Jag kom iväg halv åtta (på låtsas, halv sju på riktigt; enligt normaltid) i går kväll, när de värsta byarna hade lagt sig. Jag gick med bara storseglet uppe eftersom jag hade medvind, eller plattläns som jag har lärt mig att det heter när vinden kommer in rakt akterifrån. Det mojnade snabbt och jag gick för motor sista biten när det blev vindstilla. Vad märkligt snabbt det slår om, från ett hav av skummande vita gäss till en stilla fjärd, blank som ett nybonat golv. Det var nästan mörkt när jag kom fram efter tre timmar, men jag hittade fäste för klippjärnen. Och inga mygg! I dag har jag bara stannat kvar; badat, solat lite, bytt ankare till treudden när blyplätten inte höll (jag tror jag ska börja kalla den för ”plutten” ist) och börjat läsa Stefan Ahnhems ’Den sista spiken’. Det är ingen värme i luften, det känns när solen går ned eller i moln, men det är mycket vackert och njutbart ändå. Eller kanske just därför.

I dag fyller bloggen 15 år. Det första inlägget skrevs 15 juli 2007. Femton år låter mycket men jag hade ett uppehåll och skrev ingenting under tio år, från det att jag sålde träfolkan tills att jag köpte nuvarande J17. Vi borde väl fira bemärkelsedagen med en seglats runt Häradsskär eller något, men det byar hysteriskt i dag (11-12 sm enl. prognos). Vinden tjuter i stag och vant och båten sliter och hugger i förtöjningarna trots att vi ligger på vår vanliga plats vid bryggan i hemmahamnen. Hur är det då inte ute på fjärden? Nej tack. Jag kanske går i väg i kväll när det har lugnat ned sig lite. Vi får se.

fick vi en fin segling bort till favorithamnen. Det går bra att vara två i båten, bara man inte har alltför mycket packning med sig och turas om. Man kan stå två stycken i sittbrunnen och borsta tänderna samtidigt, men man får gå omlott när man ska bädda, gå och lägga sig, stiga upp, bädda ihop, göra något i ”köket”, etc.

Första kvällen spelade vi lite Yatzy på min mobil, den här kvällen spelade vi med riktiga tärningar, det var roligare. Tänk vad kul man kan ha med fem tärningar och en spelidé som är väl avvägd mellan slump och strategi. Yatzy är sällan fel.

Bra vind i dag på vägen hem; rakt sydlig och ganska stabil och tillräcklig för att komma i hamn på lite drygt tre timmar. Vi lämnade naturhamnen utan att starta motorn och landade i hamnen utan att starta motorn. Bara segla hela vägen. Skönt. Grått och disigt och en del regnande. Nu regnar det ännu mer. Focken har fortfarande inte torkat och ligger på fördäck; aldrig att jag tar ned den i båten när den är så blöt. I natt bryggseglar vi nog och går iväg någonstans i morgon. Brrr!

på rufftaket, en kylig NV-vind matar långsamt gråa moln på låg höjd, hamnen är stilla och känns nästan övergiven. Jag såg på prognosen att det skulle bli såhär i dag, mest hela dagen, och det är inget jag vill segla i, men det var tre veckor sedan vi sjösatte och jag kunde inte hålla mig längre från att köra hit och kolla läget. Och, jodå, förutom att hon kände sig lite åsidosatt flyter hon fortfarande och allt är helt och ordentligt surrat och fungerar som det ska. Skönt. Efter en god natts sömn, frukost och kaffe blir det att ligga i båten och läsa hela dagen. I morgon ser det ut att bli fint och svag vind, jag kanske hinner med en sväng på närmaste fjärd innan jag kör hem, annars blir det sedan.

