller dem, men den sitter som berget. Jag har applicerat lite 5-56 men kan nog inte vänta tills det eventuellt löser sig, utan jag får hoppas att jag kan dra på samma trissor i ytterligare en säsong.

Genua

Premiärsegling med Genua.

Jag anlände hamnen efter elva i går kväll, somnade någon gång vid ett och gick upp halv fem i morse. Jag förberedde det nödvändiga, åt frukost men hoppade över kaffet. Jag ville iväg medan vinden var bra (grundvind ca. 3 sm, byvind ca. 5-6 sm), så jag kunde premiärsegla mitt Genua-segel. Det fanns med när jag köpte båten men jag har inte seglat med det förrän i dag.

Det gick bra i början när vinden låg på från NO. Genua-seglets större segelyta märktes och det var kul att segla relativt snabbt i svag vind. Men sedan vred vinden och verkade komma mer rakt öster ifrån. Jag fick göra ett slag, ett till och ytterligare ett. Innan jag visste ordet av satt jag och kryssade – med en Genua. Det går väl, men det är omständligt och jobbigt med allt det där seglet som ska över från ena sidan av båten runt masten och till andra sidan vid varje slag.

Efter ett tag gav jag upp, revade Genua:n och hissade vanliga kryss-focken i stället. Det var oväntat enkelt att göra det bytet, men det hjälpte inte särskilt mycket. Hur jag än lade mig mot vinden stod jag mest och stampade med vibrationer i seglen och kom ingen vidare vart. Vid ett tillfälle låg vinden på från ett håll i storseglet och från ett annat håll i förseglet, då vände jag hemåt igen.

Jag hade kanske orkat fortsätta om jag hade sovit längre och inte hoppat över morgonkaffet. Bråttom var det enda jag hade av att skynda mig, längre kom jag inte. Det vet jag egentligen, men jag glömde. På vägen hem ändrade jag mig och hittade förtöjning i en fin vik bara någon kilometer från hemmahamnen. Det är en del svall efter förbigående båtar men det borde lugna ned sig framemot kvällningen. Först tänkte jag ligga här under dagen bara och gå sista biten hem för motor senare i kväll, men som prognosen ser ut kanske jag ligger kvar här i natt.

Revat

A red sky in the night is a sailor’s delight, a red sky in the morning is a sailor’s warning.

Det såg lite olycksbådande ut i morse med morgonrodnaden i öster. Men jag kom i väg halv åtta och fick en odramatisk seglats på två timmar i den lugna S-brisen. Det var först framåt tvåtiden som det började riva ordentligt i byarna, men då låg jag tryggt förtöjd i en lugn vik, och vid fyratiden var jag glad över att jag inte var ute på en fjärd med seglen uppe.

Revat storsegel.

När jag hade förtöjt och låg i lä passade jag på att reva storseglet. Jag har suttit och tittat på de där hålen i seglet länge och undrat hur det funkar egentligen: ska det löpa en lina i hålen och runt bommen, så man kan reva under segling? Nej, det stämmer inte riktigt, då skulle den där tampen som går längs bommen och som säkert har något med revningen att göra vara mycket längre. Och det kanske inte skulle fungera i alla fall, att släppa lite på storseglet efter man har hissat det för att reva det en bit. Nej, det verkar konstigt.

Efter lite dragande av olika tampar hit och dit landade jag i att man måste reva innan man seglar. Man måste välja om man ska gå med revat eller inte, innan man hissar seglet. Ja, varför inte? Man ska ju ändå ha en sådan koll på prognoserna att man vet vilken dag man kan behöva gå med revat.

Sträckt revat storsegel.

Jag knöt en tamp i varje hål i storseglet och runt bommen. Det stora hålet i bakänden av seglet antog jag var till för att sträcka seglet bakåt. Det stora hålet in mot masten satte jag i ena armen på den där kroken som sitter där bommen möter masten. Jag hade velat vika seglet snyggare under tamparna som går genom hålen och runt bommen, men väl ute i vinden kanske det inte spelar någon roll.

I övrigt har jag spacklat lite med gelcoat (nu är det inte många skador kvar i plasten som behöver lagas), spänt vanten och sträckt backstaget samt pimpat kåpan till utombordaren med hjälp av sprittuschpennor i grönt och rött. Och badat.

Pimpad utombordskåpa, spända vant och gelcoat:at däck.

Hemgång i stormiga byar

Det gick bra att gå från Håskö. Jag lade till i går utan hjälp av motor och gick i väg i dag på samma sätt men åt andra hållet: lossade förtöjningen, drog upp ankaret, hissade seglen och seglade vidare, utan hjälp av motor.

