Jag anlände hemmahamnen strax efter 22 i går kväll. Det var varmt, stilla och nästan beckmörkt. Sista natten i båten i vatten för den här säsongen. Fem i morse ringde mobilen. Frukost, kaffe och förbereda: ta bort storsegel, montera bort bommen, lossa vant och stag, gå bort till bryggan där vi mastar av och lyfter upp båtarna.

Det gick smidigt och snabbt i år också, inga incidenter. Jag passade på att ta bort den där tvärslån i sittbrunnen, det har jag velat göra sedan första säsongen, för att gelcoat:a några små skador som man inte kommer åt på annat sätt, och för att det har läckt in vatten via skruvarna och jag tror det är bra om plasten kring skruvhålen får torka upp under vintern.

Jag hade en tanke om att skruva bort den där gamla distansen i trä till motorfästet på akterspegeln och ersätta den med en annan konstruktion i aluminium. Men jag orkar inte. Jag är helt slut i kroppen efter en hel dags lyftande, bärande och upp och ned i båten. Jag behöver de sista krafterna för att lyfta över batteriet till bilen. Jajustdetja, jag måste montera ihop täckställningen också. Presenningen drar jag på i morgon efter frukost. Sedan är det bara tyngder utmed sidorna, sedan är det klart – igen.

Det är fint väder och vattnet känns fortfarande badbart. Jag skulle inte tacka nej till två veckors semester nu och segling en vecka in i oktober. Men det känns ändå passande att ha upptagning omkring höstdagjämningen. Nu står hon på land igen. Om sådär en sju månader är det dags för sjösättning igen.

Årets upptagning av båtarna gick bra med fint väder, bra tempo och god stämning. Jag kände en viss känsla av vemodighet som vanligt. Det är en speciell känsla att ställa upp båtarna på land efter ytterligare en säsong – en slags ceremoni för att markera årstidernas växlingar och tidens gång – som är så olik den energi som vibrerar i luften vid sjösättningen.

Det är långt kvar till nästa upptagning, men jag ska försöka komma ihåg att bidra till tempot nästa år, inte bara genom att lossa lite på vant och stag i förväg, utan även genom att låsa sprintarna med stora gem i stället för de vanliga ringarna. Det blev inget långt avbräck pga av att jag hade glömt gem:en i år, men jag fick en gliring när det var dags att masta av min båt: ”Ju mindre båt desto mer tid!” 🙂

En av mina stöttor vek sig i vintras när båten lade sig över den under stormen i slutet av februari. Senast jag var ute och seglade, frågade jag hamnkapten om jag kunde hyra en stötta under vintern, men han skulle ta min deformerade stötta till smeden ist och låta hen böja ut benen på den igen. Det var gjort till upptagningen. En hamnkapten värd sin vikt i guld.

Det där med stöttorna. Jag har aldrig förstått var på båten man ska placera stöttorna. Två stöttor (om det är en liten båt) på vardera långsida en bit in från fören och aktern, det har jag fattat, men var någonstans på borden ska plattorna på stöttorna vara? ”Mitt på vattenlinjen”, sade någon förra året. Okej, men varför?

En av mina båtgrannar, som har jobbat länge som ingenjör, förklarade att man ska ställa stöttorna så långt in under båten att tyngden från båten går nedåt i marken, inte utåt mot sidorna. Om båten rör på sig och stöttorna står fel, leds kraften ut mot sidorna och stöter bort stöttorna istf att tynga ned dem i marken.

Om man tänker sig en rät linje från undersidan av plattan som ligger an mot båtens skrov, ska den linjen inte luta mer än 20 grader i förhållande till en rät, vertikal linje. Man kan titta på en kant på undersidan av plattan (markerad i bild). Jag antar att man kan titta på själva plattan i sig också och kolla att den inte lutar mer än 20 grader i förhållande till en rät, horisontell linje.

Och om man tittar på hur en båtstötta är konstruerad att fördela kraften ned i marken den står på, ter det sig självklart, egentligen. Att jag inte har sett det tidigare. Tack! Jag gillar ingenjörer som kan förklara saker så att man förstår, inte bara att, utan också hur och varför.