Det var kallt i natt. Jag kände det ibland på ansiktet när buffen gled av och jag började drömma att någon hällde isvatten på pannan. Annars var jag helt varm. Jag sov med sovpåse i sovsäcken, det fungerade bättre än underställ. När jag vaknade var det kallt och grått. Jag kände kylan från vattnet strömma upp ur hålen i luckorna till kölsvinet. Snart började det knäppa på rufftaket och det regnade någon timma. Okej, ingen segling i dag. Det klarnade förvisso upp framåt 10-tiden sedan, men det var bara 12 grader varmt och vinden från norr kändes isande kall. På land. Det är knappast varmare ute på sjön såhär års. Nej, säsongens första seglats får vänta tills det blir lite varmare.

Vatten. Man vill ha båten i vatten men absolut inte vatten i båten. Förutom dricksvatten, förstås, det måste man ha, annars kommer man inte långt. Och det är ganska tunna gränser som upprätthåller den ordningen: skrovet och vattendunkarna. Det blir nästan lite paradoxalt när man seglar i saltvatten: jag är omgiven av vatten, det är en förutsättning för att alls kunna segla, men jag vill inte ha något av det i båten, där har jag i stället dunkar med färskvatten, som bestämmer hur många dagar jag kan vara ute, för jag kan inte dricka vattnet jag seglar i.

Det finns en underlig kultur, en ful ovana, bland båtfolket att när man kommer tillbaka in i hamn efter att ha varit ute på sjön ett tag, så häller man ut det färskvatten man har kvar. Jag antar att det finns en föreställning om att vattnet är lite ”unket” eller ”avslaget” i dunkar och tankar efter några dagar eller några veckor och man vill fylla på med färskt, fint vatten till nästa gång man ska ut.

Det finns knappast något mer färskt än vatten direkt ur kran, särskilt om man tar det ur egen brunn men även i en lägenhet, och det håller sig färskt och fint bra mycket längre än några veckor eller t.o.m. några månader. Jag har hört att folk som preppar byter ut sitt vatten – som mest – 1 gång i halvåret (och, nej, utan klortabletter eller sån’t i tankarna). Och eftersom båtsäsongen är fem månader finns det egentligen ingen anledning att hälla ut en droppe färskt, drickbart sötvatten ur båten, utom vid upptagningen.

När kriget i Ukraina bröt ut för en dryg månad sedan, kunde jag inte drömma om att jag skulle få anledning att skriva ett inlägg av ungefär samma anledning, ett krig, men nu förlagt till mitt eget land Sverige.

Jag tänker på de senaste dagarnas våldsamma upplopp i bl.a. Skäggetorp i Linköping, Navestad i Norrköping, Vivalla i Örebro och (som vanligt) Rosengård i Malmö som har skett som en reaktion på den danske politikern Rasmus Paludans valturné i Sverige där han (helt korrekt) utnyttjar vår grundlagsstadgade demonstrations- och yttrandefrihet som bl.a. ger en människa rätt att bränna sitt eget ex av en bok som heter ’Koranen’.

De styrande politikerna har sagt två saker i flera år, att angrepp på blåljuspersonal är ett angrepp på själva vår demokrati och rättsstat, och att det är inte majoritetsmuslimerna som deltar i eller stödjer dessa angrepp, utan det är i vanlig ordning ”vilsna ungdomar” alt. ”kriminella element” som kan ha kopplingar till den organiserade brottsligheten och som tar tillfället i akt och uppviglar oskyldiga människor i en svår situation till att göra saker de egentligen inte vill göra.*

Det låter fint och jag vill gärna tro på det, men de där fina orden och ursäkterna hjälper ju inte. Det blir bara värre för varje år som går, vilket de senaste dagarnas våldsamma upplopp visar. Och även om media (åtminstone svt.se) brukar vara pigga på att skaka fram en lokal imam som fördömer upploppet och visa bilder på (andra) ungdomar som städar upp dagen efter och ger blommor till poliser, har jag fortfarande inte sett någon större demonstration av (vanliga) muslimer som tydligt tar avstånd mot det våldsamma angrepp mot demokratin och yttrandefriheten som vi ser i dessa upplopp.