Vinden var ganska hård och framför allt byig. Jag höll nära land och det gick lugnt till när jag seglade norrut. Det blev mycket lutande och jobbiga slag när jag rundade udden på norra Håskö och började kryssa i NV-vinden som var mer norr än väst, eller om det var byarna som var mer norr.

Vid ett tillfälle knakade/pangade det till ordentligt någonstans i riggen och jag blev mycket rädd att något hade gått sönder och jag skulle råka ut för ett masthaveri igen, som med träfolkan. Men inget hände. Jag kunde inte se att något hade gått sönder och seglade vidare. Sedan hörde jag samma ljud på samma sätt ett par gånger ytterligare, alltid när jag fick in vinden från styrbord, så jag antog att det var något som inte låg rätt till utan flyttade lite på sig med ett högt ljud när belastningen blev tillräckligt hård.

Jag gick in bakom en ö för att få lite lugn och ro. Tanken var att bara förlänga ett slag och fortsätta i ungefär samma kurs i relativt lä bakom ön. Men det var en hög ö som gjorde att vinden kom från alla möjliga håll och var alldeles för svag för att segla med. Jag fick in vinden från fel håll och började driva i stället. Jag gjorde fyra piruetter i stiltjen innan jag kom tillräckligt långt ut från ön för att få vind och fortsätta framåt i stället.

Finnfjärden var jobbig att kryssa över och det lutade lite oroväckande i de starka byarna, men på det stora hela kändes det tryggt och stabilt och jag tänkte att det måste lugna ned sig när jag kommer in mot västra delen av fjärden där den inte är lika stor och öppen. Tvärtom. Där blev det ännu värre. Byarna kastade sig aggressivt och oupphörligt mot seglen och båten lutade så att Windex:en högst upp i masten nästan tog i vattnet. Det kändes INTE okej med en liten J-17. Jag gick upp i vindögat och lyckades reva seglen med möda och besvär. Jag drog i gång motorn och trots 6 hk var det kämpigt att gå sista biten in till hemmahamnen för motor.

Väl hemma i marinan igen upptäckte jag att den stora vattendunken som rymmer 10 l och som bara brukar stå kvar på durken under segling och kanske flytta lite på sig men inte välta hade gjort just det: vält. Den har en sådan där kran som man vickar på för att få vatten. Den innehöll bara några liter vatten men var helt tom. Allt vatten hade runnit ut över durken och ned i kölsvinet. Jag torkade upp någon liter men resten måste ha försvunnit vidare ned i båten, Gud vet vart. Men jag antar att det dunstar, annars är jag noga med att ta bort dyvikan inför vintervilan.

Jag skruvar fast ett par buntbandshållare i sargen/kanten på britsen i förpiken, så jag kan säkra vattendunken nästa gång med ett buntband på samma sätt som batteriet på andra sidan sargen/kanten. Batteriet står fortfarande stadigt. Ett par av kablarna har nästan lossnat på ett par ställen och jag får fixa och skruva dit lite hårdare och dona lite, men i allt övrigt ser det bra och stabilt ut.

Det finns något kompromisslöst med att segla som obönhörligt visar vad som funkar och vad som inte gör det. Det finns inte utrymme för ”Ah, det där håller nog, nu drar vi!”, det måste hålla för storm. Jag gillar det på något sätt.

Jag kollar samtliga fästen i däcket för vant och stag men kan inte se några skador. Allt ser bra ut och alla sprintar sitter där de ska. Däremot är den vantskruv på styrbords sida som sitter närmast sittbrunnen av en annan modell än de andra fem. Den är mindre/klenare än alla andra och lite böjd i gängorna som sitter nedåt mot däcket. Jag vet inte om det ska vara så eller om det är något som uppstått under vägen, men alla andra vantskruvar är av samma, raka modell. Det kanske var den här vantskruven som knakade till några gånger tidigare i dag.

Jag hittar en annan skruv i verktygslådan, en som är som alla de andra, och byter ut den mindre/klenare vantskruven. Nu är alla vantskruvar av samma sort, det borde vara det rätta på en segelbåt. Jag passar på att lossa samtliga vantskruvar i tur och ordning och kollar att vanten inte har snott sig eller att något annat ser tokigt ut. En vajer har snott sig något varv men annars ser allt bra ut. Jag spänner så gott det går och så jämt som jag kan på vardera sida.

Dagen avslutas med att skruva bort de där handtagen på däck längst fram i fören. Jag upptäckte på skruvarna under däck att de läcker. Det har uppstått nyligen och behöver tätas. Det tar en god stund innan jag får bort allt och lyckas klura ut hur och i vilken ordning jag ska sätta ihop allting igen. Jag rensar hålen i däck från det lilla av den gamla tätningen som finns kvar, ruggar upp ytan med slippapper, rengör med aceton och låter torka en stund innan jag kletar dit ordentligt med sikaflex och monterar tillbaka allting igen.

