Det börjar bli dags att packa ihop och dra sig hemåt om jag ska hinna med sista färjan i kväll. Vinden vände planenligt till sydväst i natt men det ser ut att blåsa oerhört mycket och jag vet inte om jag vågar gå ut på en stor fjärd i sådant här väder med mer segel än den lilla kryssfocken. Synd, det blir stadigare med två segel och lite svagare vind i stället. Och det är inte säkert att det ens räcker med focken. Går man med vinden och har mer eller mindre medvind fungerar det bra, men att kryssa med enbart en liten fock, fungerar det? Får man önska sig sju, åtta sekundmeter i stället?
Det är tidig morgon och jag bestämmer mig för att gå runt ön. Jag går på klipporna längs med vattnet. På ett ställe vadar jag i stället för att klättra en lång omväg.
Vattnet känns inte alls lika varmt som förra helgen. Kan det ha blivit såhär kallt på bara en vecka? Kanske, vädret under veckan har varit allt annat än varmt. Det är grått och blåsigt nu också. Det känns alltför kallt och ruggigt för att bada. Synd. Det känns trist att vara här utan att bada.
Jag har kommit till andra sidan ön och ställer mig till anklarna i vattnet. Kallt men skönt. Visst måste det gå att bada ändå! Jag vill inte åka hem utan att ha omfamnat det här underbara vattnet. Jag klär av mig och lägger kläderna i en skreva så att de inte blåser bort. Jag sätter mig i vattnet. Det är kallt och jag får nästan svårt att andas. Samtidigt är det skönt och jag slappnar av lite och öppnar upp för tanken på värmen inombords i stället för kylan i vattnet. Jag är på väg upp för att nöja mig med att ha suttit en stund i vattnet och blaskat av mig, men jag vill ned i vattnet helt och hållet. Jag stiger ned igen, den här gången så jag har vatten till strax över magen. Jag sänker mig sakta ned till axlarna och fokuserar på värmen inom mig, eller bara släpper fram och låter just den tanken vara tongivande i stället för den andra på att det är kallt, och simmar ut i det klara vattnet. Jag tar ett djupt andetag och dyker ned under ytan och kommer upp ett par meter längre bort.
Underbart. Härligt.
Jag sitter naken och nybadad och blöt på en klippa alldeles vid vattnet och lyssnar på vinden och vågorna och känner värmen inombords. Molnen drar fram på så låg höjd att de trasas sönder av klipporna och man kan sträcka sig upp och ta på dem. Jag är hungrig, varm, vaken och kåt. Det är gott att leva.
Inget är så härligt som en stabil bris från rätt håll och att segla fort och stadigt fram dit man ska. Inget är så jobbigt som när det blåser för mycket och från fel håll. Som seglare är vinden din bästa vän och värsta fiende.
Det är inte sent men redan mörkt. Ute på fjärden blåser det så att det skummar och fräser på de höga vågorna. Vinden viner genom mast och fall med ett klagande, nästan tjutande, ljud. Det låter ödsligt och lite olycksbådande. Men, ändå, samtidigt slår det an något inom mig och jag kan tycka om det på något sätt. Jag ligger i lä men båten rör sig lite fram och tillbaka i vinden. Jag hoppas ankarfäste och förtöjningar håller.
Jag gick ut från bryggan med enbart focken den här gången och hissade inte storseglet förrän jag såg att det blåste lagom mycket. Vinden var lite byig och hade svårt att bestämma sig för väst eller nord. Men det gick bra i alla fall med båda seglen och jag seglade nästan i kapp en annan folkbåt: S-904. Han hade mycket finare segel än vad jag har men jag jobbade nog mer. Hade jag fått ett par distans till hade jag nog gått om men han vek av och gick in i en vik till höger.
Jag gick vidare med kurs mot St Nassa via Möja, tvärs över farleden, förbi Lill-Tristonskäret, norr om Roskär, söder om Gräsgrundet, norr om den höga Sköt-Korpharan och lade till norr om Kummelskär med hjälp av en kollega på jobbet som också hade lagt till där. Världen är liten ibland.
Allt som allt tog det fem timmar från brygga till förtöjd vid klippa. Det är klart godkänt. Jag hoppas vinden vänder till sydväst i natt, annars får jag kryssa till förbannelse i morgon för att komma hem.