Täckställningen var för hög och brant förra året. När det stormade den där natten i februari blev täckställningen som ett segel, och eftersom presenningen var knuten under båten välte allting till slut. I år står täckställningen minst en halvmeter lägre. Och presenningen tyngs ned av dels sin egen tyngd dels av PET-flaskor med vatten knutna längs sidorna. Om det blåser lika mycket i vinter hoppas jag att pressen blåser bort istf att välta båten. Jag kör mycket hellre ut till båten mitt i vintern och lägger tillbaka en bortblåst presenning, än ser en båt ligga på marken.

En hittad krona är en turkrona, har jag lärt mig. När allt var på plats och båten tömd lade jag en hittad € i botten av kölsvinet för ”en kall, lugn och snöfattig vinter”. Och det blev kallt redan samma natt, nästan nattfrost. Morgonen efter var kall och mycket vacker.

Det blåste mycket i dag. Jag tänkte först att det var dåligt eftersom jag skulle montera upp täckställningen och täcka båten. Men det är bra när det blåser, man märker direkt hur presenningen måste ligga och knytas fast för att den ska tåla lite blåst och ligga kvar. Annars blir det lätt att man monterar allting för vackert, stilla väder och så får man åka ut och göra om allting efter första höstrusket.

Det var några hål i presenningen men jag tejpade dem med silvertejp. Jag fick tips av en båtgranne om gorillatejp som tydligen fäster bättre och sedan sitter för alltid, typ, men jag hoppas silvertejpen håller över vintern åtminstone.

Aluminiumrören till täckställningen såg fräscha ut och verkar ha klarat första säsongen bra. Det ska bli intressant hur de ser ut om några år. Det finns nästan lika många varianter av täckställningar som det finns båtar, jag tycker den jag har (”Red Duty”-någonting tror jag den heter) är bra. Jag gillar enkelheten, den låga vikten och att den är enkel att plocka isär och montera ihop igen. Jag hoppas att den har lång hållbarhet också.

En gammal betydelse av ’täck’ är förresten ’behaglig’; ’vacker’. Och det är onekligen en behaglig känsla att återigen ha ställt upp båten på land, tömt den på alla saker som inte tål vinterns kyla och fukt (allting utom ankare, verktygslådan och en skurborste) samt täckt den med en rejäl presenning mot snö och regn.

Det gick inte fortare att plocka ihop alla grejer och tömma båten i år jämfört med förra året, men det kändes mer… rutinerat. Jag hade koll på läget och visste på ett ungefär hur dagen skulle komma att gestalta sig, till skillnad mot förra året då jag inte hade en aning.

Hyrbilen är mindre i år, och jag har två (2) utombordare att köra hem, ändå ryms allt. Det är lite skumt och får mig att misstänka att jag har glömt något. men hur jag än tittar kan jag inte se att jag har gjort det. Allt som inte ska vara i båten över vintern är i bilen.

Avmastning och upptagning gick bra, inga konstigheter. Och vi hjälps åt med båtarna. Jag har en bra plats på båtplan där jag kommer att stå i lä mellan två större båtar. Botten är rengjord med högtrycksspolning. När jag skruvade bort dyvikan var det helt torrt, inte en droppe rann ut. Masten ligger bra där den ligger och spridarna är ur sina fästen. Det enda jag inte kan göra i kväll är att täcka båten, för jag glömde en del av täckställningen hemma, så jag får ha vägarna förbi nästa helg och sätta upp den. Annars är hon redo för sju månaders vila på land.

är det dags att ta upp båten. Igen. I morgon vid 8-tiden drar vi i gång, om tio timmar. Det är mörkt i hamnen och vinden ligger på ganska friskt från norr någonstans, rakt in i aktern, och sliter i vant, stag och fall. Båten drar i förtöjningarna, som hon vore orolig inför morgondagen. Jag är också lite nervös, men det brukar gå bra.

En kollega frågade om jag brukade ha någon ceremoni kring upptagning och sjösättning, för att fira att nu står båten på land, nu ligger den i sjön igen. Nej, det är snarare så att själva upptagningen och sjösättningen i sig är en slags ceremoni som firar – uppmärksammar – att nu är det den tiden på året igen. Och då ställer vi upp våra båtar på land. Och sju månader senare är det den tiden på året igen. Och det manifesteras med sjösättningen.