Äntligen, äntligen, äntligen! Jag ligger förtöjd vid Skinnbroken i Björkskärs Skärgård. Detta har jag haft för ögonen sedan jag först steg ombord på den här båten. Nu är jag här. Det tog bara en vecka.
Jag gick från Stora Svartskäret direkt efter Sjörapporten klockan åtta. De sade att det skulle blåsa nord eller nordost, tre till sex meter i sekunden, och det lät perfekt. Jag gick norr och väster om Solskinet, sydost mot Stenklippan och sedan rakt österut över Björkskärsfjärden mot Skurhatten. Det var grått och kallt men vinden var alldeles lagom. Och även om det långt ifrån är bra kändes seglet spänstigare och bättre med de två nya lattorna. Men en som satt i sedan tidigare är för kort och behöver skarvas.
Att hitta ett schysst ankarfäste och lägga till tog typ två timmar i vanlig ordning. Jag bara måste köpa ett ordentligt ankare till nästa gång. En dragg duger inte, hur liten båten än är, för en dragg fastnar bara i lera och sand. Och även när den fastnar känns fästet inte helt pålitligt.
Vädret tycks ha slagit om också, himlen är blå här och där och det känns nästan varmt. Det är underbart med torrt och varmt väder så att man kan torka ur båten och allting i den. Det regnade kanske inte så mycket i går men det regnade mer eller mindre konstant i ett dygn. Det gjorde hela båten och dess innehåll fuktigt. Det var horribelt. Jag höll på att bli helt tokig.
Om vädret tillåter blir jag kvar här några dagar, sedan är det i vilket fall som helst dags att åtminstone åka och fylla på färskvatten.
Nu har jag klurat ut den där knopen! Jag gjorde nog en egen variant först men nu har jag studerat fotot jag tog av den mer ingående och noggrant ritat av vad jag faktiskt ser, inte vad jag tror att jag ser, och nu kan jag knopen så väl att jag inte behöver knyta den först och kolla om den blev bra för att avgöra om jag gjorde rätt. Jag kan den för jag vet hur den är. Bilden som ett verktyg för lärande. Det är svårt att rita, avbilda, något om man inte förstår vad det är och hur det fungerar.