Och vi kommer nog heller aldrig att få se vanliga muslimer demonstrera i någon större mängd MOT de senaste dagarnas våldsamma upplopp – FÖR respekt för blåljuspersonal, för det demokratiska samtalet, för den moderna rättsstaten, för yttrandefrihetens rätt att t.ex. ”häda” en religion, bl.a. islam. Jag tror inte att det finns någon som helst risk att en sådan demonstration skulle försvinna i mediabruset, utan att det helt enkelt är så att den vanliga muslimen stänger dörren om sig och ger sitt tysta medgivande till vad som sker.

Det är stor skillnad mellan en vanlig, halvsekulariserad kristen och en vanlig, halvsekulariserad muslim (om de överhuvudtaget finns). Det är skillnad på kristendom och islam. Det är skillnad på moderna, demokratiskt skolade och sekulariserade västerlänningar och muslimska araber. Och vi är nog inte kompatibla med varandra.

Jag tror att det vi ser i de senaste dagarnas upplopp är INTE en rad olyckliga missförstånd, ett ogrundat hat mot polisen, en uppdämd frustration över att bo i ett ”utsatt område” eller en snedvriden rapportering från media, utan:

Det är islamiseringen. Och den är här nu.

Definitionen av islamisering är “den process där ett samhälle övergår till religionen islam och till stor del blir muslimskt”.

Sverige gick från nästan inga muslimer alls till närmare en miljon muslimer på 30 år. Om det inte är islamisering, vad i hela friden är islamisering?

Islamisering är inte bara att ”det finns muslimer” i ett land. Islamiseringen är exakt det som vi ser på svenska gator just nu, där hundratals islamister sätter majoritetsbefolkningen på plats.

Luai Ahmed, Bulletin (https://bulletin.nu)

Jag har varit rödgrön i hela mitt vuxna liv och röstat på Miljöpartiet, Vänsterpartiet och t.o.m. en gång på Enhetspartiet. Jag har trott på den propaganda som de styrande (rödgröna) politikerna har matat oss med under de senaste decennierna om asylrätt, invandrare, integration och svårigheterna att bo i ”utsatta områden”. Jag har trott att i ett land präglat av strukturell snällhet och välvilja – i ett land med fred, stabilitet, frihet, demokrati, yttrandefrihet, allmän offentlig handling, föräldraledighet, socialbidrag, allmännyttiga bostäder, sjukvård, skola, gratis universitetsutbildning och 100 000-tals lediga jobb – ett land där du har alla möjligheter att göra något bra av ditt liv – så har invandrares svårigheter att integrera sig berott på mina förmodade fördomar mot desamma.

Jag trodde så för att jag alltid bodde i välstädade och lugna Svenne Banan-områden. Där blir invandrare något närmast teoretiskt. Och eftersom jag är svensk är jag välvillig – jag vill alltid (gruppens) väl och är alltid redo att kritiskt granska mig själv för att se om jag kan ändra något för att göra saker och ting bättre. Därför valde jag att tro att det kanske var mitt fel: de stackars invandrarna har flytt från krig, så om jag i allting (tanke, tal och handling) bemöter dem med all min välvilja och öppenhet och absolut INTE! är det minsta fördomsfull eller rasistisk, kanske de lär sig svenska, omfamnar våra grundläggande värderingar och skaffar sig ett jobb.

De ukrainska flyktingarna verkar omintetgöra den teorin. De visar vilken skillnad det är mellan europeiska kristna och arabiska muslimer. Det verkar vara mest kvinnor och barn som flyr, för att männen stannar kvar och försvarar sitt land Ukraina, och när de som flytt ringer hem verkar de fråga ”När kan vi komma hem igen” (inte: ”Är ni på väg, när kommer ni hit?”), eftersom tusentals ukrainska flyktingar verkar återvända så fort det överhuvudtaget är möjligt.

Men för mig var det ett par år i Landskrona och fem år i Malmö Persborg (vägg i vägg med Rosengård) som fick mig att släppa taget om de styrande politikernas multikulti-propaganda. Under de åren ersattes teori med mina egna verklighetsbaserade erfarenheter. Jag ska inte måla saker i svart och vitt – verkligheten är komplex och full av gråtoner – men så mycket kunde jag konstatera att det är lätt att ha teorier om mångkultur när man bara är på besök; när det är just bara teori.