Nu har jag gått igenom hela båten; det finns inte en enda sak som jag inte har hållit i och bestämt mig för om jag ska behålla eller slänga; jag har hittat en bra plats för ankare, vattendunkar, rep, verktygslåda och allt annat som jag behöver ha i båten; jag har bytt motorfäste; jag har seglat i för mig alltför hård vind utan att få masthaveri; jag har kontrollerat och spänt vanten; jag har monterat solpanel och batteri (som snart är fulladdat); jag har spacklat igen typ hundra små skador i plasten med gelcoat; jag har åtgärdat ett plötsligt uppkommet läckage; jag har seglat några dagar och bl.a. gjort världens snyggaste förtöjning (på Håskö). Nu är det inte längre A:s båt som jag köpte och tog över tidigare i våras, nu är det min båt.

Jungfruturen

Jag räknar inte seglatsen över till sommarhamnen från Nävekvarn för några veckor sedan, så morgonens seglats var min jungfrutur med den här båten. Jag anlände hamnen redan i går kväll men det var kav lugnt, så det fick bli en natts bryggsegling. Jag vaknade efter fem i morse, tog ett dopp, spände vanten lite (nu börjar de kännas ’stumma’, tycker jag), tog bort bomkapellet och hektade på focken i förstaget, drog i gång motorn (ett drag), lossade förtöjningarna och backade sakta ut från min bryggplats.

Det var mer kav lugnt än att det fanns någon rörelse i luften att segla med, men det var enkelt och odramatiskt att hissa seglen. Jag seglade ett par timmar, det friskade i lite ute på fjärden, vinden vände lite och jag fick göra några slag och kryssa en bit, sedan revade jag och lade till vid en liten kobbe för frukost och ett dopp i det blå.

Det märktes att det var länge sedan jag lade till med egen båt själv, det blev mycket spring fram och tillbaka mellan förtöjningslina och ankarlina för att dra in och släppa efter, dra in och släppa efter, så att båten låg bra till. Till slut fäste ankaret och det gick att dra in båten tillräckligt nära land för att komma av och ombord.

Förtöjningen var nog bra men platsen inte helt optimal. Farleden går förbi utanför och när vågorna efter en större motorbåt rullade in och båten låg och sträckte sig mot klipporna, var jag glad att det var brant och djupt och att ankaret höll båten på plats, annars hade det kunnat sluta i katastrof. Men jag låg kvar på platsen, jag skulle inte stanna länge och det borde vara lugnt på Midsommarafton. Nästa gång jag söker en plats att lägga till på, ska jag ta hänsyn till vart farleden och eventuell passerande trafik går.

Bukigt storsegel.

På vägen hem bytte jag lösningen för fockens fäste mot båten – en karbinhake i fästet på båten och ett schackel i seglet – mot ett nyckelschackel i seglet i stället. Enklare, snyggare och verkar fungera lika bra, eller bättre: seglet sitter närmare båten och den där lilla bukigheten längst ned i focken försvann.

Bukigheten i storseglet kvarstår dock. Fallet löper fritt och kan hissas hela vägen upp, men seglet stannar någon eller två dm längre ned. Spontant tänker jag att segel ska väl hissas upp hela vägen, men det kanske alltid är ett par dm kvar till själva masttoppen? Jag har inte tänkt på det. Vad jag däremot vet, är att i andra änden ska seglets nedersta hörn in mot masten sitta i den där konstiga kroken med två små ”armar”, vilket det inte gör nu.

Bommen kanske ska sänkas för att sträcka seglet? Men då hamnar bommen i ”hålet” där man trär in den i masten, och då ramlar den ur masten. Bommen kanske ska sitta under hålet, inte ovanför? Men det verkar konstigt. Det finns ett litet beslag som skruvas fast i likrännan för att hålla bommen uppe, men det kanske ska sitta åt andra hållet och hålla bommen nere? Eller så är riggen felstagad på något sätt och beter sig inte som den ska vid segling och slätar inte ut seglet. Eller så är seglet bara gammalt. Eller…

Det är mycket med segelbåtar, riggar och segel. När jag söker på webben hittar jag mycket info i olika forum och manualer om hur man mastar av och på, hur man spänner vant och trimmar en rigg, men inte en rad om hur bommen fästes i masten. Det är väl en sådan där självklar sak som alla vet. Bra, då kommer jag snart att springa på någon som kan berätta för mig 🙂