Det här landet Sverige har människor dött för; i krig och hårt arbete i skogar, gruvor, på fält och fartyg. Fortfarande i modern tid har massor av människor – arbetare – knegat i fabriker, bruk, skolor, sjukhus. Vi har gått i skolan, vaccinerat oss mot dödliga sjukdomar (nej, jag tänker INTE på Covid-19), gjort lumpen, ordnat ett jobb, skaffat ett boende, betalat skatt och bidragit. Till den här gemenskapen av språk, historia, kultur, seder och bruk, värderingar och geografisk hemvist som vi kallar för Sverige.

Jag önskar att jag hade modet att utnyttja min grundlagsstadgade yttrandefrihet och ställa mig på ett torg med ett stort plakat som det står ”Återvandring nu” på. För det Sverige jag ser omkring mig är inte riktigt det Sverige jag föddes i för femtio år sedan, och det är faktiskt inte det Sverige jag vill dö i. Men skam till sägande, det vågar jag inte, åtminstone inte utan sällskap av några hundra kompisar med ungefär samma åsikt och budskap. Det våld jag har sett riktat mot polisen med anledning av Rasmus Paludans valturné de senaste dagarna har tyvärr avsedd effekt och tystar mig. Och det är oerhört farligt.

Men rättigheten att rösta finns fortfarande kvar, så det blir en blågul röst i höstens val på det enda parti som med trovärdighet håller Sveriges fana högt.

• Teorin om att korankravallerna skulle vara orkestrerade av kriminella element ger jag inget för. Om det tjänar kriminellas syften att starta ett upplopp, varför skulle de sitta och vänta på en koranbränning? Upploppen må vara delvis uppviglade, men att låtas sig uppviglas friar ingen från skuld, och i grund och botten tror jag att upploppen är en genuin reaktion på yttrandefrihetens möjlighet att bränna ett ex av boken ’Koranen’. Vilket tydliggör en oerhört viktig skillnad mellan sekulariserade européer och muslimer. En ortodox imam som tänker bränna ett ex av boken ’Bibeln’ i ett område dominerat av svenskar, för att han anser att kristendom borde förbjudas, skulle nog inte orsaka särskilt mycket mer än: ”Jaha? Jag är på landet den helgen och har egentligen inte tid… Men bara han håller sig till den plats han har fått anvisad till sig och vidtar lämpliga säkerhetsföreskrifter så att elden inte sprider sig.”

Nästan på dagen en månad efter vintersolståndet, och det märks redan att vi går mot ljusare tider, för himlen är ljus nu när jag går hem efter jobbet. Jorden är som närmast solen nu, men jordens lutning gör att vi här uppe i norr är som längst bort från solen i alla fall. Och mitt i sommaren är det tvärtom: lutningen gör att vi är nära solen, men jorden befinner sig som längst från solen. Fascinerande. Förresten måste jag ringa hamnkapten och höra efter om min båt – och täckställning – står kvar efter senaste blåsten.

vaknar jag, strax efter fem. Vinden har vänt och kluckar försiktigt mot aktern. Jag har sovit sedan åtta i går kväll och känner mig utvilad. Skönt. Om det var frost för ett par nätter sedan har det varit ovanligt varmt den här natten och morgonen känns nästan varm och behaglig. Det är fortfarande mörkt när jag justerar tillbaka ankarlinan och förtöjningarna så jag kan gå i land. Och makalöst tyst och stilla. Jag gör frukost tillsammans med myggen som ger upp och försvinner vid halv sju. Det är för kallt för att bada men jag ställer mig i vattnet och blaskar av mig. Jag trodde jag skulle bli kall och frysa av det, men jag blev varm. Nu kaffe, det sista jag har, sedan hemgång. Det blir en stilla kryss i V-brisen.